Kategori: <span>Fundering</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Äntligen! Jag har kommit över tröskeln! Fem gånger har jag sett första avsnittet av Game of Thrones, men först nu har jag kommit vidare och är fast! Synd att en måste jobba…

Jag måste säga något om skägget i dag också. Reaktioner (jag har inte träffat någon på jobbet på en vecka då jag inte varit på plats):

  1. Sjukgymnasten: Så du har skägget kvar. (konstaterande)
  2. Morning, bearded man! (kollega hälsade mig välkommen till jobbet)
  3. Men du har väl inte haft skägg tidigare? Jättesnyggt! (när jag köpte frukost på Pressbyrån)
  4. Får jag ta ett kort på dig? (arbetskamrat tog foto på mig för att visa sin man som inspiration)
  5. Får jag ta ett kort på dig? (annan arbetskamrat som krävts på bildbevis då en pensionerad arbetskamrat nåtts av ryktet men inte tror på det)
  6. Hej, snygging! Du är så snygg i ditt skägg! (ytterligare en arbetskamrat)

Undrar om jag glömt någons kommentar? Jag får den här typen av kommentarer hela tiden. Hela tiden. Hela tiden. Varje dag. Förstår inte riktigt vad som är så märkvärdigt. Får andra skägg samma typ av kommentarer?

IMG_2619

Work – o happy joy!

IMG_2620

Personalgymmet!

IMG_1896

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Selfie Teveserier

Kommentarer stängda

Gårdagen ute på ön där jag fick gå väldigt långt på morgonen, har självklart lett till konsekvenser. Pseudoskov? Känns som elektricitet i benen och jag är extremt trött, sover och sover och sover utan återhämtning.

Just nu har jag en del att stå i på jobbet. Milt uttryckt. Jag HAR ARSLET FULLT OCH LITE TILL! Därför irriterade det mig att jag i går fick överanstränga mig och utan att vi uträttade det man lovat mig. Istället fördes diskussioner där jag nu får ännu mer att göra. Förstår inte hur jag ska hinna. Men jag kan åtminstone slappna av när jag är ledig. För jag ändå så slutkörd att jag inte orkar tänka eller göra något hemma. Om jag nu inte blir sjukskriven efter överansträngningen… Risken föreligger.

Ibland saknar jag gamla dagbok på nätet-tiden och den aktivitet som då fanns på nätet. Därför börjar jag bli lite positivt överraskad av att Instagram lite känns som hur det var då. Jag har fått väldigt många kontakter världen över (Mexiko, Italien, Grekland, Frankrike, Spanien, England, Australien, Österrike, Norge och så vidare). Har dessutom fått ett (nästan halvskamligt) förslag om en träff som inte var möjlig i nuläget. IG är lite mer flyktigt och är mer ”här och nu” eftersom man följer och avföljer varandra till höger och vänster. Själv har jag inställningen att jag inte avföljer någon som jag aktivt valt att följa. Men just nu har jag kul på IG. Lite tröttsamt många selfies men det verkar vara en grej. Särskilt för de med skägg. Vi är väl stolta eller nåt? Nåja.

Åh, Gud, vad jag är trött! Fysiskt och mentalt. Aldrig mer utfärder med jobbet!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering

Kommentarer stängda

Jag är fet. Det framgår ganska tydligt även om jag nästan bara tar selfies med ansiktet som inramning (det är ju där skägget sitter) och det beror främst på att jag inte har så långa armar att jag kan ta selfies helkropp. Men med ipad kan jag använda självutlösare och placera den på behörigt avstånd.

Så jag har tagit några helkroppsselfies senaste veckorna. Och på bar överkropp. Varför? Jo, först blev jag chockad då jag som fet har dålig kroppsuppfattning, men nu börjar jag gilla det. Eller, jag accepterar att jag ser ut som jag gör och att alla människor är olika. Jag vägrar skämmas! Visst, jag har mål med viktnedgång och så, men först måste jag acceptera mig själv och verkligen ta en ordentlig titt på mig själv och se problemen med vikten. Det handlar inte om utseende – det handlar om hälsa och ork. Jag är fysiskt väldigt stark, jag tränar hårt och har ovanpå det ms med allt vad det innebär. Vikten måste ner för att ekvationen ska gå ihop helt. Andra följdsjukdomar som följer med övervikt har jag hittills klarat mig ifrån (infarkt, diabetes, högt blodtryck och så vidare) och sånt är väldigt diffust om man inte drabbats av det, det vill säga att det är en dålig motivation till viktnedgång då man ändå inte har någon kroppsuppfattning.

