2014:96

En gång i veckan sedan augusti…

 

…har jag gått på sjukgymnastik. Det fungerar bättre och bättre, men de senaste veckorna har jag ändrat lite inriktning på övningarna på grund av ryggskottet. Men jag vet inte om det hjälper.

Som vanligt var det kaos på jobbet. Eller hur jag ska säga. Sista timmen hann jag påbörja mina egna arbetsuppgifter. I övrigt pratade jag slut på batteriet på tjänstemobilen (från 100 % till 13 %) plus att jag också pratade i en annan telefon. Och hade besök på rummet under några timmar.

I morgon är det fredag och jag funderar på att smycka mitt hem med snittblommor inför helgen. Varför vet jag inte. Känns lite onödigt och överflödigt. Jag skulle istället behöva lite nya krukväxter. Tyvärr behöver jag inga nya gardiner. Eller… är det så att jag är lite heminredningssugen? Min form av vårkänslor?

2014:91

Det är viktigt att förstå min vardag och min plats i organisationen jag befinner mig i. Det är också viktigt att andra vissa lär sig nedan så fort som möjligt. Min blick kan döda… också…

 

PS1: Funnit ovan på Facebook
PS2: Jag gjorde texten könsneutral

2014:85

Bedrövligt är ett passande ord för hur lunchmatsedeln sett ut hittills den här veckan på jobbet. Särskilt som det är ett sjukhuskök som lagar maten.

I måndags nappade jag på Korvgryta med bacon o smörgåsgurka serveras med ris. För min del känns det väldigt viktigt att de inte har kastat ner några svampar i maträtten. På menyn fanns också en innehållsdeklaration med tanke på allergier och intoleranser. Inget om svamp. Vid direkt fråga till kökspersonalen som sålde maten om det fanns svamp i, blev svaret ”nej”. Var där svamp i maten? Ja! Massor av champinjoner. Och inte någon bacon överhuvudtaget. Inte ens smak av att där skulle vara bacon i någon annans portion. Jag ser ganska allvarligt på detta, att köket inte kan lämna en korrekt information om vad maten innehåller med tanke på att den serveras till både personal, patienter och besökanden. Som sagt, det där med allergier och intoleranser. Mat tillagat i ett sjukhuskök.

I går var det väl inte så mycket bättre. Äpplemarinerad nötköttsgryta och basmatiris. Jag vet inte riktigt vad det var (Bortsett från att det heter äppelmarinerad). Själv skulle jag döpt rätten till något helt annat. Om det var strimlat nöt- eller fläskkött, vet jag inte. Men smaksensationen drog åt kalops och såsen var svart. Dessutom var det jasminris.

I dag blir det en sallad till lunch. Från Pressbyrån. Jag vågar inget annat.

Men i morgon är det ett kalkulerat risktagande igen, då jag hade tänkt köpa Gulaschsoppa. Tidigare har där varit så mycket ättika (!!!) i den att det knappt gått att äta. Nej, enligt recept ska där inte vara ättika i soppan…

2014:75

Morgonen började lite kaosartat med att jag upptäckte att jag hade slut på en medicin som ingår i mina morgontabletter (känner mig gammal – jag tar läkemedel regelbundet på recept). Helt slut. Och i akut behov av. Vad gör man då? Jo, man jagar rätt på en trevlig doktor man arbetar tillsammans med och tigger ett recept. Andra läkemedel beställde jag recept av från min ordinarie läkare men har ännu inte fått någon reaktion flera veckor senare. Ibland är det en fördel med att ha kontakter när man inte kommer fram den vanliga vägen. Särskilt när något är akut.

Men har jag egentligen några fördelar av att jobba i vården? Nej, inte ett skvatt bortsett från ovan. Och det är inget jag satt i system eftersom jag försöker separera på att vara personal och patient. Det straffar sig väldigt att vara patient om jag pratar för egen del och den neurologiska sjukvården. De vägrar ta hand om sina patienter eftersom de får ekonomisk fördel av att enbart ta nybesök. Av den anledningen kommer nu ett nytt nationellt program för kroniker och krav på att de inte får ignoreras. Jag har ignorerats i mer än i tio år där jag får fel behandling som inte är till fördel för min ms. De vet att de gör fel, men bryr sig inte. Det ligger inte i deras intresse att ta hand om sina patienter eller sköta uppföljning och behandling. Frågan är om det nationella programmet kommer att ha någon effekt? I just mitt specifika fall av personlig erfarenhet så handlar det också om fruktansvärt dålig ledning för verksamheten. Och i det fallet har jag också insyn – inte bara som patient – utan också som facklig. Tur man inte jobbar där. Säger jag och funderar på om yttrandefrihet gäller.

