Dag: <span>29 oktober 2008</span>

I den lilla stadsdel jag bor i har jag grannar av det mer kända slaget. Några har jag sett, men jag bryr mig inte. Ändå skrev den lokala lokaltidningen (den för stadsdelen) för någon vecka sedan väldigt ingående om dessa kända författare, sportfånar, med flera. Nej, jag är inte imponerad. Kändisar ska väl också bo någonstans?

Jag har åter funderat på varför jag bor i Göteborg. Innan jag flyttade hit så fanns inte Göteborg på kartan. Jag menar bokstavligen. Lite luddigt visste jag att det var typ en stad som låg någonstans på västkusten. Det jag ibland kunde höra om Göteborg var att någon skulle resa till någon konsert på Ullevi. I skolan fick vi lära oss att där fanns båtar, stora båtar. Det var en hamnstad och man byggde båtar. SKF eller Volvo visste jag inget om, inte att de fanns i just Göteborg. Jag var väldigt nollställd. Jo, jag läste mycket böcker, skrivna på 50- och 60-talet, som berättade om båten till England. Och den enda konkreta bild jag hade var Albert och Herbert som bodde och levde i skitiga kullerstens-Majorna och som mest verkade vara ett skrotupplag där man drog häst.

Nu är jag inflyttad sedan drygt åtta år och ingenting stämmer. Inget stämmer av det lilla jag trodde mig veta. För det första är det inte 1800-talet. Majorna är en uppiffad vänstervriden stadsdel med dubbelmoral (lyxbilar, lyxlägenheter). Ullevi heter Nya Ullevi och man har nyligen rivit Gamla Ullevi och byggt ett nytt Ullevi som heter Gamla Ullevi. Båtarna är sällsynta, de byggs inte och går inte till England längre. Egentligen en ganska modern stad, väldigt internationell p.g.a. invandring och utländska universitetsstudenter. Göteborgska är ingen dialekt man hör varje dag. Infödda göteborgare är sällsynta.

Tydligen, upptäckte jag, låg Liseberg i Göteborg. Bok- och biblioteksmässan som jag under så många år suktat efter, intresserar mig inte längre. Finalen i filmen Götakanal visar ett Göteborg som inte längre finns (tack och lov). Men här finns så mycket annat som är så mycket bättre än mina upptäckter eller föreställningar. Mitt liv. Här har jag rotat mig (tror jag) och trivs. Göteborg innehåller något helt annat. Något som är bättre än det jag lämnade bakom mig. En positiv mentalitet.

Enda smolken är väl han den där falsksjungande och bräkande karlen som tror att han sjunger poesi. Jag är glad över att han inte är en utav de som bor i min stadsdel.

På tal om det jag lämnat bakom mig. Dagligen känner jag vånda över att jag inte varit hemma på snart tre år. Jag lär aldrig få tag i en kattvakt. Hm… undrar om Glenn Hysén kan tänka sig? Han har ju nära om inte annat. Och Gazzy är van vid att jag brukar sparka till henne (av misstag).

Nu har jag fått mig en omgång igen, direkt från Jerry. Uppdrag: 7 saker om mig själv som är knäppa och/eller knasiga men även alldagliga ting.

1. Det var först i förra veckan som jag insåg att jag uppfyller kriterierna för att ha simhud/samväxning av tår. Bara ett par centimeter, men dock. Mellan stortå och pektå på båda fötter. När vi ändå är inne på fötter; mina pektår är längre än stortårna och jag har 47:or till fötter.

2. Efter morgonduschen måste jag tar på mig kläderna i en viss ordning. Kalsingar, strumpor, t-shirt. Vissa dagar är jag disträ och råkar ta på mig strumpor eller t-shirt först vilket får mig att känna mig oanständig och slampig där jag delvis står klädd med dinglande… Nästa punkt!