Nej, halvnakna bilder och helkroppsbilder gör något annat med psyket. Jag kan inte blunda. Jag är fet. Inget fel på utseendet med övervikt, men jag ser problemen. Vikten ger problem.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Selfie Självinsikt

Hur vill jag nå ut utanför min bubbla? Jag har fått det som en läxa, att försöka se bortom mina hinder och verkligen göra nåt kul på min fritid mer än återhämtning och vardagssysslor. Jag är begränsad av rollatorn då den är 1) iögonfallande, och 2) är ett fysiskt hinder då inte mycket är tillgänglighetsanpassat. Den kroniska yrseln leder till ostadighet, och där kommer rollatorn in. Den mentala tröttheten och förvirringen som uppstår när jag har mycket syn- och hörselintryck kan jag övervinna genom att ge mig in i situationerna om de är roliga och ger mig något i form av energi.

Sommaren har gjort att jag känner mig väldigt fed up vad gäller begränsningar. Jag vill ge mig ut i världen (bortom mitt postnummer, typ inom stan). Jag vill träffa människor som delar mina intressen och som jag vara mig själv med och som ser mig och inte mina hinder. Jag vill helt enkelt ha roligt med andra. Ett första steg hade kunnat vara övernattningen med arbetskamraterna när det är dags för årlig utbildningsdag, men för femte året på rad kan jag inte följa med då de återigen ignorerat min önskan om tillgänglighet. Det är både mobbning och ett arbetsmiljöproblem (då det är på arbetstid). Kanske det delvis också är därför jag inte vill umgås med arbetskamrater på min fritid, för de är ignoranter.

Vad vill jag rent konkret göra? Jag hade små funderingar kring någon kvällskurs, men det kräver mycket tid i form av läxor och tankemöda (för jag kan bara tänka mig typ språkstudier, men samtidigt har jag väl läst tillräckligt många språk; engelska, franska, spanska, finska, danska, tyska, medicinskt latin, medicinsk grekiska, esperanto).

Någon förening? Jo, jag fann en men de har aktiviteter som är alltför fysiska. Plus att jag kom över medlemsregistret (tack, Internet) och såg… personer… Nej.

Jag får fortsätta fundera. Likasinnande. Åtminstone med syftet att träffa människor som kanske sedan kan ingå i en nära vänskapskrets? Jag förlorade väääldigt många vänner för 10 år sedan som övergav staden. Sedan har jag bara fokuserat på arbete och återhämtning.

Finns det ingen Netflix-förening?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering

Kommentarer stängda

Nu är jag kanske lite tjatig, men det finns något terapeutiskt att återupprepa sådant jag skrivit om tidigare. Anledningen till att jag återkommer i vissa ämnen beror på att jag är förundrad, inte förstår, försöker komma underfund med…

På jobbet i går pratade vi om Göteborgsvarvet och jag nämnde det min sjukgymnast sagt om att jag borde ställa upp. Jag går snabbare än de som joggar/halvspringer. I Göteborgsvarvet skulle jag få en bättre gångtid än de som joggar loppet. Enligt sjukgymnasten. Något som de också på jobbet nu höll med om, för de brukar väldigt ofta kommentera detta att jag går så himla fort (de kan inte haka på mig). Till och med ömma modern brukar få säga till mig att antingen sakta ner eller gå i förväg och vänta längre fram. Nej, jag kan inte gå långsamt, för då kan jag inte hålla balansen. Men jag har nog alltid gått fort.

Det som också diskuterades i går är att jag är så stark även i överkroppen trots att jag inte har ett arbete som är muskeluppbyggande. Sjukgymnasten säger ju också att jag har starka armmuskler. Själv kan jag inte avgöra det eftersom jag inte har något att jämföra mig med. Vad är normalt? Ingen aning. Jag minns själv min mönstring som 17-åring där jag var fruktansvärt svag i armtest. Så hur kan jag ha blivit starkare efter 30 år? Ingen aning.

Möjligen finns en delförklaring i det svar jag fick i går när jag diskuterade ovan på jobbet. Genetiskt har jag muskelmassan och behöver inte träna som så många andra människor. Hade jag inte haft min övervikt eller ms skulle jag ha en naturlig atletkropp, fick jag höra. Japp, det är detta som gör mig så förundrad att jag stannar upp för att försöka analysera och förstå. Jag har alltid sett mig som fysiskt svag, förutom gällande benen som jag trott var starka på grund av övervikten. Men kanske inte? Redan i 10-årsåldern fick jag höra att jag cyklade som en galning uppför backar där andra fick gå och leda cykeln. Och då var jag ändå ganska otränad och lat redan då. Men muskelkraften fanns där. För att stärka benmuskelmassa vid övervikt kräver det också att man måste röra på sig ganska mycket för att öka den, men jag har aldrig varit någon friskus.

Ja, kanske det stämmer? Genetik. Jag är stark, seg och uthållig. Så… märkligt.

