Relativt en renlevnadsmänniska

Hur hälsosam är jag egentligen? Det är väldigt lätt att koppla bort hjärna och insikt för sådant som utgör en negativ aspekt. Men kanske det uppvägs av det som är positivt? Jag har normala blodfetter, normalt blodtryck (tenderar istället vara för lågt) och normalt EKG. Det är något som förvånar vården som ser mitt yttre i form av rejäl övervikt samt att de är medvetna om att jag har en ms-diagnos.

Nå, men jag är i princip aldrig kött även om färs och korv kan finnas på menyn 1-2 gånger per månad. I övrigt är det främst fisk och kyckling som är min proteinkälla. Visst äter jag för lite grönsaker, men de finns där alltid oavsett vad jag äter. Frukt är det jag är mest värdelös med då jag inte gillar frukt. Ändå äter jag några per dag. Mjölk är något jag har i kaffe.

Jag rör på mig för lite om man ser till att det inte är avsatt tid för regelrätt motion. Jag springer runt som en galning när jag jobbar och då släpper jag också rollatorn. Till och med kryckan är ett minne blott. Rollator har jag utomhus. Men jag går på sjukgymnastik varje vecka sedan två år tillbaka. Där handlar det mycket om styrketräning och konditionsträning, och jag har fått höra att jag är… stark. Även med dem jag arbetar säger att jag är väldigt stark och har bra flås. Kanske det är därför de ifrågasätter min ms-diagnos, för det märks inte på mig. Anledningen till att de påstår att jag är så fysiskt stark och har bra flås, beror på att vi jämför erfarenheter. Jag berättar vad jag gör på sjukgymnastiken. De berättar vad de gör som hårdtränar på gym. De vill påstå att jag skulle ”kick ass” om jag också gick på gym.

Mitt egentliga problem är sömn och stress. Under arbetsveckan sover jag inte mer än 4-5 timmar per dygn. När jag är ledig sover jag 12-16 timmar per dygn. Den ojämna fördelningen känns. Stressar gör jag ständigt. Det är inte bara på jobbet som det är stressigt, utan det handlar också om att få ihop livspusslet. I mitt livspussel ingår arbete, sjukgymnastik, flärdtjänst, hämndtjänst och övrig sjukvård. Det där med tider och klockslag är stressande.

Jag blundar helt för snus och socker.

Inspirerad av ovan efter att ha läst Sunes inlägg.

Tjatig rutin

Det finns en trötthet i det här med att behöva ta en spruta varje dag. Åtminstone finns den där tröttheten där efter 16 år. Jag tillåter mig dock inte att känna efter mer än att konstatera att jag är trött på det. Det viktiga är att jag inte låter det övergå i motstånd, vilket skulle kunna leda till att jag börjar slarva eller få ångest över tvånget. Därför är det bara något jag gör; tar min dagliga spruta utan att tänka på det inför eller efteråt. Trots allt handlar det bara om en minut per dag vilket i sig inte är en uppoffring. Jag måste också ha klart för mig varför jag tar sprutan – nyttan. Samtidigt väcker det ibland andra tankar och irritation. Som att huden förstörs, att en dag är läkemedlet verkningslöst på grund av lång användningsperiod, att långtida biverkningar inte är klarlagda, att det finns enklare och bättre medicinering men där läkare inte vågar testa på mig eftersom det inte finns någon öppen MR-kamera och de inte vill betala att skicka mig till annat landsting eftersom undersökningen behöver göras två gånger per år. Och så vidare. Men sprutan… den tar jag bara. Dag efter dag. Och jag får inte tillåta mig tänka eller känna i frågan.

Repris

Nu börjar jag surna till (ännu mer). Kommer till offentlig vårdinrättning – ingen fungerande hiss! Ja, det var samma ställe som i förra veckan. En hiss. Ingen möjlighet att komma i kontakt med vårdinrättningen. Men efter tre kvart skulle kanslisterna ut och röka, så då kom jag äntligen i kontakt med personalen. Tycker det är sanslöst. Vad hände med lagen om tillgänglighet och det där med offentlig sjukvård tillgänglig för alla? Jag tycker inte att man kan ha en offentlig vårdinrättning som inte går att nå varken via telefon eller rent fysiskt. Sånt borde man tänkt på innan man skaffade dessa NYA LOKALER!

