Månad: <span>april 2008</span>

Snålt. En fridag. Men nu har jag bara ett tredagarspass innan långledigt. Dagen i dag innebar inte så mycket vila, d.v.s. jag låg inte i sängen och sov. Men jag har inget gjort. Förutom tömt kattlådan, planterat en krukväxt (nu har jag bara 24 krukväxter här hemma och jag har vattnat dem alla i dag), krupit runt på golven och plockat frön från min Sprätt-iväg-blomma (11 frön), vikt tvätt och lite annat smått och gott som diska och laga mat. Åh, hushållsarbete heter det ju! Det sker så sällan att jag glömmer vad det heter. Okej, jag fick hjälp av hämndtjänsten i dag och de utförde också hushållsarbete. Så kallad städning.

När det värker i någons ben brukar det betyda att det ska bli regnigt. Just nu kliar det på min vänstersida av magen. Det betyder att jag ska ta på lite kortison på bältrosen och sedan lägga mig. Jo, när det gäller bältrosen så håller den på att dra sig undan för den här gången.

Väntan har varit lång, men i dag kom mitt lilla bokpaket. Två veckor tog det trots ”leverans 2-5 arbetsdagar”. Så nu har jag Gabaldons bok sex, men den får vila av två anledningar. Jag måste läsa om alla böckerna och det tar tid. Främst då jag inte hinner läsa när jag har arbetsveckor. Det andra skälet är att jag fick en annan väldigt intressant bok som jag kan lägga ifrån mig och mer ha som referensbok. EKG-tolkning. En underbar liten bok som är helt på engelska. Mina tidigare kunskaper sträcker sig till ST-höjningar, ST-sänkningar, vänstergrenblock och reciproka lyft/sänkningar, avledningar I, II, III, aVL, aVR, o.s.v. Nu ska jag också lära in, med boken hjälp, alla arytmistörningarna. Läsa om hemiblock och HIS bunt.

Spännande, va?

Dagens medicin skriver i dag om bristen på kontorsutrymme på sjukhus. Jag har också erfarenheten av att det är kaosartat. Förmodligen handlar det som historik. Sjukhus byggdes, och byggs fortfarande, inte med tanken administration. Minns jag inte fel så beräknar man lokalutrymme med att en vårdplats kräver X antal kvadratmeter. I den summan ska det sedan ingå personalutrymme. I dag finns det knappast någon personalkategori som ständigt ”går på golvet”, utan alla har en administrativ funktion som kräver skrivbordsyta, avskildhet och dator. Förr beräknade man att det gick två läkare per läkarsekreterare, vilket inte heller stämmer längre. Det var på den gamla tiden då en sekreterares enda arbetslivsuppgift var att skriva patientjournaler. Själv skriver jag kanske journaler två dagar per år – i övrigt hinner jag inte p.g.a. de andra uppgifterna som jag har. Inget jag är ensam om, de flesta har egna yrkesidentiteter med egna ansvarsområden där man inte jobbar åt någon annan.

I den byggnad jag själv arbetar i finns detta problem med utrymme. Huset byggdes för tio år sedan men regelverk är regelverk. Ingen hänsyn till att förutsättningarna ändrats. Dessutom skulle man spara pengar och minskade ritningarna med 20 % till byggstart. Jag och mina kollegor har verkligen fått valsa omkring efter behov. Inga utrymmen byggdes med oss i åtanke. Man har fått offra patientsalar, läkarexpeditioner och maskinrum. Samtidigt har man stuvat in minst två i varje rum – rum som inte är anpassade till mer än en person.

Det var likadant på förra arbetsplatsen. I början fick man sitta ute vid hissarna – noll sekretess, journaler låg framme för alla att ta del av. Sedan slogs man ihop med sköterskor och fick sitta i ett dåligt ventilerat linneförråd. Och så blev man utkastad från sin arbetsplats när sköterskorna skulle ha möte. Då fick man sitta på en stol i korridoren och vänta på att få återgå till sina arbetsuppgifter.

Läkare och sjuksköterskor har samma problem med trångboddhet. Det enda jag kan ha synpunkter på är att läkare per automatik brukar ha två privata arbetsrum. Gudar ska premieras.

Senaste lösningen verkar dock vara att göra kontorslandskap åt sekreterare. Man har fått för sig att man bara skriver på löpande band och inte behöver finnas i verksamheterna. Centraliserade kontorslandskap ute i periferin. Dålig idé.

