Månad: <span>november 2008</span>

Tjuvlyssnat.se:

En man ~40 har efter en stunds väntan fått hjälp. Han har med sig sin dotter ~4 och lämnar fram en lapp till tjejen i båset.
Tjejen: Flickans personnummer?
Mannen: Hmm… Vet inte…
Tjejen: Är du säker på att det är du som är barnets pappa?
Mannen: Ja för fan.
Tjejen: Hur gammal är hon då?
Mannen (tittar fundersamt på sin dotter från topp till tå): Hon är väl en tre, fyra år kanske.

Jag har varit med om samma trauma då jag var barn. Min far visste aldrig hur gammal jag var eller i vilken klass jag gick. Särskilt ett tillfälle minns jag, jag hade precis börjat högstadiet men fyllt 13 år redan sista terminen i sexan (född tidigt på året, vet ni). Vi sprang på någon gammal bekant till fadern och han fick frågan hur gammal jag var. Svaret blev 11 år. Kände jag mig förnärmad? Jag som gick på högstadiet och allt. Naturligtvis rättade jag honom direkt.

På tal om att bli förnärmad. Året efter sprang jag och tjejkusinen på en granntant till min kusin. Kärringen: ”Är ni tvillingsystrar”? Min kusin skrattade bara och sa att vi var kusiner. Hon förklarade inte ens mitt rätta kön. Själv sa jag inget, men det var väl då jag slutade vara sminkad punkare (och övergick till att vara sminkad hårdrockare och skaffade långt hår).

I dag har jag saboterat min semesterdag genom att sova tills jag vaknade av mig själv. Utan att gå in på när det var, så kan jag säga att jag klev ur morgonduschen klockan 13.30.

Efter flera år ger jag nu upp vissa tv-program som tidigare var ett måste. CSI (originalet) och Medium. De har blivit riktigt urusla och House hänger också löst. Tidigare i höst gav jag upp Heroes. Det är bara Våra bästa år som klänger sig fast tillsammans med Stargate Atlantis. Program på svenska? Tja, jag följer alla heminredningsprogram och Det okända (intressanta familjer, ointressanta medier). Tv har blivit tråkigt. Tack och lov. Kanske jag kan finna en bok i hyllan att läsa istället?

Nej, så dumt tänkt av mig. Jag har min fritid fulltecknad. Av sopor. Här ska källsorteras in absurdum i speciella soprum som ligger någon annanstans och som jag ska försöka släpa mig till med krycka, hur det nu ska gå till. Som jag tidigare sagt blir här mindre och mindre handikappsvänligt i mitt område trots att fokus just ligger på tillgänglighet. Jag behöver nog en vagn att dra sopor i eftersom jag bara har en hand till förfogande.

Ah, nu vet jag vad jag ska göra under denna min semesterdag som snart är över. Jag ska gräma mig över att jag flyttat hit.

Väldigt sällan, men det händer, så är det kvinnliga flärdtjänstchaufförer. Och det är alltid samma visa – de vet inte hur man backar en bil. De blir förtvivlade när de hämtat mig hemma för man måste backa. Trots gott om utrymme att vända en bil så backar de in i häckar, blomkrukor, kör upp på gräsmattor och in i husväggen. Efter att först ha beklagat sig och halvt snyftande förklarat att de inte kan backa, vilket de sedan bevisar. Ibland är de nära att ringa kollegor som ska komma och backa deras bilar.

Jag förstår det inte. Hur kan de ha körkort och taxikort? Händer det dessutom inte ganska ofta att om man kör taxi så måste man förstå att backa en bil? Och varför är det bara de kvinnliga chaufförerna som inte klarar det? Det är inte konstigt att fördomar uppstår.

Jo, det var en sådan dag i dag. Men det började med att hon ringde mig hemma och undrade var jag bodde. Jo, hon hade min adress. Och hon hade följt GPS. Men hon visste inte vart hon var. Öh, vad mer kunde jag göra? Så jag gick ut och hon höll vid granndörren, två meter bort.

Vi lyckades backa, för vi var så illa tvungna. Hon ville köra rakt fram, men den bommen är sönder. Hon ville köra runt tvättstugan, men där står sopcontainern. När vi äntligen lyckats lämna min innergård så undrade hon hur man hittade till mitt jobb (norra Europas största sjukhus – vem hittar inte dit?!). När vi var framme tyckte jag inte att det var idé att förklara vägen längre. Så hon höll på att köra förbi och jag fick vråla ”sväng in”. Skyltar där det står sjukhus och med pil – kan det ge en ledtråd?

Männen är inte så mycket bättre. Men de kan backa. Och krocka samt köra av vägen.

Och denna otroliga service betalar jag för. Tack, kommunen!

Tillägg: Jag kände igen dagens kvinnliga chaufför. Läs från 1 juni, under kl. 7.35. Det har inte gått framåt.

Var är nätlistorna när man behöver dem? Det finns inte så mycket att säga efter en dag på jobbet. Om nu inte inspirationen nedsänker sig över mig där jag ligger halvt medvetslös i soffan. Vi får väl se vad som händer under kvällen.

Fortfarande aktuellt?

