Månad: <span>mars 2008</span>

Gamla gubbar ska inte ha körkort. Eller bil. Det är ganska otroligt att de alls kan starta en bil med tanke på hur dementa de är.

När jag åkte hem svängde vi av motorvägen (E20 om någon är intresserad). På avfarten höll vi på att krocka med en äldre herre och hans paranta hustru då de var på väg ut. På motorvägen. Mot mötande trafik. Min taxi såg till att spärra gubben så att han inte kom förbi oss. Och tvingade gubben att börja backa. Vad gör gubben då? Jo, han vinkar förbi oss så att han kan fortsätta köra mot enkelriktat ut på motorvägen. Då stannade min chaufför och vevade ner rutan. Om gubben fattade vet vi inte riktigt, för vi fortsatte vår färd med förhoppning om att ingen olycka skulle hända bakom oss. Kanske ingen förlust med tanke på gubben och kärringen, men en olycka skulle innefatta något fler.

Så kommer man hem. Och håller på att kräkas. Hela min bostad stinker skit. Avlopp. Något är fel och har varit det i en vecka. När andra spolar i huset luktar det skit hemma hos mig. Ändå är det inget som kommer upp i avloppen och jag har inga torra vattenlås. Så hur kan det lukta avlopp?

Och så måste jag berätta om min färd till jobbet i morse. En mystisk bil låg framför oss. En liten bil med fem unga män som alla hade svarta huvor på sig. Jag har memorerat nummerplåten.

Så nu håller jag utkik efter två nyheter i GP. Fem rånare och dement gubbe.

Nu har jag rensat färdigt bland dagbokslänkarna på Dagbok på Nätet. Där var 190 länkar. 134 raderades. 56 behöll jag. Deprimerande.

Det jag upptäckte var hur skräpigt det är på nätet – så många sidor som bara ligger orörda sedan flera år tillbaka. Som förfallna fornminnen. Men majoriteten åkte ut ur DpN p.g.a. att man tagit bort sin återlänkning till Succé – Dagbok på Nätet. Antingen har man inte tyckt det varit estetiskt tilltalande, eller så har man glömt det i alla sidmodifieringar och bloggbyten. Några hade också flyttat sina bloggar till andra domäner utan att uppdatera sin information på Succé.

Jag var hård. Jag förvarnade ingen om att länkningen skulle tas bort. Regelverket är känt. Trots allt så har man godkänt och åtagit sig att uppfylla våra enkla små regler. Så – har man fallit bort och vill komma med igen så får man logga in på Succé och begära ny länkning.

Update – hur man gör!
1. Du är redan medlem på Succé (krav, medlem blir man genom särskild ansökan och om man har ett bloggarkiv på minst två månader med frekventa uppdateringar). Logga in.
2. Du kommer till din profilsida. Överst finns en bildknapp där det står ”Bli länkad från DpN”.
3. Fyll i dina uppgifter.
4. Admin kommer att kontrollera ansökan och skicka ett godkännande om länkning.
5. Men glöm inte att först ha länkat till Succé – Dagbok på Nätet från din blogg innan du skickar ansökan.

Men det kan faktiskt vara så illa att jag råkat radera någon som uppfyllt regelverket. Jag har verkligen försökt att finna återlänkningen, men det är inte alltid så lätt. Den ska ligga synligt på dagboks-/bloggsidan och inte på någon speciell länksida. Den länk man angett på Succé ska dessutom gå direkt till dagboken/bloggen och inte till någon indexsida där man får leta först efter bloggen och sedan efter återlänkningen.

Det är tråkigt att Dagbok på Nätet-länkningen förfallit så. Min erfarenhet säger mig att de flesta besökarna på min sida kommer från DpN och inte från pingsidor eller Google. Så det lönar sig att uppdatera sin information på DpN om man vill ha besökare. Om inte annat så är det kultur att vara med i DpN – förmodligen Sveriges äldsta länksamling. Som tyvärr lever en tynande tillvaro.

Mitt arbete är indelat i tre olika delar.

Del 1: 100 %.
Del 2: 100 %.
Del 3: 100 %.

Summa: 75 %. Åtminstone ska jag hinna med allt på 75 %. Det går inte riktigt. Jag börjar snart misströsta. Utöver detta har jag dessutom andra saker att sköta som tar i snitt 10 timmar per vecka. Så jag har arbete motsvarande 325 % och det börjar bli kaosartat. Enda sättet att komma ur detta är inte att försöka få någon att förstå att uppgifterna måste spridas på fler personer. Nej, mitt enda alternativ är att säga upp mig. Då plötsligt kommer tre heltider att få ersätta mig.

Det finns en utmärkt bloggportal som heter Succé – Dagbok på Nätet. Där är jag medlemsadministratör och har i dag återvänt efter en tids paus. Så besviken jag blir. De som är medlemmar ska meddela när de avslutar eller flyttar sin blogg, men icke! Varför blir man medlem i något som man inte kan underhålla?

