Månad: <span>september 2016</span>

Så otroligt irriterande att alltid behöva sova när man inte arbetar! Nå…

Ljuset det här året, har varit min vän den pensionerade rektorn i USA. Vi skriver dagligen till varandra. Det är nog den person jag har mest kontakt med. Om man nu ska prata om att vara på samma våglängd, så tror jag att vi är det. Trots åldersskillnad och geografiskt avstånd. Men det där att kunna prata med någon utan spärrar, om högt och lågt, om precis allt. Och som alltid finns där tillhands. Jag känner tacksamhet.

Långa mejl med flärdtjänsten. Det försöker nu äntligen gå till botten med alla problem jag tjatat om i flera år. Det krävdes en olycka för att de även ska se över allt annat som inte fungerar. Tänka sig. Annars har de alltid ifrågasatt mig.

Jag har problem med malware. Om jag aldrig installerar några program, aldrig laddar ner något, aldrig besöker suspekta hemsidor, aldrig klickar på länkar och har brandväggar, antivirus med mera – hur kan jag då plötsligt ha 8094 malware på datorn? Jag använder min dator till: 1) skriva räkningar, 2) lyssna på Spotify, 3) blogga. That’s it! Varifrån kommer skiten?

Ändrade planer. Jag ska tydligen inte flytta till det där arbetsrummet jag blev lovad. De två alternativ som MÖJLIGEN finns, är att jag tar en kollegas lilla rum så de inte kan tränga in ytterligare en person där jag sitter. Eller, så får jag kasta ut min extraplats på nuvarande rum, men där behöver sitta två och jag tänker inte vara en utav dem.

Jag bråkar väldigt mycket med flärdtjänsten som nu ÄNTLIGEN försöker hjälpa mig mot deras chaufförer som slagit sönder två rollatorer för mig samt numera också skruva sönder rollator så den inte går att sätta ihop. Trots att det är standardmodell som går att fälla ihop, samt att jag alltid åker ensam i kombifordon med stort bagageutrymme. Hur svårt kan det vara? Enligt flärdtjänsten ska de nu gå ut till alla chaufförer och ännu en gång utbilda dem. Den här gången i att man aldrig får ta sönder ett hjälpmedel. Och att de får lära sig konstruktionen på de två modeller av rollatorer som finns.

I går beskrev jag märkliga smällar ute. Många ringde mycket riktigt pressen som forskade i det. Ett fartyg i hamnen firade med fyrverkeri som aldrig ville ta slut. Folk var rädda. Ungefär som i förra veckan när JAS flög lågt fram och tillbaka över centrum. Militärmakten erkände att de glömt meddela allmänheten om flygövning OCH flyguppvisning. Folk var skräckslagna och trodde det var invasion av främmande makt. Och hörselskadad stördes. Och hus och fönster skallrade. Svaret från försvarsmakten: De som var på flyguppvisning fick hörselskydd. Öh. Hela stan deltog i flyguppvisningen. De flög ju över centrum!

Att blicka ut över kommande vecka, känns inte så hoppfullt. För varje vecka som går, desto mer back kommer jag i jobbet på grund av studenthandledning. Men det rör sig inte om många timmar ändå, eftersom jag nu också är fullbokad med möten. Jag har lite olika roller när jag går på dessa möten. För kommande veckas fyra inplanerade möten, ska jag vara ordförande (jag måste läsa in mig på material, skapa arbetsstruktur för deltagarna, kunna svara på precis allt), skyddsombud (där jag sitter i möte med arbetsgivaren), systemadministratör (arbetsmöte med jämbördiga) och åhörare (obligatorisk föreläsning). Ser man till antal timmar, så kommer jag att vara mer på möten än något annat. Men den tid jag inte är på möten ska jag alltså undervisa. Alltså – jag kommer inte att göra något eget arbete alls kommande vecka, precis som veckan som varit. Detta är något chefen börjar se och bekymra sig över. Tror jag. Det är därför jag ska byta arbetsrum under hösten och helt separeras från verksamheten så jag inte är tillgänglig. För att få arbetsro. Jag blir då också av med student där enda anledningen till att jag fått lägga så mycket tid på det, beror på att jag i dag är den enda som har ett rum med extra arbetsplats. Där egentligen ingen någonsin får lov att sitta. Varför jag då har en extra arbetsplats? Jo, ibland måste jag ”tandemarbeta” med kollega där vi sitter vid varsin dator och utför arbete tillsammans.