Men jag tänker tusan i mig inte ställa upp i Göteborgsvarvet! Det verkar vara för simpelt för någon med min kapacitet. 😉

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Kampen

Kommentarer stängda

Det är av princip som jag inte är religiös. För mig är religiösa människor väldigt självgoda, ser sig själva som en elit som ibland nedlåter sig att frälsa oförstående och fattiga medmänniskor. Man hänvisar till ålderdomliga texter och traditioner och har bakom sig ett samfund som mest är ondska och fördömande. Generaliserar jag? Jag vet inte, men dåliga exempel är lätt att rada upp. Fortfarande har jag inte kunnat smälta de oförrätter jag fick vara med om i samband med min fars bortgång för snart tio år sedan.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Privat

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Yrkesliv

Kommentarer stängda

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Fundering Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Varje år framhåller jag bloggens födelsedag. Det är inte antalet år som är intressant, utan detta att jag inte verkar kunna sluta trots att jag i början bara hade målet att blogga i ett helt halvår. Men något hände med det där målet. Det skjuts framför mig. I dag har bloggen (eller Dagbok på nätet) hunnit fylla 16 år och snart har jag väl bloggat längre än mina läkarkandidater är gamla (okej, ge det ett par år till). Det är märkligt hur produktiv man kan vara på nätet, men inte irl.

Varför lade jag inte av med bloggen efter ett halvår? Jag läste andras bloggar. Jag skrev min egen blogg. Där kunde det stannat och då hade jag nog tröttnat efter ett tag. Det som hände var att vi med html-knackad dagbok hade gästböcker. Vi började kommentera varandras texter. Vi hade inga filter (kunde vara mer privata än i dag) och grupperingar uppstod. Ett år senare bestämde vi oss för att träffas, vilket blev första dagboksträffen som skedde på försommaren 2000 i Peking (Norrköping). Japp, jag har fortfarande kontakt med samtliga från den tiden. Få har fortsatt blogga, men vi finns på Facebook. Alla är vi inte ”vänner” på Facebook, men vi har ett slutet forum på Facebook där alla är med.

Det var fortfarande suspekt och lite farligt att träffa främmande människor via nätet vid den här tidpunkten. Men vi fann varandra och gemenskapen finns kvar. Och jag fortsätter blogga.

Jag började blogga innan det blev modernt. Jag har fortsatt blogga efter att det blev omodernt. Jag förstår inte hur det kunnat gå så många år. Att dagligen sätta sig vid datorn och skriva en dagbokstext i sexton år är att vara konsekvent. Det är en rutin. Det är ett måste. En nödvändighet.

Det kusliga är när jag ser årtalen framför mig. Alla åren…

  1. 1999
  2. 2000
  3. 2001
  4. 2002
  5. 2003
  6. 2004
  7. 2005
  8. 2006
  9. 2007
  10. 2008
  11. 2009
  12. 2010
  13. 2011
  14. 2012
  15. 2013
  16. 2014
  17. 2015

För då blir det plötsligt sjuttonde året jag nu påbörjar. Men jag ser också att mellan år 1 och år 2 hände allt. Mycket tack vare bloggen. Jag vågade mer. Jag var peppad av andra bloggare. Det var då jag sade upp mig från jobbet och flyttade 30 mil. Otänkbart före bloggens tid. Så på ett personligt plan har bloggen haft enorm genomslagskraft. Nätet har raserat murar. Kanske det är av tacksamhet jag fortsätter klänga mig fast vid bloggen?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne

Kommentarer stängda

För några veckor sedan fick jag frågan på Facebook vilken som var min första profilbild där. Det var en omöjlig fråga för mig att besvara, eftersom jag brukar rensa information från mitt konto emellanåt.

Däremot så fann jag något annat i dag, och det får jag väl kalla för min första selfie på nätet. Med hemsida och dagbok på nätet så tog det bara två månader innan mina läsare ville veta hur jag egentligen såg ut. Visst, jag hade en skanner men inget nytaget foto. Någon digitalkamera hade jag inte heller. Därför tog jag bussen till varuhuset som hade fotoautomat. Det skannade jag sedan in och publicerade på nätet. Ja, det var lite krångligare att ta selfie då 1999.

Så jag publicerade min första selfie på nytt i dag på Facebook. Samtidigt lade jag upp en dagsfärsk selfie. Nästan 16 år mellan fotografierna. Jag har nu kört med selfier i 16 år. Det finns en viss fascination från mig över mig. Åldrandet. Förändringarna. Och om något kan avspegla sig i dessa förändringar, vad man varit med om under de åren. Jag vet inte.

Det som slår mig mest med fotot från 1999 är att jag då faktiskt var sjukskriven för synnervsinflammation (nej, sånt syns aldrig utanpå) men ännu inte fått diagnos ms även om det var vid den här tiden jag började bli förlamad. Några sådana spår syns inte på min överdrivet glada min. Men jag hade roligt. Nätet var i någon form min räddning i en tid av förändring och leda.

Det senaste fotot då? Nja, jag var trött. Och jag inser att jag inte kan skylla på det med tanke på ögonpåsarna. Det är ålder. Annars är väl största skillnaden håret. Eller frånvaro av hår i dag. Utveckling baby, utveckling!

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Fundering Minne Personligt Selfie Vardagsblogg

Kommentarer stängda