Det som irriterar mig än värre är alla som fick gå i trapporna när de såg att hissen var avstängd. Personer utan fysiska begränsningar som blev förbannade för att de fick ta trapporna. Nå, men de kunde åtminstone förflytta sig utan hiss eller hjälpmedel. I min värld skulle de ta trappan direkt utan att först kontrollera om det fanns hiss. Och att då gnälla över att de fick gå i trappor tycker jag är oförskämt.

Handikappsovänligt

Tanken hann slå mig innan jag insåg det orimliga. Jag har fått min dvd jag beställde i helgen (Stargate) och tänkte nu ”dra ut telefonen ur jacket”. Nå, men… 1) Jag har ju tusen mobiltelefoner. 2) Ingen ringer mig någonsin. Vilket alltså förklarar hur jag hinner se så jäkla mycket på tv!

I dag skulle jag till vårdinrättning som patient. Med andan i halsen (tidsmässigt plus taxihysterisk chaufför) tog det stopp vid hissen. Jag skulle till fjärde våningen med min rollator, men hissen var avstängd på grund av reparation. Öh… En vårdinrättning med sex våningsplan där det bara finns en (1) hiss?! På markplan fanns endast en privat restaurang så jag traskade in där för att fråga om det fanns fler hissar någonstans. Nej, inte vad de kände till. Så hur skulle jag nå vårdinrättningen? Telefonledes? Jag fick ringa till de som bokat mig (centralt nummer, inte där vårdinrättningen finns). Lyckligtvis svarade man där, vilket de inte är kända för. De i sin tur ringde vårdinrättningen som fanns över mig. Efter en stund kom personal ner. Sedan fick jag gå i trappor och de bar rollatorn åt mig. Jag tycker det är sanslöst. Hur hade de gjort om jag suttit i rullstol? Men alltså… En hiss?! Och när jag var klar fick jag går nedför trapporna och rollatorn fick bäras ner.

Efter detta äventyr åkte jag till jobbet och till Pressbyrån. De sistnämnda efterlyste i går enkronor. I dag överlämnade jag 350 enkronor och fick motsvarande tillbaka i sedlar. Jag har nog aldrig sett sådan lycka eller fått så många tack tidigare. Kan tänka mig att det motsvarade samma uppskattning som om jag räddat någons nyfödde ur en krokodils käftar, eller nåt.

Arbete? Jo, min arbetstid i dag har varit att sitta på ett möte i drygt 3 timmar. Givande? Nja, både och. Vem bryr sig. Nu ska jag titta på Stargate!

Vårdkontakter

Förra månaden skrev jag om intyget. Det där som jag begärde i december förra året. Jag gick aldrig vidare, för orka liksom! I dag plingade det till i mobilen, ett nytt meddelande hade kommit.

 

Min ordinarie läkare är inte längre min läkare. Om hon nu slutat sin tjänst, varför får hon mitt meddelande först nu? Och hur länge har jag inte haft henne som läkare? Vem hade kunnat meddela mig om ny läkare med tanke på att det inte går att ringa till enheten? Återbesök nästa månad? Borde jag inte få en kallelse snart? Namnet på nya läkaren framgick ur nya meddelandet, ett namn jag aldrig hört tidigare. Detta blir min fjärde ordinarie läkare på 15 år. Min första läkare slutade, men är tillbaka. Borde jag kräva få tillbaka honom? Eller ska jag testa nya förmågan? Jag är skeptisk. Till allt. De senaste 15 åren har fungerat väldigt dåligt, inkluderat intyget som fortfarande ligger i pipeline efter ett halvår.

Fyra månader senare – status quo – neverending story

Nu är jag upprörd. Den 19 december efterfrågade jag ett kompletterande intyg då det intyg jag fått av min läkare inte var korrekt eller komplett. Inget svar. För någon månad sedan begärde jag detta på nytt. Ingen reaktion. Förrän fyra månader senare, en lördag kl. 22.30. Vad i helvete håller de på med? De är experter på att smita från ansvar. Jag kan ta ett nej, men inte det här velandet de håller på med att först vara tysta och sedan bolla tillbaka problemet utan lösning eller ett ordentligt svar.

