Go’ å gla’

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

Begränsad framkomlighet

Hur fungerar vårt handikappsanpassade samhälle när det kommer till tillgänglighet? Enligt min erfarenhet; väldigt dåligt. Jag kan bli ganska upprörd över detta, trots att jag ”bara” har rollator. Om man betänker att jag arbetar inom vården där patienter med olika funktionshinder ska kunna ta sig fram, så blir jag förbannad när arbetsgivaren slår sig för bröstet och hävdar att allting är anpassat. Öh, nej…

Jag har bland annat framför klagomål på automatiska dörröppnare som är felplacerade, att handikappsanpassade toaletter är felkonstruerade (fel på höjd för toalettstol, handfat, tvål, pappershållare med mera), att hissar ofta är ur bruk och så vidare. Dessutom har de på mitt jobb en förmåga att blockera dörrar och gångar. Till exempel kan jag inte komma in på mitt rum på grund av stora tvättvagnar, uppspända paraplyn på golvet som ska torka, stolar och pallar som bara sätts rakt ut i korridoren med mera. Farligast för mig (med dålig syn) är när någon öppnar diskmaskinen och ställer luckan rakt ut i personalrummet. Jag uppfattar allt detta som väldigt nonchalant, på gränsen till arrogant.

Värst är när hiss helt saknas. Då brukar där vara små rullstolshissar (livsfarliga när man inte sitter i rullstol men behöver ta sig uppför trappor med rollator). Hos tandläkaren brukar någon idiot ställa upp dörren/grinden på fel våning, och då står man där utan möjlighet att få ner hissen. På jobbet finns en annan variant, där det inte går att trycka ner en hiss som står på fel våningsplan, för det går bara att manövrera hissen om man befinner sig i den. Därför behöver man – i båda fallen – någon med sig som kan springa upp för trappor och se till att hissen kommer dit jag befinner mig. Ett tredje fall jag känner till kräver att man har nyckel som först ska hämtas två våningar upp. Men som ändå inte fungerar eftersom fastighetsägaren ändå brutit strömmen då de ansett för många använda sig av den. Öh?

Nej, jag tror inte jag går in på Färdtjänsten Göteborgs arrogans. Där hjälper inte ens läkarintyg.

Annars blir jag nog mest förbannad på hissarna på jobbet. De som fungerar. Ständigt är där personal i hissarna som gör att man med hjälpmedel inte kommer in och får plats i hissen. Man får vänta på annan hiss. Frisk människor som kan ta trapporna. Och som utestänger, inte ger plats, för de som verkligen behöver åka hiss. Och rätt som det är låses hissarna av vaktmästare eller posten som ska dela ut leveranser. Då kan hissarna vara avstängda i en timme.

Och detta är då enbart det lilla jag får erfara med min lilla rollator. Ms skapar inte problem för mig, det är andra som skapar problem för mig. Arslen!

Utbildningskapital

I går kväll när jag precis lagt mig slogs jag av en tanke och var tvungen att slänga ut tanken på Facebook för att inte åter glömma den. Självklart hade jag glömt den. Tack, FB!

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare, aldrig reflekterat.

Efter grundskola har jag gått administrationsutbildningar i 7,5 år.

I mitt yrke har de flesta gått en, endast en, utbildning för att bli sekreterare. En utbildning som en gång var på sex veckor (60-talet), ett läsår på min tid (tidigt 90-tal) och i dag är på två år (Yrkeshögskola). Kanske jag räknar lite märkligt när jag säger 7,5 år, för jag inkluderar även andra utbildningar som ett led i att bli ”supersekreterare” (andras omdömen).

När jag gick på gymnasiet valde jag 2-årigt med Handel och kontor. Japp, jag är kontorist i botten och då är inte steget långt borta som sekreterare. Med utbildningen fick jag ADB, maskinskrivning, ekonomi och – något väldigt ovanligt; matematik. Jag valde att läsa matte ett extra år för att det skulle motsvara tvåårigt gymnasium. (Nattetid, senast förra veckan, drömde jag att jag var tillbaka för att läsa in treårig matte vilket jag aldrig blivit färdig att göra – en återkommande dröm).

