Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I den lilla stadsdel jag bor i har jag grannar av det mer kända slaget. Några har jag sett, men jag bryr mig inte. Ändå skrev den lokala lokaltidningen (den för stadsdelen) för någon vecka sedan väldigt ingående om dessa kända författare, sportfånar, med flera. Nej, jag är inte imponerad. Kändisar ska väl också bo någonstans?
Jag har åter funderat på varför jag bor i Göteborg. Innan jag flyttade hit så fanns inte Göteborg på kartan. Jag menar bokstavligen. Lite luddigt visste jag att det var typ en stad som låg någonstans på västkusten. Det jag ibland kunde höra om Göteborg var att någon skulle resa till någon konsert på Ullevi. I skolan fick vi lära oss att där fanns båtar, stora båtar. Det var en hamnstad och man byggde båtar. SKF eller Volvo visste jag inget om, inte att de fanns i just Göteborg. Jag var väldigt nollställd. Jo, jag läste mycket böcker, skrivna på 50- och 60-talet, som berättade om båten till England. Och den enda konkreta bild jag hade var Albert och Herbert som bodde och levde i skitiga kullerstens-Majorna och som mest verkade vara ett skrotupplag där man drog häst.
Nu är jag inflyttad sedan drygt åtta år och ingenting stämmer. Inget stämmer av det lilla jag trodde mig veta. För det första är det inte 1800-talet. Majorna är en uppiffad vänstervriden stadsdel med dubbelmoral (lyxbilar, lyxlägenheter). Ullevi heter Nya Ullevi och man har nyligen rivit Gamla Ullevi och byggt ett nytt Ullevi som heter Gamla Ullevi. Båtarna är sällsynta, de byggs inte och går inte till England längre. Egentligen en ganska modern stad, väldigt internationell p.g.a. invandring och utländska universitetsstudenter. Göteborgska är ingen dialekt man hör varje dag. Infödda göteborgare är sällsynta.
Tydligen, upptäckte jag, låg Liseberg i Göteborg. Bok- och biblioteksmässan som jag under så många år suktat efter, intresserar mig inte längre. Finalen i filmen Götakanal visar ett Göteborg som inte längre finns (tack och lov). Men här finns så mycket annat som är så mycket bättre än mina upptäckter eller föreställningar. Mitt liv. Här har jag rotat mig (tror jag) och trivs. Göteborg innehåller något helt annat. Något som är bättre än det jag lämnade bakom mig. En positiv mentalitet.
Enda smolken är väl han den där falsksjungande och bräkande karlen som tror att han sjunger poesi. Jag är glad över att han inte är en utav de som bor i min stadsdel.
På tal om det jag lämnat bakom mig. Dagligen känner jag vånda över att jag inte varit hemma på snart tre år. Jag lär aldrig få tag i en kattvakt. Hm… undrar om Glenn Hysén kan tänka sig? Han har ju nära om inte annat. Och Gazzy är van vid att jag brukar sparka till henne (av misstag).
