Månad: <span>juli 2016</span>

Semester dag 5. Trots att jag kollar jobbet och skickar mejl, så har ingen ännu skickat mig ett endaste mejl under min semester. Så oförskämt.

Ömma modern kom, sågs och reste hem. Nu är jag ensam hela resterande semestern. Om jag har några planer? Nej, jag ska inte resa någonstans. Jag har lite shoppingärenden att uträtta, men det är allt. Jag har heller inte så mycket att se på tv. Vilket är helt underbart! Mitt semesterprojekt är ”slänga skit”. Jag ska gå igenom alla skåp, lådor och garderober och slänga. Förra sommaren var det kläder. Jag slängde och slängde, men de blev lika fulla ändå. Nu är det än värre, eftersom jag gått ner 20-30 kg och köper kläder hela tiden. Särskilt byxor. Jag köper ett par per vecka, eller nåt.

Skönt att det blivit svalare väder. Eftersom balkongen är inglasad så är det varmare att vara på den än utomhus. Vilket inte gör något när jag efter mörkrets inbrott smyger ut på balkongen. Då är det behaglig temperatur. Och jag kan spionera på förbipasserande. Eller. Jag ser och hör ingenting. Oavsett om jag sitter inne eller ute så har jag näsan i mobilen 24/7. Det är lite körigt med alla dialoger jag för där, för det är inte alltid de sover samtidigt i världen. Sent på kvällen är det lunch i Nordamerika och förnatt i Asien. Då kör det ihop sig. Men vad har araberna för konstig klocka? De messar mig vid 2-tiden på natten. *suck* Det är ett aber att vara populär… (Jag är mobbad på jobbet, för de förstår inte hur jag kan ha över tusen följare på Instagram – men det är en skäggrej).

Semesterdag 1. Nu har kollegorna arbetat i tre timmar och ännu har ingen hört av sig till mig. Frågan är – hur länge håller det i sig? Jag minns inte när jag senast var ostörd när jag varit ledig. Jobbet har alltid haft en förmåga att nå mig. Delvis har jag mig själv av skylla, då jag sagt att i nödfall så får de höra av sig. Hellre det än att jag blir överhopade av jobb efter ledighet där jag måste reda upp alla felaktigheter som lätt (genom ett samtal med mig) hade kunnat undvikas.

Det där med att gå in i kaklet. Eftersom det är full rulle på jobbet, så känner jag mig nu väldigt… ”Vad ska jag nu göra?”, då det kommer som en överraskning att jag plötsligt inte har några åtaganden. I går kväll kastade jag ut frågan på Instagram vad jag ska ta mig till under fyra veckors ledighet. Det blev intressant. Som det ser ut nu så verkar det bli en dejt över en öl. Kanske. Om man menar allvar så hoppar jag på allt. Orädd är det sista jag är. Kanske jag får fler erbjudanden? Så länge det är i närområdet så är jag med på allt. Utom nakenbad i insjövatten (gäddor har tänder).

Tre veckor senare så lär ömma modern också dyka upp. Min första semestervecka, hennes sista. Det blir väl en sommar till där vi får pussla med våra semestrar, sedan går hon i pension.

Mitt största misstag denna sommar är att jag tagit fyra veckor sammanhängande semester. Jag har alltid semesterperiod nr 2 då det då är varmare och jag blir sjukskriven om jag arbetar när det är som varmast (kroppsfunktioner ger upp i värme, d.v.s. koordination och känsel). Men jag borde redan under semesterperiod 1 tagit ut halva semesterveckor. Att det inte blev så i år beror främst på att jag arbetat 2 av 3 helger där jag ersatt en semesterledig och en vakant tjänst. I veckorna har jag fått ersätta två semesterlediga. Plus att jag haft mitt eget ordinarie arbete att utföra. Men det har verkligen varit den jävligaste sommaren hittills på jobbet. Både ur mitt perspektiv, men också ur kvarvarande kollegors. Och även om jag nu gått på semester, så är hela hösten inbokad med möten, möten och fler möten. Så – har jag ens förmågan att slappna av nu i fyra veckor?

När det kommer till skägget så börjar det bli tjatigt. Att jag ständigt nämner det och tar så många selfies där fokus alltid är skägget. Annars trivs jag väldigt bra i skägg. Skillnaden märks månad för månad och det har snart gått 13 månader sedan jag rakade mig senast. Jag är alltid så nöjd med skägget i nuvarande version. Jämför jag med föregående månad så kan jag inte förstå att jag var så nöjd då. Den enda sanningen är att skägg blir snyggare ju större det är. Jag är medveten om att många inte håller med mig. Till exempel så tycker ömma modern att snyggast skägg hade jag månad 2.

Men skägget ger karaktär, en personlighet. Att folk fokuserar på mitt skägg är också en fördel. Det stämmer det där med att folk beter sig annorlunda, visar mer respekt, när man har skägg. Varför är inget jag kan svara på, men jag erfar skillnaden i bemötande.

