Dag: <span>8 oktober 2008</span>

Tanke 1

Volvo säger upp en massa folk. Jag kan väl inte säga att det är något som jag har en åsikt kring. För så ser verkligheten ut. Det ekonomiska läget är problematiskt på alla nivåer. En anledning till att jag inte har så mycket funderingar kring just Volvo kan väl förklaras med att jag själv också befinner mig i en bransch som det gungat i under alla mina år (Hur många år? Läs Tanke 5 nedan). Hur säker sitter jag själv? Är löften något värda? Om jag oroar mig? Nja. Både ja och nej (nja betyder väl just det). Jag är ganska säker på att jag inte ryker vid en massuppsägning, men det skulle bli problematiskt om så vore fallet. Jag skulle inte då stå till hela arbetsmarknadens förfogande p.g.a. ms (jag gillar inte att skriva om ms, allra minst som en ursäkt, läs Tanke 2 nedan) samtidigt som jag vet att FK inte skulle godkänna en hel sjukersättning (dagens lärdom). Trots a-kassa skulle jag ganska snart bli utförsäkrad om jag ens fick a-kassa. För jag står inte till hela arbetsmarknadens förfogande, som sagt.

Tanke 2

För några dagar sedan blev jag kränkt och förnedrad. Rena våldtäkten. Det uppstod en diskussion där jag outades med min ms. Käcka personen kom då med förslag på hur jag skulle bota denna muskelåkomma genom att bl.a. lyssna på jazz. För det första. Ms är en nervsjukdom. För det andra. Käcka människan jobbar inom vården. För det tredje. En kronisk sjukdom utan bot. Jag försökte pedagogiskt förklara både mitt tillstånd/inställning samt vad sjukdomen innebär. Ändå fick jag det ena förslaget efter det andra som gjorde mig argare och argare eftersom jag inte bett om välmenande floskler där jag inte kunde undfly personen. Mina pedagogiska förklaringar blev kortare och aggressivare. Till sist fick jag korthugget svara med ?jag har ms? på allt. För jag vill inte behöva ursäkta mig genom att säga ?jag kan inte göra det på grund av min ms?. Även om det är sant. För det tar bort min befintliga förmåga när fokus ligger på ms och på vad jag inte kan göra. Och är där någon som vet så är det väl ändå jag som har sjukdomen och lärt mig leva med den? Okej att det var i all välmening som jag fick förslagen, men jag hade som sagt inte bett om dem. Och käcka personen borde förstått att lägga ner direkt och inte tjata i timmar när jag markerade att det inte var okej.

Tanke 3

Censur. Lovat att inte skriva.

Tanke 4

Censur. Får inte skriva.

Tanke 5

Ännu en läkare jag arbetat med har figurerat i pressen. Så fort en läkare visar sig i pressen, är chansen stor att jag jobbat med honom/henne. Nja, kanske inte riktigt sant. Om vi säger så här ? jag kan inte läsa Dagens medicin utan att varje vecka se bild av en läkare jag jobbat med (d.v.s. varit sekreterare åt). Tänk själva. Mitt första år skrev jag för cirka 300 läkare (jag skrev upp alla deras namn, så jag har koll på det, men sedan gav jag upp) och jag har arbetat i 16 år. Det finns cirka 40 000 läkare i landet. Det skulle innebära att cirka 10 % av läkarkåren träffat mig i min yrkesroll. För att sedan inte prata om alla jag haft kontakt med telefonledes å tjänstens vägnar. Vad jag tänker om detta? Ingenting, mer än ett konstaterande och reflektion efter att ha läst den senaste artikeln om en tidigare arbetskamrat.

Denna vecka innebär endast två arbetsdagar. Med fyra möten. Ganska otroligt hur mycket tid dessa möten tar i anspråk – före och efter själva mötestiderna.

Inför möte 1: Jag skrev ihop lite anteckningar med stolpar kring saker jag skulle diskutera kring. Tur var väl det, för premisserna stämde inte. Jag var inbjuden till mötet för att svara på uppkomna frågor, men när jag väl satt där skulle jag ”presentera” uppgifter som man inte ens i förväg bett mig ta reda på. Min kommentar var: Vilken tur att jag kan improvisera. Och så drog jag fram mina stolpar. För självklart hade jag misstankar om att det skulle bli tvärtom. Jag skulle föra samtalet, inte besvara frågor så som man ursprungligen bett mig om. Mina förberedande stolpar tog väl en halvtimme att tänka ut och få ner på papper.

Efter möte 1: Det fanns önskemål att jag skulle skriva ihop direktiven som de redan fått en gång. Nu kortfattat max en A4-sida, då ”man inte orkar bläddra i papper”. Det tog väl ett par timmar.

Inför möte 2: Min föreläsning. Den har jag arbetat med sedan i april/maj, så jag vågar inte säga hur mycket tid det tagit i anspråk. Timmar.

Efter möte 2: Inget arbete krävs av mig. Annat än att jag nästa vecka har fortsättning på min föreläsning och måste göra ett nytt grundmaterial. Jag tror jag hinner det på tisdag i nästa vecka. För sedan efter semestern har jag samlat på uppgifter som jag ska sammanställa.

Inför möte 3: Detta var en repris av möte 1 men med andra människor. Så det genererade inget förarbete då det redan var gjort. Men jag fick ta med mig den A4-sida jag presterat efter möte 1 som jag nu presenterade som tillgänglig.

Efter möte 3: Min A4-sida skulle omformuleras något och skickas ut på remiss för synpunkter. Så för tillfället har jag lämnat mig ifrån detta men lär återfå ärendet som jag ännu en gång får justera innan slutversion.

Möte 4: Plötsligt fick jag upp en mejl: Kom nu! Så jag fick släppa allt och traska iväg för ett enskilt möte om framtiden. Resten av året kommer detta möte påverka mig. Jag kommer att fundera dagligen på en problemlösning som jag inte vet om jag kan komma fram till. Många timmar kommer att försvinna på att försöka finna lösningar.

Mina fyra möten tog totalt 2½ timme. Men de har genererat säkert 40 timmar, minst. Det är inte konstigt att jag inte hinner arbeta. Alla möten gör att jag nästan känner mig som en ineffektiv chef, eller nåt. Men jag kan inte säga att allt det är i onödan, för det är det inte. Dock känner jag mig väldigt otillräcklig tidsmässigt.