Efter utbildningen till kontorist så arbetade jag som sådan under ett år.

Därefter började jag på komvux och lästa humanistisk inriktning, gymnasienivå, motsvarande treårigt gymnasium. Där fick jag med mig samhällskunskap, språk (engelska och franska) och väldigt mycket naturvetenskap (fysik+biologi+kemi) som egentligen inte ingick i utbildningen. Etapp 2+3 motsvarade treårig utbildning, men jag läste också etapp 4. Något jag har nytta av som sekreterare inom sjukvård.

Nästa steg var att gå den officiella sekreterarutbildningen på ett år. Medicinsk engelska, journalskrivning, ADB (igen), kommunikation, sjukvårdsekonomi, medicinsk terminologi (latin/grekiska), anatomi och sjukdomslära.

Därefter ut i arbetslivet som sekreterare som jag nu arbetat som i… Nu måste jag räkna… 23 år?! Och under dessa arbetsår har jag gått ytterligare tre utbildningar på universitetsnivå.

Vårdpedagogik och handledare inom sjukvård. Organisationslära och pedagogik var huvudämnen. Handledare har jag nu varit på olika nivåer i 15 år. Jag gör lite mer än vad som ingår i uppdraget, jag undervisar och utbildar också.

Nästa utbildning var patientklassificering och vårddokumentation. Juridik och statistik var två av tre ämnen jag läste. Och så detta med kodning enligt Världshälsoorganisationens internationella regelverk som i sig är statistik men i Sverige också väldigt mycket ekonomisk ersättningsbas för hälso- och sjukvård. Självklart arbetar jag med detta också, förmodligen min tyngdpunkt inom yrket. Tanken är att jag ska hjälpa min arbetsplats, men det ringer mycket från hela landet där man har frågor till mig hur de ska göra, hur de ska tänka och varför. Jo, regelverket är väldigt svårt och omständligt.

Och så för några år sedan. Hälso- och sjukvårdsadministration. Organisationslära, juridik, politik och så vidare. Rätt och slätt en chefsutbildning med sikte på administrationsfrågorna. Någon chef är jag inte, men jag förstår hela min organisation, både vårt och mitt syfte, genom erfarenhet under lång tid och genom utbildning.

Totalt sett så blir detta 7½ år. Allt är administration på ett eller annat sätt. Jag har verkligen nytta av allting i jobbet. Eftersom jag har sådan bredd genom utbildning och erfarenhet, så är det kanske inte konstigt att jag ständigt känner mig jagad på jobbet. Det sitter dagligen någon chef i min besöksstol som behöver hjälp med helhetssyn eller annat. Telefonen ringer ständigt om precis vad som helst. Ekonomer kontaktar mig. Statistiker kontaktar mig. Kollegor över hela landet kontaktar mig. Mejlen ska vi inte ens gå in på. Det är väldigt sällan jag får sitta ifred och arbeta med mina egna arbetsuppgifter. Jag har alltid sett alla kontakter som ett störningsmoment som inte har med mitt jobb att göra, men börjar inse att det också är mitt arbete – att bistå där jag kan genom kunskap. Det svåra är att sätta gränser, eftersom jag även får samtal hem till mig privat på fritiden som rör jobbfrågor.

Varför har det blivit 7½ år med administrationsutbildningar (eller delvis)? Nyfikenhet. Jag vill veta mitt sammanhang. Jag vill förstå. Många kanske inte bryr sig, men jag vill verkligen veta. Har man som jag ingen erfarenhet av sjukvård, och plötsligt befinner sig mitt i den, så vill man förstå hierarki, ekonomer, politikers och läkarprofessionens roller. Dessutom vill man förstå det som produceras (behandling av sjukdomar och vad sjukdomar innebär). Den svenska sjukvården har mycket i bagaget historiskt sett (sedan 1700-talet) och är ändå i ständig förändring. Sjukvård är föränderlig vad gäller patientgrupper, sjukdomar, behandlingar, ekonomi och lagar. Inte blev det lättare av att jag halvvägs i yrket bytte arbetsgivare och då fick nya förutsättningar att ta reda på.