Jag lever för lediga dagar. Som helgen som varit. Jag har sovit, och då menar jag sovit. Hela nätter, hela dagar. Det är verkligen så tufft på jobbet. Jag blir förbannad. Jag ska inte sova när jag är ledig. Syftet med min ledighet är vila och återhämtning, vilket inkluderar ett normalt liv av socialt umgänge. Det sistnämnda har jag inte haft på tio år, eller mer.

Arbete och sömn. Där finns inget annat.

• Fundering
• Jobbet
• Student
• Spårvagn
• Pojkvän

Inledande punkter är för att jag ska komma ihåg vad jag nu ska skriva om. Just nu är det lite virrvarr av allt möjligt.

Fundering

De senaste månaderna har jag fått höra på jobbet att ”de två är så olika, det kommer aldrig att fungera”. Och så har alla nickat instämmande. Utom jag, som inte förstår ett smack. Jag inbillar mig att jag fungerar med alla människor, så kanske det är därför jag har så svårt för att förstå varför vuxna människor inte skulle fungera tillsammans i arbetslivet i en yrkesroll? När jag försöker dra mig till minnes alla konflikter jag varit med om genom åren, så har jag agerat på två sätt. Antingen låtsas jag som ingenting och vi fortsätter jobba tillsammans utan att låta mig dras in i personliga åsikter. Eller så har jag sagt ifrån på skarpen, och så har vi fortsatt jobba tillsammans utan några problem. Kanske jag också är väldigt förlåtande och inser att vi alla har olika preferenser, men ändå måste hitta en gemensam värdegrund att stå på tillsammans för att vara professionella på alla plan. Om man nu ser två personer som inte drar jämt – ska man låta det bero? Ska man medla? Jag tror inte på att medla i konflikter då det förvärrar allt om man kallar någons erfarenhet för att misstolkar eller missuppfattar situationen, för den subjektiva sanningen (personlig erfarenhet och uppfattning) skulle vara kränkande att kalla för feltolkning. Ibland kanske man kan försöka framföra en objektiv uppfattning, men krockar den med den subjektiva, så har man inte kommit någonstans. Nej, belys bådas ståndpunkt och hitta gemensam grund och acceptans. Kanske det också är att medla, men dra aldrig fram vad som är sant och falskt sett utifrån som en tredje part. Och vänta inte på att någon ska må så dåligt att den väljer att sluta sin tjänst. För detta är ett arbetsmiljöproblem som involverar inte bara de i konflikt, utan en hel arbetsplats. Jag känner mig inte alls nöjd med att man accepterar konflikter som ”olika personligheter”. Alla människor ska kunna samverka, och det går om vilja finns och om ego lämnas utanför arbetsplatsen.

Jobbet

Semestern är över och jag är lika stressad som någonsin på jobbet. Och min domedagskänsla skrev jag om redan i början av sommaren, och den har infriats. Det är verkligen så där organisatoriskt kaotiskt som jag förutsatte att hösten skulle bli. Men jag trodde nog att det skulle komma smygande och accelerera om kanske en månad. Tyvärr sitt vi nu i kaklet och skiten och alla andra möjliga paralleller till skärseld och helvete. Den enda ljusglimt jag kan skönja är den eventuella rumsflytten under hösten som kommer att göra att jag inte dras in i allt, utan kanske kan sitta och jobba med min arbetsuppgifter.

