Kategori: <span>Blogg</span>

Utblick kommande arbetsvecka. Den är lång och tuff, men tacksamt nog har två möten ställts in samt att jag skippar sjukgymnastik. Ändå består kommande vecka mest av möten. Redan nu försöker jag mentalt att ställa in mig på det möte jag ska ha direkt på morgonen i morgon. Det är dags att åter ställa sig inför läkarkollektivet (60-70 läkare, hälften närvarar) och tjata. Visst, de kanske tycker att administration är ovidkommande, men det får konsekvenser om man inte gör enhetligt och jobbar mot samma mål (patientens bästa). Det känns verkligen som om jag ska läxa upp dem, samtidigt som jag vet att det är jag som kommer att få mothugg. Därför stålsätter jag mig mentalt nu, för att kunna svara rappt och korrekt på allt som kan dyka upp. Ja, allt kan dyka upp. De brukar passa på när jag är närvarande att ställa mig mot väggen som om jag vore ansvarig för alla direktiv som kommer uppifrån. Hittills genom åren har jag klarat mig bra. Men det går aldrig att slappna av. Något jag gjort hela helgen, så jag måste sparka igång hjärnan igen. I morgon får jag inte tveka i mina svar. Jag måste vara kort och koncis. Jag måste kunna besvara precis vad som helst. Och jag måste tvätta öronen så jag förstår alla brytningar och underliggande meningar. Det är tufft.

Det var jag själv som begärde att få komma till deras möte. Oavsett vad jag precis skrev, så lyssnar de till mig. Jag har deras förtroende.

Hämndtjänsten har stulit pengar och får inte längre handskas med kontanter, upplyste man mig om i dag. Därför får man inte längre skicka kontanter med dem när de ska handla och göra inköp åt en. Lösningen de presenterade för mig var ”vi kan ta ditt bankkort och pinkod”. Öh? Om de stjäl ett par hundralappar i kontanter bryr jag mig inte så mycket om. Men länsar de mitt bankkonto… Nej, jag vägrar lämna ut mitt bankkort och pinkod. Hur tänkte de där?

Plötsligt händer det. Igen. Att jag stuvas in i ett projekt som ska pågå flera år. För det första lyckades jag fly från ett annat projekt som jag deltog i under fyra år. Sedan årsskiftet är jag med i ett nytt projekt. Och nu alltså ytterligare ett. Det florerar ett rykte om att jag är eftersökt, att folk går och letar efter mig på jobbet. Jo, det kan de ju inbilla sig att jag finns tillgänglig! I teorin kan jag nu släppa arbetsuppgifter eftersom nya projektet innebär att jag ska lägga 50-75 % där, men vis av erfarenhet… Är jag uppe i sju heltidstjänster nu att hinna med? Förresten vet jag inte vad mitt uppdrag är i nya projektet, men tid ska det ta.

Ibland känns det ganska frestande att kasta ut barnet med badvattnet. I vilket sammanhang vet jag inte riktigt. Kanske att jag vill bli av med mer än nödvändigt för att få lite lugn och ro.

Min student frågade kollegorna hur de ska klara sig om jag slutar. Hon fick inget svar. Märkligt.

Läkarbesök. Det var ett himla tjatande om att jag är en kämpe. Att ingenting stoppar mig. Är jag en kraft typ naturkatastrof? Men jag har aldrig förstått det där med att man frivilligt ger upp eller begränsar sig själv. I min värld är det bara att bita ihop och fortsätta framåt. Trött och gnällig kan jag väl vara, men jag vägrar låta något annat än min fria vilja styra mig. Men gör det mig till en kämpe? Är det inte något ganska basalt för vad som definierar mänskligheten? Progress, framåtanda, kämpaglöd, envishet. Eller förväntas jag bli passiv och snyftig där jag låter mig bli ett offer för allt som går emot mig? Är jag verkligen så unik? Jag hoppas inte det. Eller är jag för stark långt ut på skalan för vad som kan anses normalt? Jag – en kämpe? *fnys* Min personlighet är väl bara sådan?

