Kategori: <span>Blogg</span>

Usch, vilken hemsk träningsvärk jag fick efter gårdagens sjukgymnastik. Trots att jag inte gjorde något annorlunda. Rejäl träningsvärk. Jag har inte tagit mig ur sängen i dag.

Angående skjutningarna i går kväll. Jo, men jag vet precis vilken restaurang det rör sig om eftersom jag var där några gånger när jag bodde i området. Nu är det snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men redan på den tiden var det problem i stadsdelen och just det torget där restaurangen ligger. Den där restaurangen drog till sig problem redan då och där var ett upplopp med slagsmål och tillhyggen. Så… jag är varken förvånad eller förfärad. Biskopsgården är ett rövhål i Göteborg. Bara en massa skit där. Jag vet inte om det är så mycket bättre där jag bor nu, för här finns också arslen som ägnar sig åt överfall, rån, knivskärningar och skottlossning.

Eftersom jag inte längre är ledig onsdagar, så känner jag mig lite förvirrad beträffande vilken veckodag det egentligen är. Jag heller inte van vid att arbeta så här många dagar på rad. Samt att jag ännu inte riktigt förstått att jag inte har partiell sjukskrivning 25 % (förebyggande sjukpenning oktober fram till förra veckan). Trots det så hinner jag fortfarande ingenting på jobbet. Min enda chans till att åstadkomma något är att komma före alla andra och sedan vara kvar när alla gått hem. Jagad och eftersökt.

Och så var jag på min första gruppgympa i dag. Ursäkta, men jag har aldrig tidigare vistats i en liten lokal med tio personer där det fullkomligen stinker av rövsvett. Annars tyckte jag det kändes rätt okej även om där var trångt och man fick vänta på ett ledigt redskap. Och jag är tydligen mer uthållig kvällstid än morgonstund. Mindre stressad, inte lika trött, på kvällen. Kanske det här kan bli bra även om jag saknar min spontana fritid.

Hörde att min gamla enhet ska på after work om ett par månader. De som inte längre jobbar kvar ska träffas. Typ 200 pers. Och jag är inte inbjuden, kände egentligen inte till detta. Men fick höra att jag är välkommen ändå. Tja? Jag ska fundera. Jag trivdes på den enheten då det var där jag började när jag flyttade till Göteborg för 15 år sedan. Trots hög personalomsättning så har jag ju lärt känna alla och alla vet vem jag är. Men samtidigt… Vi har ju alla gått vidare, så vad ger det att träffas egentligen? Dock går jag hellre ut med det här gänget än med nuvarande arbetskamrater. Det räcker att träffas på jobbet. Spontant kan jag tänka mig gå på after work, men så minns jag… Rollatorn är stigmatiserande. Förra veckans sura lärdom.

Heldag, plus övertid, varit uppe sedan klockan 02 i natt. Så trött man blir av det?! Det har varit mycket på jobbet, väldigt skiftande, ständigt väldigt avbruten. Men jag fick klarhet i min föreläsning jag ska ge i morgon. De fem bilder jag gjort till min powerpointpresentation var tydligen inte tillräckligt. Istället blir det 20 bilder. Jag fick vara så omfattande i mina förberedelser att jag fick börja ta ut statistik också. Men nu har jag koll på läget. Och jag fick ju nästan rätt då jag i går skrev att jag behöver fyra delar för att täcka alla eventualiteter som kunde dyka upp på min föreläsning beroende på vad de hade för önskemål. De hade massor av önskemål. Den totala föreläsningen som därmed också blev fyra gånger så stor som jag hade hoppats på. Men det är lika bra att jag är grundlig när jag nu ändå ska träffa berörda (som inte arbetar på min arbetsplats). Det jag kan tycka är konstigt är att så många efterfrågar mina tjänster, men på min egen arbetsplats tycker man bara jag är jobbig när jag föreläser. Ni vet… profet… eget hemland…

Jag känner mig förberedd. Jag behöver inte göra mer inför den där timmen jag föreläser. Kanske jag hinner göra något eget arbete i morgon? Dessutom verkar det som om jag (förhoppningsvis) snart blir av med en av alla tjänster jag täcker upp för. Efter fyra år. På tiden!