Och det är min nyfikenhet som gör att jag också tycker att det fortfarande är roligt efter 23 år i yrket. Jag är inte mätt på förändringar, utan gillar detta att spelreglerna ständigt förändras. Kanske det också gett mig en säkerhet i och med all utbildning och erfarenhet. Min roll förändras också ständigt, men i botten är jag den där kontoristen som vill att allt ska bli rätt och riktigt. För att det ska bli det måste jag följa med i vad som händer omkring mig. Det ger mig verkligen något. Jag önskar att fler hade engagemanget. Kombinationen av att vara sekreterare och inom sjukvård, är oändlig. Det är spännande. Det händer något hela tiden. Själv satsade jag 7½ år på ett utbildningskapital. Det är inget jag ångrar på något sätt. Tvärtom.

Surt

I fyra år var jag systemadministratör men hoppade av uppdraget officiellt nu vid årsskiftet efter att inofficiellt hoppat av redan augusti 2013 men därefter varit beordrad att stanna kvar. Min kritik mot den förvaltning jag löd under som systemadministratör är hård och oförsonlig. Då kan vi i sammanhanget bortse från anklagelserna om att jag skulle varit en stalker som på min fritid skulle ha skickat kort till personen över mig i hierarkin. Helt ogrundade anklagelser som jag aldrig fått bemöta eller ens ta del av.

Min kritik har grundat sig på att jag inte fick utbildning i det som var mitt uppdrag. Vi var flera som framförde detta väldigt hårt och fördömande från 2011 och framåt. Utan gehör. Vi fick bara höra ”tufft läge” men att vi ändå var tvungna att bistå och hjälpa användare i ett system som ingen har eller kan få utbildning i. Det är en utav orsakerna till mitt missnöje. Ingen uppbackning av förvaltningen som lade på oss krav att utföra något vi inte fick eller kunde göra just på grund av förvaltningens ovilja. Som systemadministratör var det moment 22 och god da’ yxskaft. Klart jag fick nog. Droppen var som sagt de där anklagelserna.

Nu har förvaltningen beslutat att alla systemadministratörer ska gå en obligatorisk systemadministratörsutbildning. Efter att systemet funnits i 20 år på arbetsplatserna. Hög tid, men fruktansvärt oförskämt också. Att nu plötsligt ska det bli av. Det har förvaltningen bestämt, men de vägrar bekosta utbildningen som är obligatorisk. Istället ska varje arbetsplats betala 2000 kr för varje systemadministratör, inte förvaltningen. Genom detta förfarande blir jag än mer kritisk (om möjligt). Tack och lov för att jag inte är kvar i uppdraget! Och fan också att de inte kunde vara tillmötesgående de år jag lade på skiten!

För att göra det ännu värre. Ingen systemadministratör har sitt uppdrag på heltid. De är alla dubbelarbetande och har kvar sina ursprungstjänster oavsett om det är som sekreterare, undersköterska, sjuksköterska eller annat. Det betyder att man har ett fast schema som involverar andra kollegor och inte är fri och tillgänglig som systemadministratör. Men utbildningen ligger på bestämda dagar, bestämda klockslag. Jag ser konflikterna. De måste vara på två ställen samtidigt. Och utbildningen ligger inte i anslutning till någon av arbetsplatserna. Men det går väl att lösa med god framförhållning? Tja, i dag meddelades att den obligatoriska utbildningen är om två veckor.

Pillertrillare #390

I tre år har jag haft helvetesmedicinen på grund av neurogen smärta. När jag före sommaren försökte sätta ut helvetesmedicineringen då smärtan inte finns kvar, så gick det inte eftersom jag fick lufthunger (inte kunna djupandas, kvävningskänsla) som min neurolog tolkade som att panikångest kommer till ytan. Därför skickades remiss till psykiatriker eftersom neurolog inte vågar sätta in annan behandling under pågående medicinering. Jag behöver ett ersättningspreparat som kan tas parallellt.