I dag tog jag mig tid att läsa ett examensarbete där jag bidragit som intervjuoffer och ”expert” inom området. Intressant läsning med intressanta slutsatser, och då syftar jag inte på vad jag sagt eller gjort. Jag måste erkänna att jag var smått skräckslagen när jag läste slutprodukten eftersom jag inte visste hur det jag sagt skulle användas. Dessutom visste jag inte att jag skulle vara angiven som källa med namn då jag hade föreställningen att jag ställt upp som anonym. Men det är jag som har dålig koll och bara hoppar på saker utan att ta reda på förutsättningarna. Det märkliga är annars att jag av en annan student i dag benämnts som expert. Vilket också den förra studenten påstod och samtidigt försökte rekrytera mig till att bli lärare. Jag förvånas även om jag är medveten om att jag är expert i ämnet. För jag känner inte av att det är en kompetens som värdesätts nämnvärt mer än i teori. Jag skulle gissa på att studenter imponeras mer än arbetsgivaren. Och jag vill egentligen inte vara expert. För det handlar bara om att jag har en korrekt nivå av kunskap som alla kollegor borde ha. Jag har ingen ”utöver”-kännedom. Men om andra är underutbildade så framstår jag ju självklart som en expert i sammanhanget. Upprörande. Dessutom är förväntningarna högre på mig i egenskap av expert. En roll jag känner mig obekväm i.

Ännu en dag som jag sovit bort (när jag inte tittat på Bones). Förra veckan var bara för mycket fysisk och mental ansträngning utan någon egentlig vilodag. Gårdagens migrän har också varit bidragande orsak till att jag däckat så totalt i helgen. Därför är jag också så glad att jag inte behöver vara social och träffa någon när jag äntligen får lite ledigt. Återhämtning är nödvändigt när man lägger så mycket kraft på arbete. Och annat. Jag har väldigt mycket bokade tider som patient också. Som sjukgymnastiken.

Ändå var det riktigt skönt att komma ut i snålblåsten i dag (efter migrän). En runda till soprummet, en runda till Ica och några minuters samtal med hämndtjänstpersonal. Jo, de huserar ju i kvarteret och jag känner de flesta. Alltså fick jag vara social trots min helgvila. 😉 Det som förvånar mig lite är hur mycket man ändå pratar med folk ute. Jag känner många i kvarteret, men det är inte direkt grannar. Men folk som rör sig i kvarteret lär man känna och byter några ord med ibland. Det jag inser är att detta inte är något typiskt här och nu. Jag har bott på många ställen genom åren, men det är precis som att vara kvar i byhålan. Alla känner kanske inte alla, men de flesta pratar med många där man vistas och är. Så helt anonym är jag inte. Tusan! Det var ju därför jag flyttade till Göteborg! 😉

Svårbeskriven dag. Jag har slitet som en kvalsterhona (= ett djur) med sådant som jag inte trodde jag skulle behöva uträtta. Men blev efter någon timme beordrad att lösa en akut uppkommen situation där jag behövde rådfrågas för att lösa problemet. Jo, jag är väl ganska bra på att direkt se praktiska lösningar på teoretiska problem innan de uppstår. Katastrofen hotade verkligen och egentligen var den omöjlig att avvärja den på så kort tid, men allt var fixat och klart när arbetsdagen var slut. Jag har väldigt mycket bakgrund och förståelse till det mesta som är organisatoriskt, samt vet vilka personer som är de rätta att kontakta. Men för att vara på den säkra sidan så har jag lovat stå standby i helgen om någon vill ringa och bolla frågor. Även om allt är fixat och klart, betyder det inte att alla förstår. Japp, det här är väldigt kryptiskt. Än verkar det inte vara något media snappat upp. Så då säger inte heller jag något mer.

Så där riktigt jäkla utmattad och trött! Det var en tuff dag. Men ändå vad man kan förvänta sig av en vanlig arbetsdag – som aldrig är den ena dagen den andra lik.

