Månad: <span>mars 2008</span>

De senaste nätterna har Gazzy sovit så lugnt och stilla bredvid min huvudkudde. Annars har hon varje natt hoppat fram och tillbaka i sängen av lycka sedan jag kom hem från konferensen för någon vecka sedan. Det som till sist lugnade henne var att jag lade en handduk på sängen som var mörk. Hon älskar att sova på mörkt underlag.

Därför har jag nu några nätter lugnt kunnat röra mig i sängen utan att först behöva kolla var hon befinner sig. I natt sträckte jag njutningsfullt ut mitt ben och kände hur det tog emot. Jag hade trasslat in mig i täcket. Trodde jag. Jag sparkar i väg benet med kraft för att komma ur täcket och hör spratte-sprattel-duns. En katt i golvet. En hårt sovandes katt som väcktes abrupt av att göra en ofrivillig luftfärd. Det där sprattlandet var som hon försökte hänga sig kvar i sängramen för att undvika golvdunsen. Hon misslyckades.

Så någon gång i natt fick jag trösta en förvirrad kisse. Fick prata lite lugnt med henne. Hon svarade någonstans från golvhöjd, hoppade upp i sängen och började spinna. Det sista säkert bara för att hon sovit och inte sett att jag bar skuld (eller min 47:a till fot) till händelsen. Men konsekvensen blev att hon inte lade sig vid mina fötter igen. Det kändes åter tryggare att ligga med arslet i ansiktet på mig.

Mitt andra årsmöte för året är avklarat. Det kändes väldigt ynkligt. Vi var 7-8 medlemmar förutom styrelsen. För en avdelning med 320 medlemmar. Lyckligtvis undkom jag att bli invald i någon styrelse. Been there, done that. Samma förbund, annan lokalavdelning.

Men ännu en gång fick jag nyfikna frågor om vem jag var, för de hade aldrig hört talas om en man med mitt yrke. Så jag fick dra det lite snabbt. Och fick önskemål om att skriva en artikel i medlemstidningen. När jag påpekade att jag redan gjort det, för typ tio år sedan, blev de lite tysta. För att direkt istället komma på att jag skriver en uppföljning på den gamla artikeln. Jag viftade bort det och hoppas de snabbt glömmer det hela, för det tänker jag göra. Glömma bort det alltså. Jag är inte så intresserad bara för att jag har snopp. Det är det enda som skiljer mig från majoriteten av kollegor. Dessutom har det alltid väckt ont blod (avundsjuka) när jag uttalat mig i pressen. Snabb sammanställning: Tror det finns åtminstone tre artiklar (minst alltså) som handlar enbart om mig. Jag börjar känna mig tjatig.

Det jag också fasar för är att man saknar föreläsare till sina medlemsmöten. Tänk om de upptäcker att jag är föreläsare. Det finns faktiskt lägen då jag inte vill vara i centrum. Det finns faktiskt tillfällen då jag bara vill vara en i mängden. Men om de frågar mig? Jag kan inte säga nej. Tyvärr. För samtidigt vill jag lyfta ”min” grupp av kollegor och kan jag på något sätt bidra, så gör jag självklart det.

I dag får man väl reda på om sjuksköterskorna i landet ska gå ut i konfliktåtgärd om två veckor. Går de eller arbetsgivaren inte med på medlarnas bud så är det en realitet. Visst är de dåligt betalda, men det är jag också. Ändå tjänar jag som sekreterare mer än en sjuksköterska. Det säger bara att de har väldigt dåligt betalt. Ibland har till och med undersköterskorna mer betalt än sjuksköterskorna.

Men det är svårt att jämföra löner. Vi har alla olika arbetsuppgifter och det går inte att värdera vissas ansvar högre än andras. Det man får se är om de egna arbetsuppgifterna värderas rätt och det utan att jämföra sig med andra personalkategorier. Något jag själv ofta får höra är varför jag inte får läkarlön. Kanske mest för att jag inte är läkare? Jag har tagit över en hel del av deras ansvarsområden, men det är fortfarande de som har yttersta ansvaret. Men jag kan väl säga så här. Jag förlorar ganska många tusenlappar per månad genom att ha flyttat från Skåne till Göteborg. Geografin straffar sig.