Semester! En dag… Ja, alltså, jag ska nu ta ut en semesterdag bara för att. Luft i systemet. Ryggskott. Behöver mer vila. Har för många semesterdagar.

2014:68

Den där ryggvärken jag känt i ett par veckors tid var jag bara tvungen att upplysa min sjukgymnast om när jag var där i dag. Så nu fick jag en diagnos som jag inte kunde gissa mig till – ryggskott. Fast vänta, heter det inte lumbago på fackspråk? Nåja. Jag visste inte att det var ryggskott eftersom jag är fullt rörlig och inte stel i ryggen. Men tydligen är detta också ett ryggskott vars enda behandling är lite stretchövningar. Och tydligen är de fissurer i kotorna som känns och inte inklämning av kotor. Vet inte om denna information förbättrade något för mig. För jag har fruktansvärda smärtor i ryggen, men som sagt – fullt rörlig.

Årets nya lön är nu satt. Jag är varken nöjd eller missnöjd eftersom det var något förväntat. Jag får samma summa i påslag varje år och det är mer än avtalet säger. Det som ändå gör att jag känner mig lite nöjd, är att jag ligger dryg 6 000 kronor över ingångslön. Flertalet av mina kollegor brukar sluta på 3 000 kronor över ingångslön efter ett helt arbetsliv när det är dags att gå i pension. Lönespridningen är obefintlig, men jag är en kämpe. Jag ger verkligen mer och därtill, vilket är det som lönar sig. Privat har jag skaffat påbyggnadsutbildningar. Jag har tagit på mig större ansvar. Är effektiv och insatt. Sådant som ska löna sig, även om det inte ingår i arbetsbeskrivningen. Att göra ett gott arbete är inte nog för mig. Mitt mål är att vara exceptionell! Lite skrytsamt, men mitt mål. Andra höjer lön genom att byta tjänst och den vägen inte egentligen utveckla sig kvalitetsmässigt. Jag envisas med att stanna kvar på min tjänst och där klättra. Jag har bred och lång erfarenhet ändå. Många som stannar kvar i sin tjänst slutar utveckla sig och förväntar sig erbjudanden om ansvar, men jag tar för mig då jag vet att sådana erbjudanden aldrig kommer. Men skulle jag vara nöjd med lönen på riktigt skulle jag haft ytterligare 4 000 kronor per månad. För att det är rimligt. Och det är därför jag får 800 kronor i påslag varje år trots att det är betydligt högre och mer än vad avtalen säger. Man har förstått min kompetens, men det är synd att lönen ska ”smyghöjas” med hjälp av gemensam lönepott istället för att betala rätt lön från början. Förutom att jag på så sätt förlorar inkomst under många år innan jag är ikapp, så förlorar också kollegorna på det som inte får dela på lika stor pott efter att jag fått mitt. Ja, det är lite märkligt, men det är inte jag (eller jag som facklig) som bestämmer.

Dagen har varit händelserik. För sedan är där allt det där andra som jag inte bloggar om…

2014:19

Vilodagen jag fick har ägnats åt det ”vanliga”. Vila, vila, vila, nödvändiga telefonsamtal, tandläkarbesök. Och det sistnämnda är avklarat för det här året.

För ett par månader sedan var jag hos tandhygienisten för att ta tandsten (snuskonsekvens). Det var då vi upptäckte ett par saker som nu krävde att jag också träffade en tandläkare.

En lagning mellan framtänderna var trasig – det blev fixat. Ganska skönt, för den gamla lagningen var missfärgad (betoning gammal). Nu har jag helvita tänder igen. Särskilt viktigt när det gäller framtänderna.

För ett år sedan fick jag en rotfyllning. Eller om det var två år sedan. Det var nog visdomstanden de drog förra året. Eftersom dessa tänder satt upptill varandra, så har där blivit… ett… problem. Instabilitet efter att visdomstanden försvann. De två närmaste tänderna där är båda rotfyllda och har nu börjat röra på sig och kontaktytorna försvunnit samt där blivit något fel. Mat fastnar och går inte att få bort med tandtråd, borstning eller annat. Inte ens med pinnsett (som varit min sista utväg). Därför slipade man i dag lite på tandkontaktytan, men vet inte om det hjälper. Märker jag att det inte var tillräckligt så finns bara ett alternativ. De båda rotfyllda tänderna måste tas bort (inte rotfyllningen, emalj/lagning) och byggas upp på nytt. Jippi!

