Månad: <span>april 2008</span>

Kväll, Valborgsmässokväll. Klockan 22.40 skriver Kristianstadsbladet Stökig Valborgsmässonatt. Är det inte lite tidigt att göra en sammanfattning? Valborgsmässonatten har ännu inte börjat. Ungefär som en för tidig… tja, Wikipedia har rörliga bilder för vad jag har i åtanke.

I går kväll läste jag en rapport där det stod att jag var manlig. Jag vet inte om jag ska hänga upp mig på det. Rapporten var en arbetsöversyn för mig och mina kollegor. Själv tycker jag inte att manligt respektive kvinnligt är bra som adjektiv att använda sig av när man beskriver könsfördelning inom en yrkeskategori. Vi är män (okej, en man) och kvinnor. Substantiv.

Jag kom precis också på att det är 1 maj i morgon. Usch. Förutom mitt ideologiska ”usch” så tänker jag mest på hur jag ska kunna ta mig hem från jobbet i morgon. Jag måste korsa centrum, men gatorna är avstängda p.g.a. maoisterna (röda flaggor). Förmodligen får det bli (ännu ett usch, hur ska det gå) spårvagn. Illa när arbetare hindrar de som arbetar.

Livet är som en lång resa. En jäkligt lång resa. Mellan jobbet och bostaden.

Flärdtjänsten. Behöver jag säga något mer? Kanske inte, men jag gör det ändå.

I dag flexade jag ut 1½ timme innan arbetsdagen officiellt var slut. Min tanke var att jag fick passa på när jag kan, för i morgon är det heldag p.g.a. ett eftermiddagsmöte och på torsdag är det inte helgdag i min schemalagda värld.

Kom jag hem 1½ timme tidigare också? Nej. Chauffören irrade runt i diverse kommuner. Vi skulle hämta en tant. När vi äntligen hittat hennes adress kom chauffören på att han kanske skulle hämta henne först. På en helt annan adress. Vi hade kört till hennes hemadress där hon skulle lämnas av. Nå, men vi fann henne. Så föll hon med sin rollator. Allt gick sedan i slowmotion för tanten. Hon behövde hjälp med allt.

Sedan var det min tur för avlämning. Enligt körordern. Men när chauffören fick fram data fick han både lämna och hämta. Istället för att lämna mig valde han att hämta den som skulle gått på efter att jag lämnat bilen. En adress som han inte heller den hittade trots gps. Jag visade. Jag förklarade. Och berättade att ”här ska jag gå av” när vi passerade min adress. Men han lyssnade inte. För han skulle tvunget hitta tant nr 2. Adressen var fel angiven, men jag försökte förklara ändå. Nej, han skulle tvunget fråga sig fram – parkerade och hoppade ur bilen varje gång han skulle fråga någon. Jaja, men vi fann tant nr 2. Och jag hade rätt. I att adressen var fel men att jag ändå visste var hon fanns.

Nu äntligen! Min tur. Åter gps trots att jag visste var jag skulle av och hur man skulle köra. Samt att jag en kvart tidigare sagt ”här ska jag gå av”.

Gps: Ta till vänster. Chauffören kört rakt fram och missade avfarten.
Gps: Ta till höger. Chauffören körde rakt fram och missade även den avfarten.
Gps: Gör vänstersväng. Nej, enligt skyltarna var det vänstersväng förbjuden.
Jag sa: Ta höger här och vänd bilden. Chauffören svängde höger och fortsatte rakt fram.
Gps: Vänd bilen vid första bästa tillfälle.
Chauffören: Va?
Jag: Ja, snurra runt här så vi kan köra tillbaka, för du har missat alla avfarterna.
Chauffören: Men gps säger…
Jag: Jo, men lyssna på mig istället. Chauffören vände bilen, körde tillbaka men körde plötsligt i mötande trafiks körfält. Jag lyckades ändå få honom in på rätt väg.
Gps: Du har anlänt.
Chauffören: Men här får jag inte svänga in!
Jag: Nej, du ska stanna här på parkeringsfickan. Jag kom av.

