Dag: <span>3 augusti 2008</span>

I veckan skrev jag om att jag fört över exbloggarens radiodagbok från kassett till mp3. (Jo, Carina – jag har skrivit 2002 på kassetten).

Nu är bara frågan. Ska jag föra över resten också? Det är inget jag kan publicera på nätet p.g.a. upphovsrätten. Dels intervjun med mig och Eva, där vi berättar om varför vi skriver dagbok på nätet. (Märkligt, vi håller fortfarande på och intervjun är från 2000). Och dels när jag var hos berömd tarottolkare som läste in sin tarotläggning på band åt mig.

Jag var kassettoman när jag var liten. Spelade in, spelade över. Banden är nu väldigt slitna och jag vet inte vad som finns på dem. Men jag har kvar alla band jag någonsin spelat in på. Jag misstänker att jag har pratat in en del som barn (hm, måste lyssna) samt att jag spelade in min far. Har jag nu detta kvar borde jag föra över dem till mp3 för affektionsvärdet och då kassetterna inte blir bättre.

Men jag är särskilt nyfiken på vad jag egentligen sa vid radiointervjun 2000. Jag kommer ihåg att reportern plötsligt kastade fram ett urdrag från min dagbok och bad mig läsa. Ett avsnitt som jag egentligen inte tyckte var jag eller egentligen stod bakom åsiktsmässigt. Kan det ha handlat om landstingspolitiker? Och så frågade han något om min ms och dess betydelse i perspektivet ”börja skriva dagbok”. Det jag försöker förtränga är hur jag hängde upp mig på att säga multipel skleros. Betoningen hamnade fel (jag var väl smått skärrad av att vara i radion), på u istället för i (hm, kanske ändå för att jag skrivit termen på engelska och därför var mer van att tänka/säga det på engelska? Vid den här tidpunkten var jag väldigt aktiv på ms-mailinglistor i USA). Vad Eva sa? Jag minns absolut inte. Det har trots allt gått 8½ år och jag tänker inte särskilt ofta på min radiomedverkan.

Året jag föddes, 1970, skriver Wikipedia bl.a.:

1 januari
Utomäktenskapliga barn med svenskt medborgarskap får samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet.

Där hade jag tur, tror jag. Trots allt så är jag en bastard och då har lagändringen ingen betydelse.

12 mars
Elransonering, vilken kommer att vara i en månad, införs i Sverige.

Jag minns hela 70-talet som en enda stor oljekris. Har det blivit bättre nu? Det jag särskilt minns från 70-talet var de där små klistermärkena man skulle sätta vid alla kontakter om att spara el.

1 april
Sveriges television börjar genomgående sända i färg.

Det dröjde några år innan vi köpte färg-tv.

13 maj
Den svenska riksdagen beslutar, inför krav att läkemedelsindustrin skall förstatligas, att begränsa sig till apoteken genom organisera dem i Apoteksbolaget AB. Bolaget skall gemensamt ägas av staten (majoritetsägare) och Apotekssocieteten.

Skönt att Apoteket snart är ett minne blott. Läkemedelsindustrin hade aldrig gått att förstatliga. Och nuvarande ”både och” fungerar inte.

6 juli
Stockholms tingsrätt fastställer skadeståndskrav från 100 barn som drabbats av handikapp på grund av att deras mödrar använde Neurosedyn under graviditeten.

Och det skulle dröja ytterligare 35 år innan man åter betalade skadestånd. Tror jag. Eller minns jag fel? Men de har verkligen fått vänta. När jag var liten såg jag en fotoutställning med ungdomar som fötts med skadorna. Som vackra konstverk. Jag tyckte väl inte det då det blev ”freakshow” istället för att belysa skadeverkningarna.

15 december
Våldsamma upplopp utbryter i Polen på grund av livsmedelsbrist.

En bra bit in på 80-talet hade de väl livsmedelsbrist? I början av 80-talet var min skolklass med i lokaltidningen då vi samlat in så mycket varor som en lastbil fraktade till Polen. Och i skolan fick vi se polska propagandefilmer i utbildningssyfte som visade hur bra de polska barnen trots allt hade det (på 60-talet, gammal film) som fick lära sig ryska och kände samhörighet med Sovjet. Jo, min fröken höll med – det var inte i avskräckande syfte vi såg filmen.

December (?)
Den svenska riksdagen bestämmer normalarbetstiden till 40 timmar per vecka.

Hur många timmar var det tidigare? Inte mer än 48, va? Men jobbade man lördagar i början av 1970? Det tycker jag inte att jag känner igen.