Efter alla helger på jobbet har jag nu fritt de kommande tre. Och jag är alltid ledig måndagar och fredagar. Inser ni hur mycket fritid jag plötsligt fått? Det ger mig små attacker av ångest och handlingsförlamning. För ni har väl insett hur mycket tid och kraft jag lägger på arbetet?

Vad betyder arbetet för mig? Svår fråga. Allt och ingenting. Jag engagerar mig mycket och ser det som något viktigt där jag kan göra en viss skillnad. Samtidigt kan jag vara utan det. Inga problem. Bara jag får byta fokus och finna något värt min tid och mitt engagemang. Men just nu är det arbete som gäller. Egentligen har jag inget val om jag vill ha en inkomst. Frågan är varför jag bryr mig så mycket. Andra verkar ta arbetslivet som något där man inte presterar mer än att man får en lön. Det skulle jag aldrig klara. Visst, urusel lön men jag har ett åtagande där jag gör mitt bästa, vill utvecklas, testar nya saker, utbildar mig, försöker lära mig saker på min fritid som jag kan ha nytta av på jobbet.

Självklart spelar min ms in. Jag behöver inte bevisa något för mig själv, men min omgivning. Den som inte är så accepterande och där jag blivit uppmanad att säga upp mig då man tydligen inte kan ha en kronisk sjukdom och befinna sig i arbetslivet. Sedan har det inte haft någon betydelse att jag inte har någon sjukfrånvaro att tala om, gör mitt jobb tillfredsställande, o.s.v.

Det som egentligen är anmärkningsvärt är att jag inte får några tjänster jag söker. Söker jag en tjänst motsvarande min utbildning och erfarenhet, får jag höra att jag är överkvalificerad. Alltid överkvalificerad. Om jag ens blir kallad till intervju. Oftast får jag ingen reaktion alls på mina ansökningar. CV och följebrev granskas först av facket innan jag sänder in dem, och de förstår inte varför jag aldrig blir aktuell för lediga tjänster. Jag gör inga formella fel i mina ansökningar och har ofta mer kvalifikationer än medsökanden. Diskriminerad? Tja, mycket talar för det. Och inget som någon kan göra något åt eftersom det i slutändan är arbetsgivaren som bestämmer. För ingen vågar säga något om att det skulle handla om min sjukdom, för då hade det verkligen varit diskriminering. Men jag ser inga andra anledningar.

Så jag får kämpa på med det jag har. För jag verkar inte komma vidare på annat sätt. Det enda som egentligen är tillfredsställande är att jag lyckats bevisa att jag gör skillnad.

Ah, du eftertraktade frihet! Ibland måste man unna sig själv något. Som lite ledighet. Trots allt så är det helg. Så vid lunch släckte jag arbetsdatorn och åkte hem. Någon måtta på självplågeriet får där ju va’. Nu ska jag och Gazzy bara mysa och umgås och gosa och… äh, kanske dags att släcka ner den här datorn också.

Eftersom jag inte kommer på något att skriva, och jag vill verkligen skriva, så blir det en ”kära dagbok”, ungefär så som mina dagböcker såg ut innan datorns tid.

Kl. 05.00
Väckarklockan ringde. Nja, larmet på klockradion gick. Som vanligt hade jag inte problem att stiga upp. Satt en stund vid datorn. Hoppade över frukost – ingen mat hemma.

Kl. 06.35
Flärdtjänsten kom tio minuter för tidigt. Jag var redo eftersom jag vet att de brukar vara lite tidiga på helgen.

Kl. 06.55
Ombytt och klar på jobbet, stämplade in 35 minuter för tidigt. Gick sedan raka vägen in till grannavdelningen och stal av patienternas kaffe, smet sedan tillbaka till mitt jobb.

Arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 09.45
En sjuksköterska kom in till mig och berättade att de bakat småkakor om jag vill fika. Jag tackade för erbjudandet, men hade i själva verket ingen tanke på att sitta och äta småkakor som dagens första måltid.

Arbetade, arbetade, arbetade. Bannade nätet som periodvis låg nere och omöjliggjorde mitt arbete.

Kl. 11.05
Dags att gå till restaurangen och köpa lunch. Halvvägs ändrade jag mig eftersom jag insåg at jag inte hade tid med mat. Gick istället till Pressbyrån där jag köpte en baguette. Sedan tillbaka till arbetet där jag åt baguetten samtidigt som jag arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 14.00
Bytte fokus och utförde annat arbete som också var angeläget. Arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 15.55
Stämplade ut fem minuter före arbetsdagens slut. Märkligt nog jobbade jag ändå 30 minuter mer än schemat egentligen sa. Åt inte av kakorna på jobbet.