Ja, jag kom av väldigt fort. Hade jag inte gjort det hade chauffören fallit runt halsen på mig och gråtit av lycka, för han tyckte det var hemskt. Att allting tagit sådan tid och då han ständigt kört fel. Han var väldigt tacksam. Det är bara två veckor sedan han började som chaufför och jag åkte även då, på hans premiärkörning. Också då fick jag dirigera och förklara.

Jag kom inte hem tidigare. Jag var hemma samma tid som om jag jobbat normal arbetsdag och sedan fastnat i trafikstockningarna. Undrar nu bara om han hittade hem med tant 2. Just nu bryr jag mig nog inte. Hem, ljuva hem.

Fy, vilket dåligt humör jag är på. Råkade somna en timme på soffan och känner nu att jag har mord i sinnet. Minst. Utan anledning mer än att jag nu är vaken.

E-post är något jag inte direkt tycker är så bra. En åsikt jag har även när jag exkluderar spam.

Det jag inte riktigt gillar med mejl är tonen. Språket får en helt annan klang jämfört med om man skrivit ett brev. Förmodligen ligger skillnaden i att mejl är väldigt riktade och korrektheten går förlorad till förmån av talspråk i kortform. Tonen blir väldigt arrogant. Bristen på utläggning gör också att det är lätt att misstolka p.g.a. att syftningsfelen brukar härska.

I vanliga pappersbrev är man mer korrekt, anstränger sig, kanske för att det då blir mer formellt. Man lägger ner mer tid och det uppfattas inte som en impulshandling. Jag tror att många mejl är en impulshandling, något man bara kastar iväg utan större eftertanke.

Jag saknar korrekta mejl. Med en inledande hälsning och avslutning med fullt namn, gärna titel och med kontaktuppgifter. Själva innehållet i form av budskap vill jag också se som mera korrekt, med mera hövlighet och respekt.

Det jag syftar på med detta inlägget är inte privata små mejl. Istället åsyftar jag de mejl som skickas kors och tvärs i tjänsten eller med myndigheter. Jag kan inte tycka att mejl underlättat utbytet av information när man inte vet hur innehållet ska tolkas. Det behövs en uppstramning, först då kan jag se mejl som något positivt.

Nej, jag får inte bli spermadonator. Trots allt så hade jag väl hoppats lite, men sjukvården har regelverk. Som att man måste vara frisk. Undrar egentligen hur de definierar ”frisk”? Nåja. Kanske jag borde ha förstått detta eftersom jag inte får donera blod heller. Men eftersom jag ologiskt nog får donera organ, så hade jag även hoppats på sperma.

En punkt var också att man inte skulle ha ärftliga sjukdomar. Det förvånade mig. Alla människor har ärftliga sjukdomar. Skillnaden ligger i att det inte bryter ut hos alla, men man för dem vidare. Ingen människa borde därmed få skaffa barn.

Varför tankar på spermadonation? Jag vet inte riktigt. Nu är det förbjudet med privata donationer, men vem kan väl kolla hur ett barn kom till världen? Jag donerar gärna om jag kommer undan ansvar och band. Frisk är jag kanske inte, men det är inget som är ärftligt. Bara genetiskt vilket betyder att det är tombolautfall. Värt risken?

Kanske jag bara upptäckt min egen dödlighet och sörjer den. Egoisten i mig sörjer.

Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där; jag sover inte.
Jag är tusen vindar som blåser.
Jag är diamanten som glittrar på snön.
Jag är solljuset på den mognade säden.
Jag är det milda höstregnet.
Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där. Jag dog inte.

Dan Millman, Den fredlige krigarens väg

Versen ovan har jag bloggat 2002, 2004, 2006 och nu 2008. Vartannat år tar jag med den eftersom jag tycker så mycket om texten. Romantikern i mig tycker om den.

Ännu en förstörd helg. Huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk. Den som alltid kommer när jag är ledig. Men jag har funnit bot. Jag tog fram lite regelverk som är arbetsrelaterat och vips så har jag lindrat min huvudvärk.

Jag funderar väldigt kring om jag ska ladda hem (lagligt, så klart!) Madonnas senaste, men jag är inte lockad. Jag är helt enkelt trött på kärringen.