Så, efter sex månaders väntan fick jag mitt besök till psykiatriker. Därför får jag nu ett annat helvetespreparat som jag ska ta samtidigt som helvetesmedicineringen. Tjohoo? Ett preparat som har syftet att dämpa panikångest och som ska göra mig lugn i stressfulla situationer. Egentligen är det mot depression och social fobi, vilket jag inte alls känner igen som något jag lider av. Dessutom blev det ett läkemedel som nästan inte skrivs ut i Sverige, och syftet med detta är att vanliga antidepressiva leder till viktuppgång, men inte detta.

Dessutom fick jag tabletter mot B-vitaminbrist. Som ska öka på ämnesomsättningen. Jag börjar misstänka att doktorn ville att jag skulle gå ner i vikt?

Ett blodtryck togs. Jag som alltid legat på gränsen till för lågt blodtryck, hade nu ett alltför högt undertryck. 140/105. Något utredning för detta var det inte tal om. Men jag blir lite orolig om det är ett konstant undertryck. Kanske jag själv börjar kontrollera på jobbet och tar kontakt med vårdcentralen? Normalt blodtryck är 140/90, helst lägre, gärna med undertryck 80. Jag vill inte börja med blodtrycksmedicinering också, helst inte som jag inte tål betablockad som är förstaval vid hypertoni.

Jag är väldigt läkemedelskänslig. Tål knappt halva doseringar och får biverkningar av allting. Trött på läkemedel och är skeptisk. Men måste medicinera. Förutom att jag nu blir av med min piggelintablett som inte får tas med nya helvetespreparatet.

Syn-iskt #328

Remiss skickas till neurooftalmolog i juni. Får besked att remiss kommit fram. Får i september veta att de inte kan hålla vårdgarantin, så de har skickat remissen vidare till privat företag som ska kalla mig inom 30 dagar. När 30 dagar gått utan kallelse kontaktar jag det privata företaget. Nej, de hade skickat den i retur samma dag som de fick remissen i september eftersom de har allmänna ögonspecialister, men ingen neurooftalmolog. Jag ringer tillbaka till offentliga ögon som då kunde se (?) att de visst hade fått remissen i retur. Kunde de inte 1) kallat mig, eller 2) meddelat mig turerna? Nej.

På frågan när jag kan komma på mitt besök fick jag till svar ”vi vet inte, har ingen uppfattning, kan ingenting säga, det kan dröja länge”. När jag frågade hur länge det då kan dröja eftersom jag redan väntat över fyra månader och vårdgarantin är tre månader, så fick jag svaret ”… sex månader till… kanske ett år… nej, vi har ingen aning”. Däremot så upplyste de mig att jag kunde söka till annan neurooftalmolog i X-stad. Jag fick upplysa dem om att X-stad inte har neurooftalmolog, utan att den finns i Z-stad. På det fick jag svaret ”men du kan söka vilken annan neurooftalmolog som helst i landstinget, på ett annat sjukhus, eller själv betala för att komma till en privat sådan”. Och då fick jag upplysa om att det bara finns sådan i offentlig vård i Z-stad. ”Ja… jo… Lycka till!”. *klick*

I dag gick jag inom optikern och bokade synundersökning tills på onsdag.  De är skeptiska till detta, men jag måste veta om jag har något som kan åtgärdas med glasögon. Inget blir bättre av att jag väntar på den där neurooftalmologen som tydligen är överhopad med patienter trots att vi är väldigt få som är i behov av en sådan.

Jojo #327

Ilska och rädsla känns väldigt mycket som gasa och bromsa. Det blir ryckigt. Ilskan över att jag känner mig utnyttjad och ohörd på jobbet. Rädsla för ögonen och balansen.

