Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Mejl och sms har ställt till mycket problem. De har lett till konflikter, särskilt i arbetslivet. Numera kan man inte skicka något jobbmejl utan att klämma in en smiley. Gör man inte det verkar alla höra Hitlers röst i sitt huvud när de läser. Texten upplevs som kränkande, argsint, anklagande. Ett korrekt språk uppfattas som opersonligt och man tolkar in undertoner som inte finns. Därför måste man numera i officiella sammanhang klämma in de där förhatliga ”smileysarna” för att visa att man är en människa av kött och blod.
Jag undviker smileys, förkortningar, talspråk och så vidare när jag skriver. Extra noga med denna regel är jag i mitt arbete. I officiella och offentliga sammanhang där man företräder något annan än sitt privata jag, är det viktigt att vara korrekt. ”Jaha, och vad kan det göra för skada att skriva någon smiley i ett mejl som rör jobbet kollegor emellan?” Jo, det signalerar att vi är kompisar, att vi inte är så seriösa, att vi tar lätt på saker och ting. Ett korrekt språk är faktiskt tydligare och leder till färre missförstånd, även om det också leder till konflikter. Hur är det möjligt? Det verkar handla om vilken generation man tillhör. Det handlar också om hur duktig man från början var på grammatik och svenska som skriftspråk.
Själv blir jag tokig på nymodigheter i språket i officella/offentliga sammanhang. När det slarvas. Stavfel är en sak, men särskrivning, engelska förkortningar i svenskt språk och slapphet hör möjligen hemma i ens blogg, privata mejl, twitterflöden och på Facebook. Men det är viktigt att skilja på sammanhang. Vi kan ha olika skriftspråk, men skilj på dem i vilka sammanhang de används!
Jo, jag har börjat skriva smileys i jobbmejl, men bara om den jag fått mejlet från först använt det och bara om det inte skadar innehåller i mejlet i övrigt.
Det ingår ibland i min yrkesroll att skriva officiella protokoll, som genom lagstiftning är offentlig och allmän handling. Där känner jag att det är extra viktigt att vara korrekt. Förutom att jag håller mig till de skrivreglver som finns, så tänker jag extra mycket på formuleringar. Inga indirekta (eller direkta) anspelningar får göras på person. Kortfattat ska man beskriva det som är väsentligt och inte lägga ut texten för mycket. Samtidigt ska språket var lättläst och inte alltför byråkratiskt. Det är också viktigt att undvika upprepningar och att använda sig utav synonymer. Dessutom har vi ett grammatiskt regelverk för vad som är god ton och hur man inte ska inleda meningar. I min blogg inleder jag ofta meningar med sådant som inte är korrekt; till exempel men, och. En annan tumregel jag har är att aldrig inleda en mening med siffror. Säger vi ”42-årig man” som inledning av en mening, så skriver jag alltid ”En 42-årig man”. Det finns otroligt många regler att förhålla sig till och i detta är jag väldigt rigid. Åtminstone när jag befinner mig i min yrkesroll. Det spiller också över i min blogg, men jag är inte här lika trofast då syftet är ett annat här.
När vi skriver med ett talspråk får vi in mycket onödigt skräp, som smileys och märkliga förkortningar. Det går faktiskt att skriva en lättläst text som ligger nära talspråket och ändå vara korrekt i hur man hantera språket. Smileys har ofta syftet visa på sådant vi i vårt talspråk visar med kropp och tonfall. De märkliga förkortningarna har uppkommit av utrymmesbrist. Allt detta behövs inte i korrekt skriven text. Själv skriver jag som jag tänker, varför det blir flyt i texten. Här är inget som stoppar upp. Man behöver inte tänka efter eller tolka in märkliga gubbar eller förkortningar. Det som möjligen kan stoppa upp när man läser min text här, är de långa meningarna som har få skiljetecken. Vilket i sig faktiskt är korrekt men kanske ovant. Av någon anledning har vi på nätet börja skriva kortare meningar, eller längre meningar med mycket skiljetecken. Ett engelskt inflytande?
Och nu kommer säkert någon annan hävda motsatsen. Men (!) jag tar inte lätt på detta med språk. Jag har en yrkesstolthet. Jag är sekreterare.