Kl. 16.17
Flärdtjänsten kom sju minuter efter avtalad tid. Åkte raka vägen till Ica då jag behövde flingor till morgondagens frukost.

Kl. 16.45
Hemma! Kollat på lite inspelat på dvd (Bionic woman, Eureka). Tvättat en maskin med trasor inför måndagens hämndtjänst. Surfat nätet. Tagit spruta.

Kl. 19.04
Skriver det sista innan jag publicerar den här texten. Återstår bara att skriva en titelrubrik. I övrigt i kväll? Ingen aning. Vila, förmodar jag. Det känns som om jag haft en lång och intensiv dag.

Nu slog det mig plötsligt. Jag hade ju planerat att gå ut i kväll, det hade jag glömt. Gå på klubb, festa loss. För att bryta farten hamsterhjulet tagit. Men så uppstod kaos på jobbet och jag ska nu jobba helgen. Kanske det är därför jag glömde mina planer, för jag har varken ork eller tid. Kanske det också är så att jag medvetet såg till att arbeta den här helgen för att få fortsätta i mina invanda hjulspår. Men jag vill faktiskt ha förändring. Frågan är om jag är redo. Kanske inte.

Egentligen är jag nog ganska grinig just nu och vill inte ha kontakt med yttervärlden. Numera gör bältrosen rejält ont (och tröttar ut). Dessutom har jag den på tre ställen. Och benen fungerar inte p.g.a. ett pseudoskov. Jag orkar inte vara social. Fördelen med att jobba är att jag åtminstone riktar tankarna på något annat än den fysiska smärtan.

Ännu en fredag med tidigt sänggående. Om några timmar ska jag åka skolskjuts till jobbet. Men först ska jag överdosera kortison – bipacksedlar är väl bara rekommendationer?

De flesta bloggare skriver om tidningsartiklar de läst. Jag kan omöjligt göra det. Det är sällan jag läser en artikel då jag nöjer mig med rubrikerna. Själv anser jag att jag får en klar uppfattning om vad det handlar om. Till exempel har jag de senaste dagarna läst två rubriker om Britney Spears. Jag kan inte dem ordagrant, men på ett ungefär.

Britney ligger i hårdträning inför turné
Det säger sig själv. Inte behöver man läsa någon artikel om det. Hon tränar på att synka läpparna till sin inspelade sånginsats. Om det nu är hennes egen sång. I låten Piece of me undrar jag om det inte är mer Robyn än Britney vi hör.

Britney dricker sig till sömns
Det kan inte vara annat än lugnande och rogivande kamomillte. Dessutom väldigt bra mot mensvärk, om hon nu inte är gravid (kan jag min anatomilära så upphör mensen vid graviditet). Gravid är hon ju varannan vecka. Gift också. Men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt hänger med i rubriksättningarna där. Dessutom verkar hon växelvis dejta eller köra över fötterna på paparazzoerna.

Flexibel flicka det där…

Gårdagens text:

Flärdtjänsten har lagt in en fast text på körbeställningen som får chaufförerna att bli väldigt konfunderade. Mig förvånar inget, även om jag inte förstår. Tydligen måste bilarna numera ha skolskylten uppfälld på taket när jag åker. Idioti. Jag behöver väl inte förklara varför jag tycker så?

Bilen som kom och hämtade mig efter jobbet i dag kom med blinkande skolskjutsskylt. Som sagt så står det ju så i körbeställningen. Jag sa inget. Min tanke är att avvakta och se vad som händer. Nu behövde jag inte vänta så länge. Vid ett rödljus körde polisens piketbil upp jämsides med oss och ville att min chaufför skulle veva ner rutan.

– Du, du har skolskjutsskylten tänd. Den måste du släcka.
– Oj, har jag glömt släcka den? Jag körde precis skolbarn och glömde av skylten. (Lögn! tänkte jag).
– Han som åker ser ut att vara betydligt äldre och går väl knappast i skolan?
– Haha, nä, just det, sa chauffören. Jag släcker skylten nu.
– Ingen fara den här gången, sa polisen och körde vidare.

Så fick jag också mig en känga. Vadå ”betydligt äldre”?! Kan man inte längre ta mig för ung? Jag är ju ändå prepubertal i många avseende.