Fast i dag påbörjade jag en ny arbetsuppgift som landat på mig…

Nja, jag hann väl inte allt i helgen som jag tänkt. I form av förberedelser inför arbetsveckan. Tre halvfärdiga föreläsningspresentationer. En halvfärdig uppdatering av en arbetspärm.

Japp, nu är det dags att ändra på arbetsschemat. Fridag flyttas. Hela arbetsdagar (nu när förebyggande sjukpenning är förbi). Enda anledningen till flyttad fridag beror på att jag vill arbeta den dag jag har ”sjukgymnastik” eller vad man ska kalla det för. I anslutning till jobbet ska jag börja med individuell gruppträning (jag gör mina övningar oberoende av att där är många andra som samtidigt gör sina program). Frågan är hur trött jag blir av denna ganska stora förändring av veckorna. Annars är det som vanligt – jag sliter som ett djur på jobbet med att hinna det jag omöjligt kan hinna samtidigt som jag springer mellan möten. Utöver det finns bara sömn.

I morgon kommer jag att få frågor om konferensen i torsdags och fredags. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Känslomässigt är det svårt att lägga det bakom sig och jag vill vara uppriktig utan gå in i affekt. Det jag önskar just nu är att alla deltagare samlades på nytt så jag kollektivt kunde förbanna deras intolerans och ignorans. Vilket är omöjligt. Och kontraproduktivt.

Tusan också! Jag som är så stressad över den där föreläsningen jag ska ge i nästa vecka och som jag nu borde sitta och förbereda mig inför. Vad gör jag? Jo, allt. Jag ska nämligen veckan efter det hålla i ytterligare två föreläsningar och det är de jag nu snöar in mig på. Jag sitter alltså med tre föreläsningar jag parallellt försöker göra Powerpoint för. Det är svårt när allt finns i huvudet som ett enda sammelsurium. Och det ska jag få ner strukturerat i tre olika presentationer. Det är trots allt riktigt kul, men det jag gjort minst av hittills är den som är mest brådskande att bli klar med. Anledningen är att jag inte fått ett tydligt uppdrag om vad man vill veta, vilket innebär att jag gör presentationen i fyra olika tappningar och så får jag se när jag kommer på plats vad det är man vill ha ut av mig.

Jag har så svårt att förklara vad som är mitt yrke, vad som ingår, vilken som är min arbetsbeskrivning. Nu tror jag dock att det hela ligger på tyngpunkten ”utbilda andra” i precis allt möjligt. Det ingår som en del i min tjänst men har växt till att involvera betydligt mer än tänkt. En konsekvens av att jag kan prata så vitt och brett om allting, innebär också att jag ständigt sitter och rättar andras fel i våra datasystem. För jag ser, jag vet, jag gör. Därför är där ingen ände på det och jag skulle kunna utbilda dygnet runt för att försöka styra upp alla fel. Tyvärr gör varje enskild individ fel. Men inte samma fel som den andra individen. Och i de fel den enskilde individen gör så är man inte konsekvent utan gör felen på olika sätt. Det är tröttsamt och det sliter på mig. För det känns hopplöst att undervisa i något som ingen ändå tar till sig. Utbildar jag 100 personer så är det kanske 99 som förstår det jag säger, men endast 1 av dessa 99 som sedan gör som jag sagt. Och så är där den där som inte förstår någonting och som fortsätter att göra fel. Men alltså är där 98 som inte bryr sig då de har inställningen ”administrativt tjafs, det får väl någon annan rätta, jag gör som jag alltid gjort”. Konsekvenser är ekonomi och patientsäkerhet. Så administrativt tjafs har ett syfte även om inte många ser hela vägen eller helheten.

