Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I dag känner jag mig som en expresident, närmare bestämt Clinton. Fick frågan i dag om jag haft sexuella relationer… Väldigt vad en psykolog kan vara nyfiken? Det är inte bara frågor kring uppväxt och fysiska sjukdomar. Trodde inte Freud var så populär?
Ett första samtal och jag hann inte på en timme inkludera mitt bagage. Bagage? Återigen – inte mitt uttryck! Vi kommer att över tid diskutera stress och panikångest. Det som ringats in redan är att det inte har med ms att göra. Det är snarare en konsekvent av att ha ms i kombination av en fruktansvärd arbetssituation (”fruktansvärd” är min försköning av vad psykologen sa). Jo, det stämmer väl. Det är svårt att beskriva vad som diskuterades, och det är nog heller inget jag bör återge. För även om det är frågeställningar jag måste ta itu med, så är det en inre process som måste till där jag inte kan fläka ut det hela även om jag inte har något att dölja. Och så är det en yttre process – att få rätsida med jobbet.
Det känns lite konstigt att gå till en psykolog vars mottagning är mittemot en porrklubb dit man ser trasiga flickor gå, blandat med gubbslem.
Vilken är min drivkraft? Ilska.
Du skriver att din drivkraft är ilska. Är det alltid så? Jag blir lite nyfiken på detta just utifrån mina egna drivkrafter inför fortsättningen. Jag känner ingenting. Likgiltighet nästan om det nu bara handlat om mig själv. Tur tror jag att det nu inte bara gör det. Men ilska? Försöker frammana den känslan ibland men lyckas sällan.
Vart kommer din ilska ifrån? Har den alltid funnits där?
I hela mitt liv har jag känt mig orättvist behandlad, inte tagen på allvar, ingen som lyssnat på mig. Jag hävdar mig själv, gör motstånd, sätter hårt mot hårt, är envis och ger mig inte. Det tror jag är ilskan som driver mig framåt. Jag är inte våldsam eller arg på det sättet, utan det är en inneboende kämparglöd där jag inte accepterar motgång. Motgång kan leda till passivitet, uppgivenhet, depression, bitterhet och så vidare – men jag har aldrig hamnat i det eftersom jag har kampvilja och nästan sporras av motgång. Ibland är jag både hård och empatilös, men det är försvaret för egots överlevnad. Jag försöker skydda mig själv – jag har aldrig kunnat förlita mig på stöd från min omgivning. Jag är själv. I det har jag funnit min styrka. För jag ger mig aldrig. Om det tar energi från mig? Väldigt sällan. Jag kopplar på ilskan när behovet finns. För egentligen är jag väldigt glad och tacksam, känner inre frid. Det är normaltillståndet. Jag går bara ut i krig om fiende visar sig, så att säga.
Tack för respons på min fundering. Vi fungerar så olika, vi själar. Det märker jag ju när jag försöker ta in det du skriver. Dina drivkrafter har aldrig funnits hos mig. Ändå så lever jag vidare på något konstigt vis. Men det klart, jag har andra saker att ”slåss” emot än vad du har och kanske hade jag varit precis som du om jag hade det du har i din ryggsäck. Kanske är det så.
Just nu lever jag i det närmaste ett klosterliv. Min drivkraft är att våga möta mig själv. Du vet vad jag menar, tror jag. Verkligen möta mig själv utan distraktioner, sitta med mig själv bara. Det skrämmer mig som sjuttsingen men samtidigt så vet jag att jag måste dit, för att komma vidare. Kanske fel uttryck med drivkraft… jag vet inte… ska nog skriva en post om mina försök att komma ner till mig själv, eller hur jag ska formulera det. Få den inre frid som du idag har med bara mig själv och inget annat. Helt ren på alla plan.