Jämställda män

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

Go’ å gla’

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

Begränsad framkomlighet

Hur fungerar vårt handikappsanpassade samhälle när det kommer till tillgänglighet? Enligt min erfarenhet; väldigt dåligt. Jag kan bli ganska upprörd över detta, trots att jag ”bara” har rollator. Om man betänker att jag arbetar inom vården där patienter med olika funktionshinder ska kunna ta sig fram, så blir jag förbannad när arbetsgivaren slår sig för bröstet och hävdar att allting är anpassat. Öh, nej…

Jag har bland annat framför klagomål på automatiska dörröppnare som är felplacerade, att handikappsanpassade toaletter är felkonstruerade (fel på höjd för toalettstol, handfat, tvål, pappershållare med mera), att hissar ofta är ur bruk och så vidare. Dessutom har de på mitt jobb en förmåga att blockera dörrar och gångar. Till exempel kan jag inte komma in på mitt rum på grund av stora tvättvagnar, uppspända paraplyn på golvet som ska torka, stolar och pallar som bara sätts rakt ut i korridoren med mera. Farligast för mig (med dålig syn) är när någon öppnar diskmaskinen och ställer luckan rakt ut i personalrummet. Jag uppfattar allt detta som väldigt nonchalant, på gränsen till arrogant.

Värst är när hiss helt saknas. Då brukar där vara små rullstolshissar (livsfarliga när man inte sitter i rullstol men behöver ta sig uppför trappor med rollator). Hos tandläkaren brukar någon idiot ställa upp dörren/grinden på fel våning, och då står man där utan möjlighet att få ner hissen. På jobbet finns en annan variant, där det inte går att trycka ner en hiss som står på fel våningsplan, för det går bara att manövrera hissen om man befinner sig i den. Därför behöver man – i båda fallen – någon med sig som kan springa upp för trappor och se till att hissen kommer dit jag befinner mig. Ett tredje fall jag känner till kräver att man har nyckel som först ska hämtas två våningar upp. Men som ändå inte fungerar eftersom fastighetsägaren ändå brutit strömmen då de ansett för många använda sig av den. Öh?

Nej, jag tror inte jag går in på Färdtjänsten Göteborgs arrogans. Där hjälper inte ens läkarintyg.

Annars blir jag nog mest förbannad på hissarna på jobbet. De som fungerar. Ständigt är där personal i hissarna som gör att man med hjälpmedel inte kommer in och får plats i hissen. Man får vänta på annan hiss. Frisk människor som kan ta trapporna. Och som utestänger, inte ger plats, för de som verkligen behöver åka hiss. Och rätt som det är låses hissarna av vaktmästare eller posten som ska dela ut leveranser. Då kan hissarna vara avstängda i en timme.

Och detta är då enbart det lilla jag får erfara med min lilla rollator. Ms skapar inte problem för mig, det är andra som skapar problem för mig. Arslen!

Utbildningskapital

I går kväll när jag precis lagt mig slogs jag av en tanke och var tvungen att slänga ut tanken på Facebook för att inte åter glömma den. Självklart hade jag glömt den. Tack, FB!

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare, aldrig reflekterat.

Efter grundskola har jag gått administrationsutbildningar i 7,5 år.

I mitt yrke har de flesta gått en, endast en, utbildning för att bli sekreterare. En utbildning som en gång var på sex veckor (60-talet), ett läsår på min tid (tidigt 90-tal) och i dag är på två år (Yrkeshögskola). Kanske jag räknar lite märkligt när jag säger 7,5 år, för jag inkluderar även andra utbildningar som ett led i att bli ”supersekreterare” (andras omdömen).

När jag gick på gymnasiet valde jag 2-årigt med Handel och kontor. Japp, jag är kontorist i botten och då är inte steget långt borta som sekreterare. Med utbildningen fick jag ADB, maskinskrivning, ekonomi och – något väldigt ovanligt; matematik. Jag valde att läsa matte ett extra år för att det skulle motsvara tvåårigt gymnasium. (Nattetid, senast förra veckan, drömde jag att jag var tillbaka för att läsa in treårig matte vilket jag aldrig blivit färdig att göra – en återkommande dröm).

Efter utbildningen till kontorist så arbetade jag som sådan under ett år.

Därefter började jag på komvux och lästa humanistisk inriktning, gymnasienivå, motsvarande treårigt gymnasium. Där fick jag med mig samhällskunskap, språk (engelska och franska) och väldigt mycket naturvetenskap (fysik+biologi+kemi) som egentligen inte ingick i utbildningen. Etapp 2+3 motsvarade treårig utbildning, men jag läste också etapp 4. Något jag har nytta av som sekreterare inom sjukvård.