Nåja. När jag känner frustration över det här så brukar jag tänka ”jag har mer i lön än dem eftersom arbetsgivaren värdesätter mina kunskaper – de får aldrig upp sin lön om de inte ser helheten och syftet med att göra rätt”. Då blir jag lite gladare. Skadeglädje.

Eftersom jag fortfarande känner mig skadeskjuten efter gårdagen plus allt det nya för dagen, så tror jag inte jag säger något mer om det hela. Annat än att jag uppskattade föreläsningarna som gavs även om jag inte riktigt kan förstå vad det hade med själva konferensen att göra. Jo, där är alltid föreläsningar på den här typen av konferens, men där brukar finnas en förankring till mitt dagliga praktiska arbete. Så var det inte den här gången. Därmed tycker jag det var onödig tid som jag kunde ägnat åt att vara på jobbet. Jag behöver verkligen prestera något där.

Det blir ingen ledig helg. Jag ska föreläsa i nästa vecka och hinner inte sätta ihop något på jobbet. Alltså får jag offra fritiden. Men jag vet fortfarande inte exakt vad man vill ha ut av min föreläsning då man är väldigt diffusa och inte ens på uppmaning från mig kan specificera något. Därmed kommer jag att bli väldigt allmän i mitt anförande samtidigt som jag får försöka täcka alla baser. Jag vet heller inte vilken lokal jag ska hålla föreläsningen i. Eller om där finns dator. Jag vet heller inte hur lång tid jag har på mig. Vad jag ska föreläsa i? Diabetes. Tror jag. Så jag får väl läsa in mig på det. Eller fräscha upp minnet.

I morgon ska jag göra klart min schlagermassaker i Bitstrips där jag ännu inte hunnit göra delfinal 4. Men före final borde jag bli klar, för just nu känns det inkomplett och jag vill fullfölja det jag påbörjat. Annars är jag väldigt ointresserad av melodifestivalen. Den har inte gett mig något nu på flera år. Tidigare kunde jag ha roligt åt det hela, men nu är allt bara patetiskt och repetitivt. Både melodifestivalen och mina schlagermassakrer.

Konferensdag 1. Hela dagen har jag varit ledsen och önskat komma bort. Jag och 210 (kvinnliga) kollegor. Jag och en rollator. Jag har känt mig väldigt utsatt, betittad, kommenterad och samtidigt väldigt ignorerad. Ett par har kommit fram och bytt några ord med mig, men ingen har annars velat vara i min närhet. Hänsyn har inte tagits när jag inte kommit fram med rollator. Någon hjälp vid lunch fick jag inte och ingen lämnade sittplats så jag kunde komma fram med rollatorn. Och ingen, inte ens serveringspersonal, ville hjälpa mig med tallriken som jag själv fick försöka balansera samtidigt som jag körde rollatorn. Annars har där varit handikappsanpassat förutom i konferenslokalen (fristående stolar, trångt placerade) och att det var några enorma avstånd till toalett och till matsal. Vid fika var där bara några sittplatser, men ingen ville upplåta en sittplats åt mig. Alltså fick jag balanser också med kaffet tillbaka till konferenslokalen där jag fick sitta själv med min kaffemugg.

Värst är att där är en konferensdag 2.

Jag fick en blankett för utvärdering. Tyvärr handlar det mer om föreläsningarna än om min arbetsmiljö. För det är i tjänsten, så det är min arbetsmiljö. Förläsningarna har varit bra så här långt, men det förtas lite av allt det andra.

Under några år har jag inte kunnat ta på denna årliga konferens. Jag känner inte att jag någonsin mer vill delta.

Nu ringer försäljare till och med på tjänstemobilen som har företagsnummer. I dag var det fullt tillräckligt med alla andra samtal. Jag är verkligen jagad och eftersökt. På hela den här veckan ska jag bara på plats under fyra timmar och det var i eftermiddags. Konstant ringde det! Jag kan tycka det är extra konstigt när folk jag inte känner söker mig. Det får mig att fundera på vem som hänvisar till mig? Någonstans måste det sitta någon som säger ”jag vet absolut ingenting, ring Jonas för han vet allt”. Det är verkligen allt också som det handlar om. Självklart kan jag nästan besvara allt. Annars får jag ljuga så jag inte tappar ansiktet. Typ.