Trots allt är det ganska skönt att vara ledig, både för att komma ifrån jobbet men också över att få vila och känna efter (lyssna in). Eftersom jag inte vill bli passiviserad när jag inte arbetar, så fick jag bege mig ut med rollatorn i dag. Nej, jag har inte gått med stavar än – just nu är jag för osäker och rädd (litar inte på min kropp riktigt). Egentligen är det fortfarande för tufft att gå till affären (som jag gjorde i dag), men jag måste pressa mig själv. En sak som inte blir bättre, är det där med för mycket sinnesintryck och stress när jag gå till affären. Mentalt är jag helt slutkörd innan jag kommit innanför grindarna på Ica. Och det är ett under att jag kan gå hem. Förståsigpåare säger att det beror på panikångest och torgskräck (sistnämnda har jag aldrig haft), men själv tror jag det är kognitivt och ms-relaterat. Fenomenet är känt, så jag vet inte varför inget tror på mig?

Ny arbetsvecka. Möten. Möten. Möten. Hinner inte eget arbete. Ska förbereda studentankomst. Eventuellt möblera om. Resa mellan kommuner för möten. Och sjukgymnastik någonstans i det hela.

Realiteten. Jag har inte blivit av med en endaste arbetsuppgift. Det gör mig arg.

Ishackan #326

Nu har de där 3+1 månaderna gått som var maxgränsen för kallelse till ögonspecialist. I går ringde jag för att höra när och om något mer ska hända – som att få den där kallelsen och en tid. Svaret jag fick var att jag ska kontakta privatvården och inte den offentliga vården. Båda har min remiss och vem som är ansvariga verkar vara något oklart. Nå, men jag ska kontakta privatvården efter helgen.

Ett av mina ögonproblem är smärtan. Nu börjar jag förstå att det kanske inte är ögonen som är problemet. Istället känner jag igen det som ice pick headache*. Men då jag inte kan vara säker så ska det bli skönt att efter så här lång väntan få besked vad som egentligen är mina ögonproblem. Jag är ganska övertygad om att jag 1) blivit mer närsynt, 2) också behöver läsglasögon/progressiva och 3) även fått synnervsinflammation på högerögat (vänster ögat skadades av synnervsinflammation för 15 år sedan). Med min tur så har jag väl även starr eftersom det ligger i släkten. Kanske även förändringar i glaskroppen och gula fläcken. Äsch, jag kan lika gärna ha alltihop!

Som jag ser (?) det så är min synnedsättning nu bara ett steg från att vara blind. Ett väldigt litet steg. Text på papper kan jag inte alls läsa längre (förutom böcker, utan glasögon, får trycksvärta på nästippen, ser text men utan skärpa och bara fläckvis). Läsa på bildskärm går något bättre, men också här utan skärpa och bara fläckvis.

Märkligt att försämringen kunnat komma i ett slag och sedan bara blivit sämre till den punkt den nu nått efter fyra månader.

* Min ice pick känns som en kniv rakt in genom vänster öga och upp i skallens inre. Det är över på en sekund, känner inget av det sekunden senare. Men det däckar mig fysiskt, slår ihop som en fällkniv men är över direkt.

Väntat #324

Bröstsmärtan kom plötsligt i går eftermiddag. Jag försökte ignorera den men den klingade inte av förrän i natt. Berodde den på sömnbrist? Panikångest? Bältros (som sitter över bröstet just nu)? Eller kunde det vara något annat?

Något annat trodde jag väl inte, men panikångesten trissades upp och blev än värre i dag trots att jag inte känt någon bröstsmärta i dag. Dessutom fick jag migrän och en yrselattack som gjorde att jag föll när jag satt i soffan på jobbet. Därför tänkte jag att jag skulle ta ett EKG på jobbet innan jag gick hem, för att gå och undra hela helgen förvärrar både symtom och panikångest.

Så jag tog ett EKG. Normalt bortsett från att jag har oregelbunden rytm (inte flimmer, helt normalt). Så jag är lugnad och panikångesten har mer eller mindre runnit av mig. Men oregelbunden rytm? För att jag snusar? För att jag ständigt är så stressad? Sover jag för lite?

