Återvänder

2003.04.09

Nästa år har jag varit yrkesverksam i trettio år. Nej, jag är inte 49 år. Jag började arbeta 1974 som fyraåring. Om jag inte minns helt fel så har jag berättat om det tidigare. Jag följde med modern och hjälpte till på kontor med att öppna post, dela ut post, stämplade fakturor osv. Någon lön fick jag inte, men jag fick av företaget en chokladask i present varje år. När jag sedan började skolan brukade jag hjälpa till med frukost innan det var dags att åka till skolan, och efter skolan tömde jag papperskorgar. Så höll jag på tills jag som 18-årig blev anställd som kontorist på detta företaget. Så det stämmer, mer eller mindre, att jag varit yrkesverksam i nästan trettio år. Så varför gnäller alla om att barn sitter och väver mattor i Indien åt IKEA?

Med tanke på att texten ovan är tio år gammal, så kan jag nu säga att jag varit yrkesverksam i 39 år. För ovan stämmer verkligen och är förmodligen anledningen till att jag blev sekreterare i slutändan. Fortfarande drömmer jag om denna min första arbetsplats. Som kontorist arbetade jag där bara i 11 månader och 2 veckor (12 månader hade gett mig fast anställning). Det där sistnämnda var lite fult och något som jag under många år grämde mig över – för jag hade ju bestämt hur mitt liv skulle se ut och jag skulle jobba där tills jag gick i pension. Ung och dum, jag vet att livet är något som händer hela tiden. Och hur utvecklande hade det varit att sitta kvar som kontorist på samma arbetsplats i 47 år? Så jag är ganska nöjd med att jag ändå tagit sjumilakliv – eller 30 mil som det är mellan första och senaste jobbet. Jo, jag har fortfarande kontakt med mina tidigare arbetskamrater – som faktiskt jobbar kvar!

Varför jag drömmer om mitt första jobb? Jag vet absolut inte. Drömmar går inte alltid att tolka. Kanske det handlar om att det är en fast punkt jag kan återvända till och känna mig trygg i? Ibland (i vaket tillstånd) så kan jag längta tillbaka, men det är när jag känner mig otrygg med nuvarande situation.

Min nuvarande situation liknar också något jag skrev om för tio år sedan:

2003.04.23

Jag vet inte vad som är på gång, men Försäkringskassan har ringt mig angående min arbetsrehabilitering. Samma handläggare som skötte min 25-procentiga förtidspensionering. Vad jag fick veta…

• Inom två veckor måste arbetsgivaren enligt lag (det har då gått åtta veckor) ha kallat mig till möte för att omgående presentera en plan för FK.

• FK:s mål är att jag får rehabiliteringen genomförd omgående och kan avbryta min sjukskrivning.

• FK tyckte att facket också borde vara inkopplat.

• FK förvånades över att min 25-procentiga pension inte lett till mindre arbete, bara mindre tid och lön.

• FK förvånades över att jag fått fler arbetsuppgifter utan att andra arbetsuppgifter då lyfts från mig.

• Jag ska ingenting göra, utan invänta mötet med arbetsgivaren.

• Struntar arbetsgivaren i ovanstående möte och presentation av plan för mig, går man in och styr då det då blivit ett lagbrott. Annars bevakar de bara att allt går planenligt.

• Det brinner i knutarna, men jag vet ingenting, har inte hört någonting, tror ingenting.

Det är inte konstigt att jag känner mig överarbetad, överansträngd, överbelastad och får panikångest och kollapser. Jag läggs på nya uppgifter, men inget försvinner. Och det får inte gå till så. Men det enda valet jag har är att jobba allt vad jag förmår och sedan sjukskrivas. Det är inte optimalt. Och på måndag ska jag tillbaka till hetluften igen.