I övrigt då? Trött och extra yr. Nu när sjukgymnastiken är över så börjar arbetsdagen 6.45 istället för 9.45. Det är skillnad. Å andra sidan kan jag också nu sluta lite tidigare om dagarna. Vilket innebär att jag hinner tvätta en maskin varje kväll innan det ska vara tyst i huset klockan 22.

Men ska jag säga något mer om jobbet, så är det att jag fortfarande står och stampar på det som skulle utföras 1 februari. Jag är en mycket upptagen man. Som nu ska på konferens i dagarna två. Men nästa vecka då? Nej, jag är fullbokad med möten nu i tre veckor. Jag lär stå kvar på 1 februari vid årets slut även i år. Men det verkar okej att jag går in många helger och arbetar ikapp när ingen kan störa mig. Förutom telefonförsäljarna…

Ah, en ledig dag! Okej, det hade jag i går också, men eftersom jag arbetade i lördags behövde jag kompensera det. Och det har verkligen känts att jag körde med all in i förra veckan. Om jag känner mig så väldigt utvilad vill jag inte påstå. Som sagt var förra veckan helvetisk och då hjälper inte två ynka fridagar så mycket.

Det jag varit mest upprörd för i dag är att jag inte haft något varmvatten hemma. Jo, men det har varit fisljummet och saknat tryck. Anledningen känner jag inte till, men tydligen har något vattenrör gått sönder någon kilometer härifrån. Enligt media så ska det i stort bara ha drabbat ett företag men boende kan hämta vatten ute. Inte ett ord om att detta skulle påverka någon annan i någon form. Min slutsats är att där finns ett sammanhang. När vattenläckan lagades efter nio timmar så återfick jag både tryck och värme. Det första jag gjorde då var att hoppa in i duschen. Jag är väldigt försiktig när det gäller ljummet vatten även om det säkert inte är någon fara, men jag tänker direkt på Legionella pneumophila (Legionärssjuka). En trevlig liten bakterie även om man kanske inte vill få andningssvikt.

Jaja. Får jag nu inte Legionella pneumophilia, så kanske jag får svår lunginflammation av Chlamydia psittaci – det vill säga papegojsjuka. Den där hemska gråsparven är tillbaka på min balkong. Den är galen! Mellan vägg och tak finns en springa där den krupit in för att bygga bo. Den skriker konstant och drar ut gul byggnadsisolering. Snart kollapsar väl balkongen. Och innan dess lär den anfalla mig och ge mig klamydia (inte den könsrelaterade).

Tur man inte är… eller? Jag heter Jonas – jag är hypokondriker!

Måste vara ett sammanträffande att jag just nu håller på att läsa in mig på infektionssjukdomar. Igen. Inför veckans konferens hade jag tänkt läsa in mig på alla existerande (kända) sjukdomar. Jag har varit så off senaste åren och på konferensen måste jag hänga med i diskussionerna och läser därför in mig på anatomi- och sjukdomslära. Egentligen har jag inte glömt något, men en uppfräschning känns motiverat.

Tuff vecka och än är den inte över. Kanske det blev lite mycket fysisk aktivitet. Jag har sprungit runt väldigt mycket på jobbet och utan hjälpmedel. Gått och stått, nästan inte fått sitta. Min lediga dag var jag hos tandhygienisten och det är också ganska fysiskt vad gäller att ta sig dit och hem (har nog typ en mil dit). Och så de där två avslutande sjukgymnastikpassen. I helgen ska jag jobba (bland annat) samt försöka fixa lite veckohandling utan hämndtjänst.

I mångt och mycket är jag tillbaka till den nivå av fysisk aktivitet och stress som förelåg tidigare, det vill säga innan jag fick inflammerad hälsena, akut/kronisk panikångest och förlamning. Allt är åter som vanligt. På gott och ont.