Med andra ord är allt bra och ändå inte. Okej, enligt doktor arbetskamrat kan jag sluta oroa mig för allt är normalt. Men min definition av normalt är nog inte den samma som doktorns. Objektivt, visst! Subjektivt…

Nåja. Trots ledig helg så är jag stressad. Över att behöva gå ut med stavarna och gå, för min balans har inte varit den bästa den här veckan (olika grader av obalans).

Jag vill sova. Om jag hinner.

Händelser #320

  • Lyckligtvis behövde jag inte ange medicinska skäl, men på jobbet ska jag få beställa två nya bildskärmar som är större än de nuvarande två som jag har. Min syn har blivit så pass dålig. Det går inte att ändra upplösning på skärmarna eller använda sig av förstoringsinställningen då våra dataprogram är konstruerade så att information försvinner om inte specifik skärmupplösning används.
  • Nu har jag väntat på ögonspecialist i fyra månader. För en månad sedan fick jag ett brev om att kallelse ska skickas till mig med bokad tid inom 30 dagar. Vi har passerat det nu. Dags att ringa någonstans?
  • Mina gångstavar kom i dag – till ett utlämningsställe dit jag inte kan ta mig. Ska försöka lirka med hämndtjänsten om de inte kan göra en insats.
  • Jo, sjukgymnastiken i dag var lite lugnare eftersom jag blev så dålig fredag-lördag-söndag efter förra torsdagens träningspass. Men lugnare? Jag känner i kväll av träningsvärk igen.
  • Hur många månader sedan var det som jag var på företagshälsovården som skulle skriva intyg till Försäkringskassan om rehab-penning? Augusti någon gång? I dag fick jag intyget med posten. Att jag själv får skicka det till Försäkringskassan. Så längre har det inte kommit. För något som skulle börja gälla efter sommaren och där jag lämnat in önskemål om intyg i juni. Ska det behöva ta mer än ett halvår innan jag får besked från FK?
  • Just nu håller jag på att förbereda en students ankomst till jobbet. Placering, utrymme och arbetsplats är så problematiskt att jag håller på att skapa en extra arbetsplats inne på mitt lilla rum. Just nu jagar jag datatekniker, dator, skrivbord och stol.
  • Men ännu en dator lär jag inte få, så jag får göra om den bärbara datorn till stationär dator – när jag får mina bildskärmar så blir en skärm över. Jag har redan ett extra tangentbord. Och mus är beställd. Datorn är trådlös men jag har så tjock väg att ingen signal går igenom. Därför jagar jag datatekniker som ska aktivera nätuttaget i väggen som redan finns. Och den här halvvettiga arbetsplatsen ska jag använda när studenterna (som står på kö) kommer och tar min ordinarie arbetsplats. Som jag ser det kommer jag att dela rum med olika stundeter sammanhängande i tre år – åtminstone så lång tid som jag vet vi har avtal om att ta emot studenter.
  • Att få student tycker jag är kul. Frågan är hur kul studenterna tycker det är, att dela ett trångt rum med mig och mina två rollatorer, samt att jag ständigt får besök och sitter i telefon. Och hur mycket kan jag själv åstadkomma vid en dator när jag inte sitter ostörd? Det här kan bli spännande.
  • Nu när jag skapar två arbetsplatser i mitt rum så misstänker jag att jag snart får ett annat och eget rum, och att någon annan ordinarie får mitt rum och student. Tja… Under de fjorton år jag arbetat på samma ställe, så har jag flyttat runt och suttit på 10 olika rum. Så det är väl dags igen…
  • Dagen har varit händelserik, men det jag ändå mest minns av dagen är ett oväntat möte. En arbetskamrat jag inte träffat på 12 år och som jag tidigare arbetat väldigt nära. Vi hann bara prata ett par minuter, men det minner mig om en mer bekymmerslös tid som var lite roligare. Sådana påminnelser behöver jag.