Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Jag är fet. Det framgår ganska tydligt även om jag nästan bara tar selfies med ansiktet som inramning (det är ju där skägget sitter) och det beror främst på att jag inte har så långa armar att jag kan ta selfies helkropp. Men med ipad kan jag använda självutlösare och placera den på behörigt avstånd.
Så jag har tagit några helkroppsselfies senaste veckorna. Och på bar överkropp. Varför? Jo, först blev jag chockad då jag som fet har dålig kroppsuppfattning, men nu börjar jag gilla det. Eller, jag accepterar att jag ser ut som jag gör och att alla människor är olika. Jag vägrar skämmas! Visst, jag har mål med viktnedgång och så, men först måste jag acceptera mig själv och verkligen ta en ordentlig titt på mig själv och se problemen med vikten. Det handlar inte om utseende – det handlar om hälsa och ork. Jag är fysiskt väldigt stark, jag tränar hårt och har ovanpå det ms med allt vad det innebär. Vikten måste ner för att ekvationen ska gå ihop helt. Andra följdsjukdomar som följer med övervikt har jag hittills klarat mig ifrån (infarkt, diabetes, högt blodtryck och så vidare) och sånt är väldigt diffust om man inte drabbats av det, det vill säga att det är en dålig motivation till viktnedgång då man ändå inte har någon kroppsuppfattning.
Nej, halvnakna bilder och helkroppsbilder gör något annat med psyket. Jag kan inte blunda. Jag är fet. Inget fel på utseendet med övervikt, men jag ser problemen. Vikten ger problem.
Det var därför jag började med min träning (eller vad man nu ska kalla det jag håller på med). Hälsan. Utan den blir det inte så bra. Jag tycker inte om att göra det, men det har uppenbarligen gett effekt på min knasiga lunga, så jag fortsätter. Trots att jag tycker det är tråkigt.
Rörelse. Det är det vi håller på med. Steg ett borde vara att bränna soffan. Och kasta kontorsstolen på jobbet. *suck* Vikt är aldrig ett problem förrän det blir ett problem hälsomässigt. Märkligt nog så tycker jag varken det är roligt eller tråkigt att träna, ser det bara som nödvändigt utan att tänka på känslan. Eftersom jag schemalagt mig själv beträffande gymmet så är det inget problem heller där jag tänker ”jag borde”. Vi får fortsätta vara tappra, för vi gör det för egen skull, ingen annans.