Säger jag som inte avanmält min förra blogg på diverse andra portaler. Anledning – man kan inte själv göra det. I motsats till Dagbok på Nätet där medlemmarna själva har loggin så de kan göra modifieringar. Och det går alltid att kontakta medlemsadministratören.

Nuvarande genomgång får jag göra manuellt och det tar veckor timmar!

Sista fridagen innan det är dags att återgå till jobbet. Okej, jag jobbade i förra veckan också men hade förlagt arbetstiden till Lund. Det är två veckor sedan jag var på jobbet.

Så vad gör jag på min fridag? Jo, det jag alltid brukar göra på min fridag. Arbetar. Eller förbereder. Ett nationellt uppdrag jag fick var att skriva ett brev till Socialstyrelsen. Sånt kräver förberedelser.

Annars kan jag inte säga att jag är särskilt utmattad efter konferensen med tanke på 14-timmarsdagarna. Kanske för att det inte varit stressande på samma sätt som att vara aktiv på jobbet. Jobbet tar verkligen livet av mig. På konferensen träffade jag en läkare som frågade mig lite kring min ms. Han var chockad över hur aktiv jag är. Det är full rulle och man ska ta det lugnt om man har den diagnos jag har. Visst, jag vet.

Två arbetshelger på rad nu. Plus att jag ”jobbade” i lördags. Nja. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är väl okej eftersom jag nu efter två veckors frånvaro har häcken full på jobbet. Jag måste dessutom försöka sälja en del av mitt jobb – för alla har rätt; jag har för mycket att göra och lägger inte tyngdvikten på det som är viktigast. Allt är viktigt, men jag har trots allt en spetskompetens som borde utnyttjas rätt.

Lilla Gazzy har haft ett par mycket jobbiga månader. Det började med att hon åt fisk, som hon tydligen är allergisk mot men tycker är ack så gott. Hon fick utslag i nacken och på sidan av halsen som hon ständigt kliat på. Pälsen revs bort och det blödde och blödde och blödde. Veterinären hade inte så mycket tips. Krage går inte att sätta på kissemissan. Antibiotikan tålde hon inte. Nästa steg var kortison, men som genom ett under börjar det nu läka utan att hon rör det.

Maten är ett problem. Tandsjukdomen gör att hon bara får och kan äta torrfoder. Hon har åter dåligt njurvärde och får bara äta skonkost för njurarna. Läs ”specialfoder”. Som innehåller fisk och det finns inget alternativ till specialkosten. Njurarnas funktion är viktigare än matallergi även om det är problematiskt med blödande sår som älskar bakterier.

Om en månad blir Gazzy 10 år. Hon börjar bli gammal. Det viktiga är att hon inte lider och det gör hon inte med sina sår. De gör inte ont och hon är sitt vanliga pigga jag. Men det sliter på mig att ständigt gå och oroa mig för hennes hälsa. Jag vill ha kvar henne ett tag till. Men det är hennes mående som avgör. Sjukdomar och symtom får vi väl leva med, så länge hon inte lider.

Och hon blev så glad när jag kom hem i går efter fyra dagars frånvaro. Vi är verkligen ett par.

Är jag tillbaka nu? Kanske. Om inte annat så har jag 1) haft en välbehövlig paus. Och 2) har just nu något att säga.

Jag kom hem i går efter en fyradagarskonferens i Lund. Slitsamt men givande är väl en korrekt och väldigt kort sammanfattning. Jag var social trots att jag inte fick plats på hotellet där konferensen anordnades. Jag knöt kontakter. Jag fick träffa före detta kollegor från Kristianstad. Och jag fick lära mig väldigt mycket nyttigt som jag har användning för i mitt arbete.

Det mest sanslösa var väl när jag skulle ta taxi till stationen efter avslutad konferens.

Chaufför modell urskåning: – Så du ska ut och resa?
Jag: – Ja, jag ska hem.
Ch: – Till Göteborg?
Jag: – Hur visste du det?
Ch: – Det hörs på din dialekt. Du är göteborgare.

Hade jag inte suttit ner hade jag förmodligen svimmat.

Jag: – Jag är skåning. Jag kommer från Kristianstad.
Ch: – Jaha! Så du är barnfödd här men flyttade sedan till Göteborg?
Jag: – Nej, jag har bott i Skåne tills för åtta år sedan. Då flyttade jag till Göteborg.
Ch: – Det kan man inte tro.

Det märkliga är att jag faktiskt pratar skånska. Möjligtvis har jag en annorlunda betoning, men att få det till göteborska förstår jag inte. I Göteborg kallar man mig för skåning. Förutom den där taxichauffören i Gbg som var helt övertygad om att jag var norrlänning.

Kan inte hjälpa det, men jag känner mig nästan som en utav de där papperslösa flyktingarna. Jag hör inte hemma någonstans. Får väl se på mig själv som världsmedborgare.

Nio år av blogginlägg är raderade. Efter en månads funderande har jag bestämt mig för att starta om. Det kommer att ta tid. Dock kommer den här subdomänen (dagens…) inte att uppdateras. Mer information kommer. Håll utkik.