Månad: <span>mars 2008</span>

Vid min toalettstol hänger en gul wettextrasa som används till toaletten. Därför blir jag inte så glad när jag ser hämndtjänsten använda den till att damma, torka köksbord och allting annat i köket. Och i städskåpet ligger tonvis med oanvända trasor.

Egentligen blir jag ledsen. Man tror ju att de ska ha lite kunskaper i hur man  städar och konsekvenser vid bakteriespridning. Dessutom får jag betala för detta. Samtidigt vet jag inte om jag bara besitter lite mer städkunskap än andra eftersom jag haft som mitt yrke (en gång i tiden) att städa. Men nog finns det väl något som heter sunt förnuft? Är jag överdrivet petig?

Jag går i datortankar. Det börjar bli hög tid att köpa ny dator. Så sa jag förra året också och det lär dröja till slutet av året innan jag kommer till skott. Det finns nämligen några saker som får mig att tveka. Microsofts nya operativsystem har fortfarande många barnsjukdomar att komma till rätta med. Och jag vet inte vilken prisklass jag ska lägga mig på för att få en bra dator. Trots allt är jag nöjd med den jag har, även om den börjar bli stenålders (Compaq, bärbar, sex år gammal).

Vad vill jag ha ut av en dator? Tja, inget märkvärdigt. Jag spelar inte spel och då krävs inte så mycket. Det som däremot är väsentligt är att den är tyst. Har man tinnitus så kan fläktljudet reta en till vansinne. Självklart vill jag ha ännu en bärbar dator och då bryr jag mig inte så mycket om bildskärmar och så vidare, då jag använder den bärbara som stationär dator. Jag kopplar till extern skärm, tangentbord och mus, men vill ah friheten att kunna frikoppla datorn och ta med mig den. Det kan jag inte göra med nuvarande bärbara dator. Den är av ett tröskverks storlek och lika tung.

För drygt ett år sedan såg jag en ”stöttest” med bärbara datorer. De flesta tål inte stötar (inte elektriska, jag menar när man slår till datorn) och det är väl oundvikligt för en bärbar? Okej, tunn och stötsäker. Där har vi mina krav. Men jag vet inte vad jag letar efter då prismässigt och vilken tillverkare. Förslag och tips?

Detta får väl ses som en fortsättning på Dagens drama (se 27 mars 2008).

I förra veckan kände jag att något tryckte i ryggen där jag låg och sov på rygg. Äh, det var ju bara Gazzy. Hon hade krupit närmre och sedan hade jag rullat över på rygg. Men hon bryr sig inte om sådana bagateller, utan sover lugnt vidare. Hon sover väldigt hårt. Jag sover också hårt, särskilt när jag har en katt under mig som trycker in i ryggraden.

Det senaste är att hon inte längre vill sova bredvid mig. Vi brukar annars dela på sängen, hon tar höger halva och jag vänster, eller vice versa. Eller, hon brukar väl snare ta två tredjedelar av sängen. Hon kan bre sig också. Hon är betydligt större än vad jag är. Trots allt väger hon 3 kg. Ja, och hon blir fem meter lång när hon sträcker ut sig.

Nej, numera vill hon sova ovanför mig i sängen. Hon tar övre halvan och jag den nedre halvan. Det innebär att jag inte har någon kudde eftersom det är hennes nya sovplats. Det innebär också att jag sover med underbenen utanför sängen. En 205 cm lång säng är inte nog stor åt oss båda.

Hon visade tydligt att hon ville ha kuddarna för sig själv och att jag mest var i vägen med mitt huvud. Jag vaknade en natt av att något tryckte mot min hjässa. Gazzy. Hon sov med ryggen mot min hjässa. Eftersom mitt huvud pressade ner kudden, så hade hon rullat ner och låg mot mitt huvud. Det var lite obekvämt för mig, så jag satte mig upp i sängen. Och Gazzy rullade runt över kuddarna och ner i sängen när där inte längre var ett ”hjässtopp” (hjäss-stopp). Hon blev lite förgrymmad över denna kullerbytta, eftersom hon faktiskt sov. Så det är därför jag sover med benen utanför sängen. Obekvämt. Men huvudsaken är ju att det är bekvämt för kissen.

När jag var på konferens fick jag en dubbelsäng på hotellet. Jag sov ytterst på kanten och höll på att falla i golvet. Så van är jag vid att ha en katt bredvid mig att jag även utan henne anpassar mig till henne.

I kväll öppnade jag ett brev som jag fick i september 2006. Mycket riktigt var det vad jag trodde. En inbjudan från min fars församling om minnesstund för honom. Jag vägrar fortfarande acceptera kyrkans inblandning i hans bortgång.

Tio minuter senare

Efter att ha skrivit ovan gick jag för att tända fönsterbelysningen. Då exploderade glödlampan och gnistor for i luften. Självklart är jag skakad. Inte för glödlampans skull. Men några kanske minns vad som hände när jag tände lampan för drygt två år sedan? Då jag på natten funderade på om min far dött och fick tanken ”med en smäll” till mig? Och glödlampan exploderade med en smäll. Min bekräftelse som sedan verifierade av ett telefonsamtal med dödsbudet. Och inte för att tala om hur lampor blinkade oavbrutet när jag var nere i Skåne för begravning. Det verkar som om någon vill mig något. Bli ihågkommen. Eller rättare sagt bekräfta sin närvaro när jag kommer ihåg.

Tidigare i morse läste jag (på text-tv) om att BO vill förbjuda kollektiva straff för skolbarn. Hon har säkert rätt. Jag lägger ingen värdering i det. Istället började jag fundera på om jag blivit kollektivt bestraffad och om jag då varit skuld till det.