På Instagram rasslade det till i går kväll. Den ena efter den andra började följa mig där efter X antal år med blygsamma selfies. Förmodligen har jag gjort något på Facebook som gjort att alla plötsligt fann mig på Instagram. Jag förstår inte riktigt varför man vill följa mig där. Det är ju här i bloggen och på Facebook jag finns. Twitter och Instagram är sekundärplatserna. Nåja. Jag accepterar följare och följer tillbaka. Men jag blev lite förvånad över rasslandet. Det var oväntat.

Postboxen som ersätter brevinkastet innebär att jag inte är så snabb med att hämta posten. Liksom, orka! Får jag post två gånger på en vecka är det ett imponerande inflöde. Därför har jag inte hämtat min post sedan i torsdags (söndag nu) och där låg ett litet brev från tant doktorn om att hon flyttat min tid om två veckor. Jag försöker bortse från att 1) de får inte omboka/avboka given tid enligt regelverk, och 2) om detta sker ska patienten meddelas minst två veckor i förväg. Vilket alltså inte är fallet.

Egentligen bryr jag mig inte, mer än att det blir fullständigt kaos i min arbetskalender. Med tanke på alla möten på jobbet så innebar ändrad läkartid att jag fick byta arbetsdag och ledig dag. Vissa möten får jag slopa, andra kan jag plötsligt gå på. Men detta flyttande av tider (inte första gången) tär på mig. Logistiken måste göras om. Begäran om ändrat arbetsschema måste lämnas in. Återbud till sjukgymnastik. Vilket är en smäll man kan ta. Bortsett från att doktorn ständigt flyttar tiden fram och tillbaka. Hur ska jag kunna planera och vara säker på att lagt kort gäller? Själv kan jag inte protestera, för då har jag förverkat min plats i kön till doktorn och remissen stryks. Det är ett gisslandrama. I ett år har jag stått i kö. Vårdgarantin i denna region är 60 dagar. Blir jag inte kallad inom 60 dagar säger nya patientlagen att vårdgivaren är skyldiga att aktivt leta upp en annan vårdgivare som ska erbjuda mig tid inom 60 dagar samt betala alla omkostnader förutom patientavgift. Detta är inte allmänt känt, men jag börjar snart bråka och hänvisa till de faktiska regelverk som gäller. Jag är trött på det här att behöva anpassa mig till bristfälliga organisationer.

För tre år sedan skrev jag inte så mycket om Loreen. Så då gör jag det inte nu heller gällande Måns. Jag förhåller mig kallsinnigt objektiv till ESC.

Hur min morgon ser ut.

Vardagar

Mobil 1 har larmet inställt på kl. 05.00, mobil 2 har larmet inställt på kl. 05.05. Jag har en tendens att stänga av ett larm nattetid när jag sover. Ibland har jag också larmet på bärbar telefon inställt. Klockradio är lättare att stänga av i sömnen, så klockradio är inte längre ett alternativ. Jag snoozar aldrig!

Sätter mig på sängkanten och läser nattens skörd av notifikationer i mobilen.

Fortfarande yrvaken går jag ut i köket och kastar i mig tablett 1, 2, 3 och 4 av morgonmedicineringen.

Drar på mig ett par kalsonger så jag kan gå ut i trapphuset för att hämta in morgontidningen.

Flingor med mjölk är det enda jag kan äta till frukost. Gör det samtidigt som jag kontrollerar vad TiVo ska spela in under dagen så jag har något att se fram emot.

Tar morgontablett nr 5.

Går in på toaletten och viftar med mitt trollspö och kliver två sekunder senare ut fulländad och med morgontidningen nedladdad i minnet.

Helg/ledig dag

Mobillarmet drar igång lite lugnt och behagligt kl. 07.00. Då har jag redan legat vaken sedan kl. 04.00 och irriterat mig på den besatta skrikgöken (gråsparv) på balkongen.

Under en timme följer det som angetts också för vardag, med skillnaden att jag också irriterar mig på blomstervagnarna. Ute på torget av kullersten ska det köras ut vagnar med försäljning av blommor. Skramlandet i kombination av skrikgöken gör att helgerna inte är så fantastiska. Särskilt inte kl. 11 när Frälsningsarmén varje lördag ska skräna ute på torget.

I dag behöver jag få lugn och ro. Inför ESC-finalen. För att orka en sändning på 3½ timme med skit.