Student

Mitt i jobbkaoset så är jag åter med student som innebär att jag måste släppa precis alla arbetsuppgifter jag har. Sånt får jag fixa på min fritid. Men numera är jag hård. Utan att be om lov i förväg, så lämnar jag i efterhand in timmarna jag lagt på jobb hemma. Det blir komptimmar. Men det är inte bara detta med att ha student. Vi är många som ska ha ansvar för studenter, men eftersom jag ännu inte fått nytt rum, så finns det bara en extra arbetsplats på mitt rum. Så jag kommer aldrig undan. Någonsin. Trots att jag aldrig ska ha student. Det som är ungefär samma som att ha student, är att lära upp nyanställd personal, extrapersonal och andra yrkeskategorier. Gissa vem det hamnat på? Eftersom jag kan verksamheten och har erfarenhet av att utbilda och undervisa. Även om jag är irriterad, så är jag inte det på studenterna. De är viktiga. De är framtida kollegor. Vi i arbetslivet har skrivit avtal med skolor och måste (och ska) ta emot studenter. Därför släpper jag alla arbetsuppgifter. Jag skulle kunna vara vresig mot studenter och ignorera dem, men det ligger inte för mig. Ska man nu prioritera något i en hopplös arbetssituation, så är det studenter som är utelämnade åt vår välvilja. Teoretiskt sett skulle andra kunna utföra de arbetsuppgifter jag bara fått släppa, men det lär aldrig hända.

Spårvagn

Ansvarig människa från flärdtjänsten ringde mig och var lite upprörd å mina vägnar efter min anmälan beträffande olyckstillfället mellan spårvagn och taxibil. Och så ville de höra hur jag mådde. Tack! Och taxibolaget har anmälts. Och taxibolagets trafikskadeförsäkring måste också kontakta mig. Samt att jag nu lämnat in anmälan om arbetsolycka till arbetsgivaren för vidare befordran till Försäkringskassan. Allt är en formalitet om jag skulle få framtida besvär. Det jag är mest förbannad över i dag, är alla blanketter och hopplösa formuleringar som står på dem. Alla dessa timmar man får lägga ner på att skriva anmälningar! När jag inte ens i skrivande stund, drygt 50 timmar senare, inte har några besvär.

Pojkvän

Jag har jätteångest. Riktig. På riktigt. Varför? Därför jag aldrig i bloggen (eller Facebook, eller Twitter) någonsin skrivit svart på vitt vilka preferenser jag har, även om det knappast varit någon hemlighet. Men för bloggens del känns det ändå stort, som att komma ut. Vilket jag gör ständigt och jämt, särskilt på jobbet när rättvisemänniskan i mig känner sig trampad på. För jag accepterar inte skitsnack eller fördomar. Sedan kvittar sammanhanget – om det handlar om människors härkomst, ålder, religion eller sexualitet. Mitt fokus ligger på att det inte är accepterat med diskriminering i arbetslivet, men vi har faktiskt också lagar där detta också regleras för alla medborgare oavsett om de befinner sig i yrkeslivet eller ej. Frågan är om jag har någon pojkvän. Kanske. Vi har ändå valt att göra det officiellt. Problemet är att vi inte riktigt vet hur framtiden ska se ut. Tre alternativ finns, och jag vet inte vilket som är troligast. Han flyttar till Sverige. Jag flyttar till Turkiet. Vi hittar ett tredje land, typ England, Frankrike eller Tyskland (mest logiskt, även om jag föredrar 1) Sverige, 2) England eller 3) Frankrike, i den rangordningen. Ser man till yrke så fungerar allt för honom, men för mig fungerar det egentligen bara i Sverige… och Australien. Min kompetens fungerar bara i båda dessa länder, men i Australien hade jag behövt validera om praktisk kompetens och få officiella australienska betyg. Men detta är bara spekulationer. Det är därför jag säger att vi tar det lugnt och går sakta fram. Och kanske vi inte kan lösa det, vilket är lite sorgligt. Den som har svårast att anpassa sig, är nog jag. Jag är 21 år äldre. (Och här skrek alla ”barnarov”, men i vår värld är det vanligt med åldersskillnad med tanke på att jag är daddy/bear).