Och hur jobbig var inte dagen? Först plågas en hel dag på arbetet innan årsmöte på kvällen. Det kändes väldigt plågsamt. Ända tills jag tjugo minuter före arbetsdagens slut upptäcker att det är först i morgon jag ska på årsmöte. Plötsligt lättade allt. Men jag grämer mig att jag tog fel på dag. Jag hade helt enkelt skrivit in på fel datum i min kalender. Tur att jag upptäckte det.

Detta betyder att jag får se House i kväll (skitprogram, tittar för att ha något att reta mig på). Det negativa är att jag missar Det okända och Lost i morgon. Så efter mötet i morgon kväll måste jag titta ikapp för att hänga med i diskussionerna på jobbet på torsdag.

Det är ett pusslande. Arbete. Tv. Möten. Nästan på gränsen till ett i-landsproblem.

I dag har jag varit helt sängliggande. Till Gazzys stora glädje. Gosigare kan hon inte få det. Själv är jag bara trött efter den långa arbetsveckan och med föregående veckas konferens i Lund. Redan i morgon börjar en ny och lång arbetsvecka som dessutom innehåller ett årsmöte i morgon kväll. Så jag hushåller med krafterna och valde sängen i dag.

För några veckor sedan fick jag ett telefonsamtal jag inte besvarade. Landsnummer och riktnummer visade sig vara i USA. Jag känner ingen i USA. För några dagar sedan ringde det igen och jag svarade inte. Landsnummer Frankrike. Vad är detta för märkliga telefonsamtal? Kanske jag borde svara. Trots allt så hade jag säkert kunnat prata både engelska och franska, men jag får ändå en känsla av att det är någon typ av ”Grattis du har vunnit en miljon som du får kontant om du kommer till Nigeria där vi sedan rånmördar dig”. Eller vad vet jag?

I morgon skulle min mormor blivit 90 år. Hon blev 70.

Det är hon som står i mitten. Bilden är tagen omkring 1941-1943 skulle jag tro. Alltså bör hon vara omkring (högst) 25 år på fotot. Till vänster står min fars fostermor som håller i min far (precis kommen till Sverige). Till höger står min morfar. Mormor håller i min farbror Raimo som också var finskt krigsbarn. Vem kunde väl tro då, när fotot togs, att alla skulle bli min familj? Pojken längst fram är min morbror. I dag den enda som lever av alla på fotot. Han blir 72 år. Samma dag som min far föddes. Invecklat, va? Många sammanträffande, va? Eller den att mormor dog på sin sons, och tillika min fars, födelsedag för 20 år sedan.

Jag tillhör inte skaran som klagar över att snön kom först nu till Sydsverige. Ser man till kalendermånad är det vår och under perioden december till februari, som är vintermånaderna, tror jag inte att vi hade snö ens under två dygn.

Jag tillhör heller inte skaran som tycker att klimatet beter sig patologiskt. Visst är det annorlunda jämfört med förr, men jag anpassar mig. Samtidigt vet jag inte om jag vill påstå att det blivit varmare av klimatförändringarna. Just nu är det ju både svinkallt och snö. Bara det att det är lite förskjutet och endast är (meteorologisk) vinter under en vecka.

Jag tillhör skaran som tycker om kyla och snö. Snön skyddar växtligheten, så jag oroar mig inte för alla blommande träd och vårblommor. Det verkligt positiva med snön är att solen nu också behagar titta fram efter ett kvartal av mulet väder. Sol, kyla och snö. Det är så perfekt som det kan bli.

Jag tillhör inte skaran som längtar efter sommarens värme. Det är nu jag fungerar som bäst.

När jag var på konferens fick jag en ny läkarvän som undrade varför jag hade kryckan. Då han hörde om min ms så blev han förskräckt och undrade hur jag orkade. Orkade vara så aktiv. Varför jag inte vilade mer.