Den värsta diskriminering jag utsatts för är nog att jag som man aldrig blir hembjuden på något tupperwareparty. Jag är på vild jakt efter vissa tupperwareprodukter och jag har försökt gå via personer av rätt kön som har de rätta kontakterna. Utan framgång. Det här hemliga sällskapet, som håller hårdare på traditionerna än Rotary, har ännu inte hörsammat mig. Det har gått 15 år sedan jag lyckades rycka till mig en beställningslista där jag då fick med mitt namn och en beställning. Nu vill jag utöka mitt sortiment utan att behöva vara hänvisad till begagnade loppisburkar där man inte vet vad folk förvarat i dem. Jag tycker detta är förskräckligt. Jag som trodde att vi hade en antidiskrimineringslag som säger att varor och tjänster ska ges på lika villkor där kön inte får spela roll.

Men det konstaterade jag redan den gången jag hamnade i kvinnodominerat yrke – jämställdhet är enkelriktat.

Publicerat första gången 2005-11-04, Flärdskrivaren

Nja, jag vidhåller min ståndpunkt om hemlighetsmakeri där kön spelar roll för om man ska kunna handla tupperwareprodukter eller inte. Annars kan jag ju berätta att jag strax efter ovan inlägg fick möjligheten till att köpa lite produkter, men jag fick också ljuga för att få dem. Till exempel att jag förstört en bytta, så att jag fick köpa en ny på garanti. Så fick jag in en fot i denna sekt.

I dag fanns där en platsannons där man sökte en häxa till en telefonlinje. Jag är skeptisk. Åtminstone till att man inte efterfrågar referenser eller meriter. Ett arbetsprov görs och är man inte tillräckligt bra får man utbildning. Bra i vad? Hur kontrollerar man sanningshalt i medial rådgivning? Enda vägen är just referenser och meriter från nöjda kunder. Om man sedan som häxa är sanning eller fejk, har inte så stor betydelse i min värld.

Nej, jag tänker inte söka tjänsten som telefonhäxa. Jag nöjer mig med att vara en oavlönad vardagsbitch*. Då kan ingen kräva pengar tillbaka eller avskeda mig.

* Jo, jag är en male bitch. Get over it.

Efter några timmar vaknade jag i natt. Förmodligen var det ett ljud som väckt mig. Jag var på väg att somna igen då jag tyckte mig höra något från övriga lägenheten. Nej, Gazzy låg bredvid mig. Då hörde jag det igen. Någon som gick runt, inte helt tyst. Det släpade lätt i golvet och ibland slog det in i väggar och möbler. Då blev jag lätt kallsvettig. Jag flög upp ur sängen, tände överallt och gick runt. Men jag var ensam. Då satte jag mig i soffan och trots den sena timmen slog jag på tv:n. Ljuden fortsatte, men jag kunde inte riktigt identifiera dem. Annat än till att det kom inne från min lägenhet. Inte från grannarna, trapphuset eller ute från gården.

Okej, jag är van vid detta. När jag förstår att ingen levande varelse tagit sig in bryr jag mig inte. Det har alltid varit så här – någon pockar på min uppmärksamhet. Eller något. Men jag tycker inte om att bli väckt i natten av det. Sedan är det ganska meningslöst också för jag vet inte varför jag störs, inget jag kan göra något åt. Så jag gjorde det jag brukar. Gick och lade mig igen och sov.

Och jag skyller på kylskåpet. Det väsnas väldigt om nätterna. Men bara i köket. Så det som hände i natt kan jag inte förklara. Åtminstone inte tillfredsställande.

Men! Som sagt har det alltid varit så här, oavsett var jag bott. Det är jag personligen som har något efter med mig. Coolt.

Plötsligt är det inte längre lika intressant för mig att bo där jag bor. Det har gått drygt två år och försämringarna verkar komma slag i slag. Då, för två år sedan, lät allt så bra. Handikappsanpassade bostäder med hög servicenivå i området. Kommunen tryckte väldigt på detta. En idyll för de med behov av tillgänglighet.

Hur ser det ut nu? Tja, det började med att återvinningen försvann. Det är numera långt dit, jag kan själv inte gå så långt. Nästa steg var att sätta upp bommar så flärdtjänsten inte kommer in (inga standardnycklar, men det ska väl vara fixat nu). I veckan stängdes sopluckorna och nu ska alla rörelsehindrade (som de i rullstol) ut på andra sidan gården, upp för en hög kantsten, upp för en gräskulle, utan belysning, öppna en lucka i en container och slänga sina sopor.

Droppen kom i dag. Posten (eller postutlämningen då) får inte vara kvar i huset, utan ska flyttas fem gator iväg uppför en väldigt brant backe.

Nu finns inga argument för att bo kvar. Just nu klarar jag mig väl, men hur länge då? Hur gör jag sedan? Att jag känner mig ganska sänkt av detta kan väl förklaras av att jag i eftermiddags upptäckte att min högerarm inte längre vill lyda mig. Åtminstone kan jag inte hålla i eller skriva med en penna.

Ojdå. Jag har offrat 1½ timme av min kväll åt att förbereda morgondagens föreläsning. Sista har jag om två veckor, sedan har jag haft sju föreläsningar sedan i september. Förmodligen måste jag återuppta mina föreläsningar till våren igen vilket blir min fjärde termin.

Nu måste jag kolla igen. Hur många möten har jag egentligen haft efter sommaren? Jo, 20 möten plus de föreläsningar jag gett. Så då kan man väl säga 27 möten på fyra månader. Till det kommer de inofficiella träffarna. Jag förstår att många klagar på att de aldrig når mig på jobbet – varken genom besök eller telefon. Tack och lov för mejl! (Intresseklubben antecknar: 16 to do-mejl i dagens inkorg, 14 mer än vanligt).

Hm. Jag kanske trots allt inte behöver en arbetsplats att sitta vid?