3. När jag lämnar hemmet till förmån av jobbet, så berättar jag alltid för Gazzy (kisseslampan) när på dagen jag förväntas åter. Därför sitter hon alltid vid dörren och väntar på mig när jag kommer hem. Utom de dagar jag angett en felaktig tidpunkt. Som i dag när jag flexade ut tidigare av en impuls och åkte hem. Hon blev chockad, var inte beredd, låg och sov. Detta är inget sammanträffande, det är hundraprocentigt. För jag kommer hem vid olika tidpunkter, så det är inte så att hon vid en speciell tid sätter sig vid dörren. Säger jag att jag kommer jättesent hem, sätter hon sig inte vid dörren vid det klockslag som jag oftast kommer hem. Dessutom – kommer jag hem senare än vad sagt skäller hon ut mig, men inte om jag förvarnat om att jag är sen. Och ömma modern är ett vittne. Ungefär fem minuter innan jag kommer hem vaknar Gazzy med ett ryck och går och sätter sig vid dörren.

4. Jag har följt Våra bästa år dagligen sedan sommaren 1999. Kanske mer patetiskt än knäppt och knasigt.

5. Örngott ska ha öppningen nedåt och peka mot sängens vänstra sida. Tyvärr har jag ett örngott med tryck som gör att det måste peka mot höger sida. Detta gör mig förtvivlad. Det rubbar mina cirklar i för stor utsträckning.

6. Vatten är något jag bara dricker direkt när jag stigit upp på morgonen samt precis innan jag lägger mig. Litervis med vatten. På dagen är jag inte särskilt duktig på med detta att dricka vatten. Jag glömmer, alternativt har inte tid.

7. Vad jag tycker om människor syns på mig – där funkar inte pokerfejs. Däremot, när jag driver med folk eller skämtar – ja, då! Då har jag pokerfejs. Så många undrar om jag menar allvar eller inte, för jag visar inget. Annat om jag tycker illa om någon. Det brukar förresten vara tillräckligt för att jag ska slippa se dem igen. De känner min negativitet. Bra! 🙂

Kom nu ihåg detta! Man ska stjäla sådana här nätlistor och besvara frågorna. Om man är bloggare. Andra kan ju skriva en kommentar och berätta om sitt udda beteende i vardagen.

I dag höll jag min sjuttonde föreläsning på ett år för kollegor. De kommer vilket är mer än vad man kan säga när jag ska föreläsa för andra personalkategorier. Det känns ändå som om jag börjar få kläm på det här med att ge föreläsningar. I och för sig kan jag mitt ämne, så det underlättar. Det svåra är att förnya sig. För där är ett koncept som jag ändå måste följa och som fungerar. Men jag undrar hur jag uppfattas. Ingen säger något om just den saken, men annars får jag mycket respons, frågor, diskussion uppstår. Vilket är meningen i ett kompetenshöjande perspektiv. Jag pratar inte för döva öron.

Men jag undrar hur detta ska sluta (eller, när). Jag är inne på min tredje ”termin” av föreläsningar och tanken var att jag bara skulle göra/köra en termin. Efterfrågan gör att jag fortsätter. Visst, det är kul (åtminstone ur mitt perspektiv), men är det något vi gör i onödan? Om man ser på det en kompetenshöjning kan det inte vara fel, men frågan är om vi får nyttja denna vår kompetens? Det är något jag ständigt kämpar för då det är lite luddigt. Hur som helst är vi åtminstone redo och jag fortsätter med mina föreläsningar.

Så mycket mer hann jag inte med på jobbet i dag. För så fort föreläsningen var slut flexade jag ut, åkte hem och slocknade i sängen. Jag är dränerad på energi. Inte för jobbets skull, utan för att det bara är så. Jag börjar fantisera om en minisemester i sängen. Det finns semesterdagar att ta av. Om jag skyndar mig innan det blir december, för sedan har jag arslet fullt med framtagning av årsstatistik december/januari/februari. I mars infaller nästa tillfälle då jag har möjlighet att ta ledigt. Självklart jobbar jag jul/nyår. Statistik. Det som styr min tillvaro helt och hållet. Kanske det är tanken på det som dränerar mig på energi?