Jag vet. Det är något alla läkare säger, men det vore inte jag om jag tog det lugnt även om det skulle få en positiv effekt på min ms. Försöker jag bevisa något? Nej, inte egentligen. Inte annat än att jag har kvar det som definierar mig. Självklart har jag anpassat mig men det märks inte så mycket i arbetslivet. Istället orkar jag inte med någon fritid. Lider jag av det? Nej, inte som det är i dag. För jag orkar inte bry mig och därför lägger jag heller ingen energi på att sakna det jag inte har.

Men jag är trött. Jag menar inte den fysiska ms-tröttheten, utan trött. Själsligt trött. Jag vill ha förändring. Inte den att orka mer, utan jag tycker bara att jag kört i samma hjulspår nu i några år. Det är väl okej men jag känner inte att jag kommer någonstans; har inget utvecklande. Status quo.

Det är svårt att förklara. Jag lider inte. Jag saknar inget. Jag är bara uttråkad. Paradoxerna är många.

I morgon har jag en väldigt sällsynt ledig dag där jag inte har en aning om hur jag ska tillbringa den. Något horoskop har jag inte heller att gå efter som en fingervisning. Därför skriver jag mitt eget horoskop för morgondagen.

Din tinnitus kommer att lugna sig efter en jobbig tid av sus och dus. Din käraste kommer att väcka dig genom att ömt flåsa i ditt öra med doft av kattlåda. Töm kattlådan! Du kommer att göra ekonomiska framsteg genom att inte köpa någon trisslott då spel inte lönar sig. Där var ingen vinst i går, så räknar inte med morgondagen heller. Vidare kan du se fram mot att det som göms i is kommer fram i tö – kanske det blir tinad kycklingfilé från frysen till lunch? Chanserna är stora att du får en dag där du möter din fiende och kommer fram till lösningar – prata med dig själv!

Nej, jag vet inte. Morgondagen lockar inte nämnvärt. Tror jag stannar under täcket.

Klockan 06.09 ringde det på porttelefonen. Jag tittade ut genom köksfönstret. Åh, färdtjänsten?! De fick ringa bäst de ville på porttelefonen, för jag skulle duscha först. Trots allt var det 36 minuter kvar innan jag skulle hämtas. Jag sitter inte redo och väntar på färdtjänst 36 minuter före avtalad tid.

I duschen eldade jag upp mig vid tanken på att bilen förmodligen bommat mig och sedan inte skulle hämta mig på avtalad tid. Men bilen stod kvar. Så jag gick ut en kvart innan avresetiden. Svinkallt ute och ingen chaufför. Bil, men ingen chaufför. Det dröjde en stund. Han hade gått lite i området för han hade upptäckt att han var väldigt tidig. Eller, jag sa att han var väldigt tidig. ”Ingen fara”, fick jag till svar.

Helgdag. Och jag kom till jobbet väldigt tidigt. När jag klev ur bilen fick jag höra att jag var välkommen. Av chauffören. Jag förstår inte riktigt. När jag tänker efter var där inte mycket jag förstod av den här morgonen.

Eftersom jag raderat mitt bloggarkiv 1999-2008 och startat om, så borde jag kanske skriva en resumé? Åtminstone har jag tänkt på detta i ett par dagar, men känner mig väldigt kluven inför det. För då kunde jag lika gärna ha behållit mitt arkiv.

Men fortfarande är det så att Google hänvisar till min raderade sida trots att inget finns kvar. Så jag kan väl säga två saker som verkar vara väldigt centrala. Läkarsekreterare. Ms. Jag har säkert anledning till att återkomma till det, men inte i dag. Okej, då. Eftersom ni tjatar (eller är det rösterna jag hör i huvudet?). Dagsläget som läkarsekreterare: Arslet fullt. Och då arbetar jag ändå inte som läkarsekreterare även om det är min grundanställning. Dagsläget med ms: Under kontroll, bättre än på flera år – både fysiskt och psykigt – även om jag fortfarande och för alltid har sjukdomen med diverse symtom och skador.

Alla som följt mig är väl smått chockade också över att jag inte skrivit någon schlagermassaker i år (nio år fick räcka). Jag har absolut ingenting att säga. Annat än att jag har förälskat mig i Sibels låt That is where I’ll go. Där finns harmonier som inte funnits i någon annan låt i år. Charlottes Hero? Slätstruken.