Varför uppskattar jag då att bli bemött annorlunda? Okej, alla vill ha respekt oavsett hur de ser ut. Vi vill bli bedömda utifrån vem vi är. Men som en fet person så är jag tacksam över skägget. Utan skägg blir jag bemött som en fet intelligensbefriad människa som knappt har existensberättigande. Vem vill bli bemött så?

Det är människor man känner sedan tidigare som har svårt att handskas med att jag skaffat skägg. Nu har det gått över ett år, så de börjar glömma hur jag såg ut utan skägg. Nya bekantskaper har heller ingen referens till hur jag såg ut tidigare. Numera är det ganska få som har storskägg (om jag nu tillhör den kategorin), och det väcker nyfikenhet hos andra. Hipsterskäggen var en modefluga. Storskäggen är här för att stanna några år till.

Att skägg blev populärt för några år sedan, har ifrågasatts av en del. Folk fick till en början märkliga beteendestörningar där de framförde sina fördomar (smutsiga skägg, uteliggare, kriminell) och hade inga problem att framföra hur fult de tyckte att skägg var. Skägg är hår. Som sitter på huvudet. Inte hör man många klaga över någons frisyr eller hur långt hår de har. Men om skägg kunde man säga precis vad som helst utan några spärrar. Det har också börjat lugna ner sig. Får jag dumma kommentarer så kan jag ge svar på tal. Beroende på humör så kanske jag försöker sticka hål på fördomarna, eller så säger jag något lika taskigt tillbaka (och du ser ut som en hora med den mascaran, typ).

Fortfarande har jag inget mål med skägget. Jag låter det växa. Det kommer att sluta växa. I genomsnitt växer skägg i två år innan växten avstannar. Sköter man det väl, likväl som att man får i sig bra näring, så kan det växa upp till kanske fem år. Vad som sedan händer vet jag inte riktigt. Men jag tappar enormt mycket skäggstrån, särskilt det som är grått/vitt. Det växer ut igen. Därför har jag olika längd på skäggstråna. Kanske detta är min gräns för hur långt skägg kan bli? Att man tappar skäggstrån vid en viss längd, som sedan växer ut igen? Men tack vare att jag tar selfies hela tiden, så ser jag att skägget totalt sett fortfarande växer från månad till månad. Jag kan inte säga att det saktat ned, men det går i perioder. Längden rör sig kanske inte på ett par veckor, för att sedan under ett par veckor växa något enormt.

Tydligen så har jag gynnsamma gener (som jag inte kände till) vad gäller skäggväxt. Mitt skägg växer med dubbel hastighet, och vi är få som har den ”förmågan”. Jag kan jämföra mig med andra med skägg, och ettårsskägget är dubbelt så stort som för gemene man. Tänk vad man får lära sig! Jag har aldrig haft någon uppfattning kring skägg, hur det växer, hur man sköter om det och så vidare. De där generna utnyttjas tyvärr inte i släkten då jag fortfarande är den ende jag vet som haft skägg. Och kanske det är så att jag trots allt har vikingablod i släkten? I och för sig vet jag inget om släkten tusen år tillbaka, men de senaste femhundra åren har vi vårt ursprung från Skåne och Danmark. Och så har jag den finska grenen, men det verkar inte vara särskilt dominant hos mig när man ser till hårfärg/-kvalitet/-pigment. Min finska släkt ser mest ut som valloner.

Skägg är det bästa som kan hända en man!

Det är märkligt hur en dag på jobbet kan bli så kaosartad. Ingen nyhet för min del, men som jag lyft uppåt i organisationen så har denna sommar varit den mest katastrofala jag någonsin erfarit. Samma sak har nu mina kollegor sagt och det är upprorsstämning och diskussioner förs om att krossa knäskålar. Det är på den nivån.

Många av problemen som uppstått verkar också bero på att man inte kontaktat mig. Jag hade snabbt och enkelt kunnat lösa problemen, kväsa dem i sin linda. Det gör mig mer och mer övertygad om att jag kanske inte borde vara en medarbetare, utan något mer. Med befogenheter. Samtidigt tror jag vissa sidochefer ignorerar min kompetens, eller om de inte känner till vad jag gör och kan.

I vilket fall… Det kommer att bli allvarliga konsekvenser i höst. Jag kommer att kämpa hårt för att framföra allas åsikter, vilket jag har befogenhet för. Som skyddsombud. Jag är en jobbig människa som inte ger mig när något gått fel, väldigt fel.

Nu har jag endast en arbetshelg framför mig innan jag får gå på semester. Om det nu blir så, eller om jag måste börja semestern med att jobba. För att bringa reda i oredan. Förhoppningsvis är det lugnt resten av veckan, så jag hinner städa upp alla andras problem i helgen. Jag har som sagt redan framfört kritiken uppåt. Ingen reaktion. Men jag har hört det förr. ”Gör vi inget åt problemen så brukar de lösa sig ändå”. Ja, det är jag som åtgärdar problemen eftersom jag är både arg och driftig. Min uppgift är att skydda 1) verksamheten, 2) arbetskamrater, och 3) patienter. Men inte beslutsfattare som inte kommer till skott.