När de ände höll på att slipa i dag, så passade man på att provborra upp den rotfyllda tanden för skojs skull. Typ. Nej, de hade sätt en skugga på röntgen och var rädda att jag hade karies under lagningen. Men det visade sig vara en gammal glömd amalgamrest som låg under plastfyllningen. Så bort både med amalgam och plast, för att lägga på ny plastfyllning. För att det var så skoj.

Jag är så tacksam över att jag har frisktandvård! Typ 150 kr/månad oavsett ingrepp. Jag har sparat tiotusentals kronor på detta, för de gör verkligen stora ingrepp. Anledningen till att de inte höjer min premieavgift beror på att jag inte är skuld till hur mina tänder mår. Jag sköter dem perfekt. Det är gamla tandläkarsynder som kommer till ytan, så att säga. Gamla trasiga och misslyckade lagningar från min barndom som man struntat i att fixa eller ens berätta för mig. Men med frisktandvård så betalar jag för att upprätthålla en standard, och gör jag mitt så måste också tandläkaren göra sitt.

Det enda tråkiga är att jag måste börja med extra salivutsöndrande fluortabletter. Snus är salivutsöndrande. Fluorsköljning två gånger per dag ska räcka. Men jag måste ta sex tabletter också per dag för tändernas skull. Eftersom min emalj håller på att försvinna på grund av mina ms-läkemedel.

Frisk i huvet

Magnetkameraundersökningen av hjärna som utfördes 17 september har nu – äntligen – granskats och tolkats. Sammanfattningen är status quo jämfört med för 13½ år sedan. Oförändrade… förändringar och ingen sjukdomsaktivitet. Min tolkning av… tolkningen är att jag har de ms-plack jag har i hjärnan. Vid undersökningstillfället hade jag ingen aktivitet i form av inflammationer och har jag haft det tidigare så har det inte gett bestående skador (nya plack). På ett sätt känns detta lite mystiskt. För uppfattar jag mig själv då som i ett sämre skick än jämfört med år 2000? Varför har jag så mycket smärta? Varför är jag så yr? Och varför har inte sommarens förlamning gett några plack? Det sista kanske kan bero på att jag fick stora doser inflammationshämmande kortison? I vilket fall som helst är det bara att tacka och ta emot och vara tacksam över att jag inte har en sjukdomsprogress.

Mycket vardag, lite semester

Två timmar blev tre timmar när jag åter gick in på jobbet under min semester. Jag förvånas över detta att jag alltid har besökare som väntar på mig trots att jag officiellt inte är i tjänst. Att jag är så eftersökt. Att man har så stort behov efter att få tag i just mig. Nej, jag förstår det faktiskt inte.

Sjukgymnastiken jag går på varje vecka har haft ett litet uppehåll på 2½ vecka. Det kändes inte som jag hunnit regrediera på den här tiden, utan körde på i dag som vanligt plus lite till. Men jag märker att jag, främst mentalt, behöver sjukgymnastik 1-2 gånger per vecka för att må bra. När jag känner mig starkt och energisk, och inte som en ms-påverkad patient, så hjälper det också till att mota tillbaka panikångesten.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på detta att jag sägs vara den fysiskt starkaste patienten som gått på sjukgymnastiken. Min reaktion blev spontant ”så nu kastar ni ut mig?”, viket inte verkar vara fallet. Eventuellt så ska jag, om jag får min vilja igenom, få låna gymmet 30 minuter dagligen när där ändå inte är patienter och då jag inte behöver en närvarande sjukgymnast. För mig skulle detta kunna vara en bra start på arbetsdagarna, att först köra lite träning. Vi får se.

Det har gått drygt två veckor sedan jag gjorde min magnetkameraundersökning (säg aldrig magnetröntgen!), och ännu har jag inte hört om något resultat. Med det är jag nöjd. Jag förmodar att jag blir kallade till min läkare senare i höst (datum för årskontroll är redan passerad – men jag förväntar mig inget annat av den usla vården) och då kommer nya behandlingsalternativ att diskuteras. Jag hoppas slippa mina dagliga sprutor. Främst av anledningen att jag inte tror de längre har någon effekt samt att jag får så mycket… inte biverkningar, men oönskade effekter av dem. Samtidigt så är mer potenta läkemedel också en större risk vad gäller farliga – och jag menar farliga – biverkningar. Men det är en riskkalkyl min läkare får stå för.