I grundskolan hände det kanske en eller två gånger att hela klassen fick kvarsittning. Men det var andra som låg bakom, som var orsaken. Vad minns jag inte. Har ett vagt minne av att jag på högstadiet fick sitta kvar på en mattelektion.

I gymnasiet gick jag i en busklass. Studierektorn stod och gapade och skrek på oss i klassrummet en gång per vecka. För där var några rötägg. Men bestraffade blev vi aldrig kollektivt, men ovettet fick vi kollektivt. Rötäggen fick straff. Så varför vi andra ständigt blev indragna vet jag inte. Däremot så fick vi en kollektiv bestraffning en gång i rättskunskap. Tror det var rötäggen igen, som hånade den demente läraren. Ganska kul så här i efterhand att tänka på kollektiv bestraffning i rättskunskap.

Kollektiv bestraffning? Är det inte vad vi gör genom att betala skatt? Klart kollektiv bestraffning förekommer i vuxenlivet!

Det blev ingen arbetsdag i dag. Okej, magen har lugnat sig något men istället gör den ont. Jag har jätteont i magen. Brukar man ha det? Vad vet jag egentligen? Jag brukar ju aldrig vara sjuk annat än i ms-relaterade åkommor. Märkligt. Jag kontaktas och ger råd i andras sjukdomstillstånd, men mitt eget kan jag inte bedöma. Dr Jontas är rådvill.

Gud! Det känns som om jag genomgått en vaginal trillingförlossning! Hur trött och utmatad kan man egentligen bli? Min största önskan är att få lägga mig, men jag vet att det är lönlöst. Det tar för lång tid att krångla sig ur täcket för att rusta till ni-vet-vad.

Jag önskar jag hade något trevligare att skriva om. Men jag kommer inte på något. Även om jag tycker det är trevligt att tänka på trillingförlossningar. (Feberyrar jag?)

Åh, nu mår jag illa också…

Mmm… som i mums. Sedan i går kväll har jag mmm… migrän. Sedan tidigare i dag är jag mmm… magsjuk. Det gör mig väldigt mmm… matt och svimfärdig. Frossa men svettas. Det är inte alls mums. Det blev ändå en halv arbetsdag (innan sfinktern öppnade sig, också känt som pärleporten eller Carola talar till massorna), men frågan är om jag vågar  morgon. Med den magen. Och det huvudet som ändå inte klarar av att vara på topp. Kvällen blir avgörande.

Och så vill jag ha sagt detta: Ynk!

Update: Nej i morgon vågar jag inte lämna mitt hem.

För ungefär fem år sedan blev jag tvångspensionerad 25 %. Egentligen ville FK att det skulle vara 50 %, men jag sa nej. De gick inte efter min arbetsförmåga. De gick efter hur mycket jag var sjukskriven precis innan pension. Då hade jag ett skov och var av den anledningen sjukskriven. När jag inte befinner mig i ett skov kan jag jobba. I vilken grad bestäms av vad min ms klarar av kontra de arbetsuppgifter jag har.

Själv är jag övertygad om att jag kan arbeta heltid. Självbedrägeri! säger doktorn. Men ärligt så vet jag inte vem som har rätt, för jag har aldrig fått testa heltid i kombination med anpassad arbetsbelastning.

Den nya given om att tvinga folk till att byta jobb för att klara heltid har jag inte så mycket åsikter om. Jag blir inte upprörd när jag hör att folk får sluta sina jobb för att söka något annat för att gå upp i arbetstid för att komma ifrån sjukdom. Jag vet heller inte om jag ingår i den kategorin. Min inställning är att vi lever i ett överbeskyddat land där man inte ska skyddas in absurdum.

En tanke jag leker med, om jag tvingas gå upp på heltid, är att testa på det fasansfulla jobbet som sekreterare på distans. Där man skriver journaler på distans. Man gör det på ackord och får cirka 1 krona och 40 öre per rad. Vad gör jag när jag blir förlamad i armen? Det händer lite då och då. Under perfekta förhållanden är jag en snabbskrivare. Okej, andra skriver säkert snabbare och jag vet inte hur många rader sex nedslag per sekund genererar rent ekonomsikt och per rad. Och förmodligen ett ganska trist jobb efter vad jag hört. Men 25 % hade kanske gått?

Vi lever i ett samhälle med förändringar. Gott så! Därför måste jag mentalt börja förbereda mig, för jag vet inte vad framtiden för med sig.

Och vissa dagar ångrar jag att jag inte nappade på FK:s önskemål om att få förtidspensionera mig 50 %. För ärligt så är det för mycket med 75 % arbete. Jag orkar ingen fritid då all tid går till sömn. Men å andra sidan har jag ingen fritid att sakna.

Det är illa. Jag gör alltid fel när jag ska skicka mejl från mitt Outlook-program. Anledningen är att jag så sällan skriver eller får mejl att jag ständigt gör fel. Istället för att besvara råkar jag vidarebefordra. Eller ska jag skriva nytt blankt mejl råkar jag besvara med någon annans mejladress.

Om jag får mejl? Massiv! Reklam som jag raderar på mejlservern. Om jag skickar mejl? Ett tiotal per dag, men då via jobbet (i tjänsten, inte privata mejl). Där har vi Lotus.

Vill jag ha mejl? Nja. Det finns väl en anledning till att jag inte lagt ut min mejladress här. Vill man mig något kan man skicka det som formulär via mina bloggtexter.

Nu ska jag besvara ett mejl. Jag gjorde fel och gav upphov till den här posten.