Nästa steg var att gå den officiella sekreterarutbildningen på ett år. Medicinsk engelska, journalskrivning, ADB (igen), kommunikation, sjukvårdsekonomi, medicinsk terminologi (latin/grekiska), anatomi och sjukdomslära.

Därefter ut i arbetslivet som sekreterare som jag nu arbetat som i… Nu måste jag räkna… 23 år?! Och under dessa arbetsår har jag gått ytterligare tre utbildningar på universitetsnivå.

Vårdpedagogik och handledare inom sjukvård. Organisationslära och pedagogik var huvudämnen. Handledare har jag nu varit på olika nivåer i 15 år. Jag gör lite mer än vad som ingår i uppdraget, jag undervisar och utbildar också.

Nästa utbildning var patientklassificering och vårddokumentation. Juridik och statistik var två av tre ämnen jag läste. Och så detta med kodning enligt Världshälsoorganisationens internationella regelverk som i sig är statistik men i Sverige också väldigt mycket ekonomisk ersättningsbas för hälso- och sjukvård. Självklart arbetar jag med detta också, förmodligen min tyngdpunkt inom yrket. Tanken är att jag ska hjälpa min arbetsplats, men det ringer mycket från hela landet där man har frågor till mig hur de ska göra, hur de ska tänka och varför. Jo, regelverket är väldigt svårt och omständligt.

Och så för några år sedan. Hälso- och sjukvårdsadministration. Organisationslära, juridik, politik och så vidare. Rätt och slätt en chefsutbildning med sikte på administrationsfrågorna. Någon chef är jag inte, men jag förstår hela min organisation, både vårt och mitt syfte, genom erfarenhet under lång tid och genom utbildning.

Totalt sett så blir detta 7½ år. Allt är administration på ett eller annat sätt. Jag har verkligen nytta av allting i jobbet. Eftersom jag har sådan bredd genom utbildning och erfarenhet, så är det kanske inte konstigt att jag ständigt känner mig jagad på jobbet. Det sitter dagligen någon chef i min besöksstol som behöver hjälp med helhetssyn eller annat. Telefonen ringer ständigt om precis vad som helst. Ekonomer kontaktar mig. Statistiker kontaktar mig. Kollegor över hela landet kontaktar mig. Mejlen ska vi inte ens gå in på. Det är väldigt sällan jag får sitta ifred och arbeta med mina egna arbetsuppgifter. Jag har alltid sett alla kontakter som ett störningsmoment som inte har med mitt jobb att göra, men börjar inse att det också är mitt arbete – att bistå där jag kan genom kunskap. Det svåra är att sätta gränser, eftersom jag även får samtal hem till mig privat på fritiden som rör jobbfrågor.

Varför har det blivit 7½ år med administrationsutbildningar (eller delvis)? Nyfikenhet. Jag vill veta mitt sammanhang. Jag vill förstå. Många kanske inte bryr sig, men jag vill verkligen veta. Har man som jag ingen erfarenhet av sjukvård, och plötsligt befinner sig mitt i den, så vill man förstå hierarki, ekonomer, politikers och läkarprofessionens roller. Dessutom vill man förstå det som produceras (behandling av sjukdomar och vad sjukdomar innebär). Den svenska sjukvården har mycket i bagaget historiskt sett (sedan 1700-talet) och är ändå i ständig förändring. Sjukvård är föränderlig vad gäller patientgrupper, sjukdomar, behandlingar, ekonomi och lagar. Inte blev det lättare av att jag halvvägs i yrket bytte arbetsgivare och då fick nya förutsättningar att ta reda på.

Och det är min nyfikenhet som gör att jag också tycker att det fortfarande är roligt efter 23 år i yrket. Jag är inte mätt på förändringar, utan gillar detta att spelreglerna ständigt förändras. Kanske det också gett mig en säkerhet i och med all utbildning och erfarenhet. Min roll förändras också ständigt, men i botten är jag den där kontoristen som vill att allt ska bli rätt och riktigt. För att det ska bli det måste jag följa med i vad som händer omkring mig. Det ger mig verkligen något. Jag önskar att fler hade engagemanget. Kombinationen av att vara sekreterare och inom sjukvård, är oändlig. Det är spännande. Det händer något hela tiden. Själv satsade jag 7½ år på ett utbildningskapital. Det är inget jag ångrar på något sätt. Tvärtom.