Ack, jag har typ huvudvärk. Ett är säkert - jag har nackont och är stel i nacken. Jag tror jag gjorde en dum grej på sjukgymnastiken som jag nu får lida ont av. Allt som gör gott gör också ont. Bevisligen.

Tydligen är det fredag i dag. Det är svårt att hålla koll när man har semester och samtidigt flänger och far fram och tillbaka till jobbet. Dessutom har jag jobbat så mycket helg också sedan midsommar att det också förvirrar. Jag kan hålla koll på när jag ska till jobbet, men jag vet aldrig riktigt vilken veckodag det är. Fredag.

Sakers beständighet

Varför jag kallar det för bröstsmärta vet jag inte riktigt, för det är inte i bröstet jag har ont. Dock har smärtan i två dygn bland annat fått mig att sova väldigt dåligt. Jag var tvungen att göra en korridorkonsult med en läkare i dag när jag ändå sprang ihop med honom. Han är inne på mitt spår. Det är en muskel till vänster om bröstet, närmast i armhålan, som ställer till det. Kanske jag bara belastat fel och fått någon typ av sträckning, träningsvärk eller inflammation. Om inte annat så har jag precis på samma ställe världens bältros. Men bältros ger mer en ytligt smärta och inte som nu, en invärtes muskelsmärta. Det enda jag noterat är att antiinflammatoriska och smärtstilla läkemedel absolut inte gör någon som helst skillnad.

Jag har alltid rejäl smärta någonstans i kroppen. Det är kroniskt. När det poppar upp ett nytt smärttillstånd som jag inte haft tidigare, så triggar det också min panikångest och det har varit ett par jobbiga dygn. För jag vet att panikångest är en irrationell känsla som inte har någon verklighetsförankring. Ändå kan jag inte parera denna panikångest eller tänka bort den. Den bara kommer och är där.

Trött. Jag blir så trött av det här med smärta och panikångest. Det tar energi.

Trots ovan har jag i dag försökt ignorera känslorna och lekt lokomotiv på jobbet – eller ångvält. Var fick jag den energin ifrån? Eller förklarar det kvällens sänkta stämningsläge?

24 mil senare

Tolv mil till röntgenundersökningen. Jag var i väg under åtta timmar. Chaufförerna vet inte i förväg destination för resan, utan blir lite chockade när de inser att hur långt jag ska åka. Morgonens chaufför visste inte ens vilken motorväg han skulle köra ut på från Göteborg och trodde att vi skulle köra via Oslo. Nå, men så mycket visste jag åtminstone att vi skulle köra E20 mot Stockholm men svänga av och ta annan väg från Vårgårda. Gjorde han det? Nej. För han somnade emellanåt och noterade inte vad GPS visade. Så vi körde förbi och fick vända i Skara. Men jag hann fram och utan krock. Men rädd var jag.

Väntan på röntgen blev lite lång eftersom den krånglade och fick startas om innan jag kunde komma in. Sedan fick jag ligga i magnetkameran under 2½ timme. Två gånger fick jag Stesolid men det var för lite. Jag skulle behövt det fyra gånger, vilket inte är tillåtet. För jag fick panikångest på panikångest. I ungefär en kvart klarade jag mig på Stesolid. Ändå behövde vi aldrig avbryta eller ta om bilder, jag lyckades behärska mig så pass mycket. Varför jag får panikångest vet jag inte, för det är väldigt irrationellt. För egentligen var det inte obehagligt annat än att det är jobbigt att ligga på rygg så länge. Särskilt som man inte får ta paus trots att man är både kissnödig och får ont i ländryggen (något vi upptäckt på sjukgymnastiken – jag har problem med ländryggen, eller korsryggen).

Efteråt trodde jag det skulle vara svårt att få tag på ny bil, men den kom efter en halvtimme och jag hann med kaffe och en fralla. Inför undersökningen fick jag inte dricka (eftersom man inte får kissa) och efteråt behöver jag nog dricka, för av någon märklig anledning så fick jag kontrast också.

Det är skönt att det är gjort, men jag behöver göra detta en gång per år. Det är inte tilltalande. Lång resväg och panikångest. Samtidigt fick jag höra att apparaten snart ska skrotas och inte blir ersatt. Då måste jag åka till Sabbatsberg istället. Ännu längre! Och annat landsting vilket jag inte tror att mitt hemlandsting är så intresserade av eftersom det blir dyrt för vården. Dessutom lär det kräva övernattning.

Ja, då är det bara att vänta på resultatet av undersökningen. Det är också… otäckt.

Förresten så verkar jag vara allergisk mot tejpen som användes efter de dragit kanylen i armen.