Månad: <span>april 2008</span>

Det har varit en sådan där misslyckad dag. Arbetsdag, alltså. Tidspressen är överväldigande och avbrott från det jag koncentrar mig på får inte förekomma. Men jag blev ständigt avbruten av telefonen, möten, folk som stod och trampade bredvid mig. Så jag flydde fältet redan vid tvåtiden. Det gick ju inte att jobba även om allt var arbete. Istället har jag suttit och jobbat lite hemma. Ideellt. Med en föreläsning som är beställd. Tja, officiellt har jag inte fått förfrågan än men jag får vara förberedd. När det väl händer något så ska allt ske på en gång.

I morgon är en ny dag. Förhoppningsvis kan jag isolera mig från alla störande moment. Jag har inte tid med avbrott eller hemresor. På tal om det sistnämnda. Flärdtjänsten har lagt in en fast text på körbeställningen som får chaufförerna att bli väldigt konfunderade. Mig förvånar inget, även om jag inte förstår. Tydligen måste bilarna numera ha skolskylten uppfälld på taket när jag åker. Idioti. Jag behöver väl inte förklara varför jag tycker så?

För några år sedan strejkade undersköterskorna. Snart kan sjuksköterskorna gå ut i strejk. Men märkligt nog kan inte en läkarsekreterare göra något sådant. Försök har gjorts men det avstyrdes med motiveringen ”samhällsfarligt”. Vad detta bevisar vet jag inte riktigt. Kanske det är så att jobbet inte står och faller om en undersköterska försvinner då det finns sjuksköterskor. Samma sak för sjuksköterskor, det finns läkare. Det finns alltid någon annan personalgrupp som hjälpligt får det att fungera kring patienten. Värre är det för läkarsekreterare. Tar man bort dem så finns det ingen som vet hur man närmar sig en ringande telefon.

Det sista var elakt sagt. Men det är så att inga andra personalkategorier riktigt kan greppa om sekreterarens uppgifter (telefon är något väldigt sekundärt). Tydligen har man ändå ett synsätt som säger att det är en viktig funktion. Tillräckligt för att strejkrätten inte riktigt ska få gälla. Jag är imponerad. Och väldigt konfunderad. För egentligen handlar det väl bara om att man känner till att en sekreterare inte har så många andra arbetsgivare att välja mellan och då kan man komma med sådana här ursäkter som samhällsfara utan att något förändras. En under- och sjuksköterska har lättare för att ta sitt pick och pack, byta arbetsgivare och till och med land. Därför kan man sträcka sig väldigt långt och acceptera strejkåtgärder för att bevara personalgruppen intakt på arbetsplatserna.

I år är jag underbetald med cirka 7 000 kr/månad. Om jag jämför med fackets lönestatistik. Men inget som någon vill eller kan ta tag i. Men jag får åtminstone gratis kaffe på jobbet. Alltid en (likvärdig?) kompensation…

En annan lustig sak. Nu har sjukhus från hela landet börjat ringa mig för konsultation i frågor som jag inte har utrymme för att själv arbeta med p.g.a. tidsbrist. Så det får bli mitt bevis för att jag ändå har en kompetens som andra efterfrågar.

Okej, nu har jag ont. Väldigt påverkad på jobbet och pep inom apoteket på hemvägen. Tröstade mig också med en hamburgare från grillkiosken. Men jag är tacksam över att bältrosen bara håller till på magen och inte i ansiktet eller i ögonen. Även om jag misstror kortisonsalvans effekt så är det kanske trots allt bättre än ingenting.

Jag börjar bli gammal. Två tabletter varje morgon. Salva morgon och kväll. Spruta på kvällen. Ytterligare två tabletter på kvällen. När man börjar bli ett vandrande apotek så är man gammal. Det som jag också är tacksam över är att sjukdomarna jag har är slumpmässiga och inte något jag själv ådragit mig genom osunt leverne. Jag har ingen anledning att gräma mig. Slumpen är vad den är. Inget jag kan påverka.

Ont men väldigt glad. Det är en underbar dag.

Mina misstankar har bekräftats. Jag har åter fått bältros och dessutom på samma plats som i november. Det kliar. På grund av min känselstörning av ms så kliar det bara. Det gör inte ont. Det skulle lika gärna kunnat göra djävulskt ont just p.g.a. ms och känselstörningarna.

Så vad kan jag göra? Ingenting. Behandlingsfönstret är stängt, d.v.s. jag har haft utslagen för länge. Någon medicinsk behandling finns inte annat än i form av kortisonsalva. Men varför ta sådant mot smärta när det bara kliar? Även med kortisonsalva så kliar det. Och kortison ger biverkningar.

Jag är ännu väldigt oerfaren vad gäller att känna igen bältros. Det tar några dagar innan jag fattar vad som är på gång och då är det för sent att försöka häva utbrottet med läkemedel. Kanske nästa gång?

Det har gått en månad sedan jag raderade mitt bloggarkiv 1999-2008. Och jag varken saknar eller ångrar det. Visst, jag har säkerhetskopior men de är inte intressanta. Jag sitter inte själv och läser gamla texter. Och de ska inte läggas ut offentligt på nytt. Det känns verkligen som om jag gjort mig av med ett ok, en börda, något tungt att bära. Även om jag fortsätter blogga som jag alltid gjort, så känns det bättre så här.

Ledighetsdag 3 av 4. Det känns också väldigt bra. Dagens stora bedrift var att slänga ihop en Jansson. Jag skulle kunna leva enbart på Janssons frestelse. Tyvärr har Ica slutat sälja det som färdigrätt vilket innebar att jag fick göra den själv. Första gången någonsin. Det vågar jag knappt skriva. Men jag är lat. Det vågade jag skriva. Och den blev bra. Både jag och Gazzy ger mina färdigheter i köket godkänt.

Jag insåg precis att jag skulle gjort högskoleprovet i dag. Anmälan var inskickad, jag är 350 kronor fattigare, jag har fått en kallelse om det. Glömde jag? Nej, jag avstod medvetet och hade nu förträngt att det var den här lördagen. Det kändes plötsligt meningslöst med högskoleprovet eftersom man inte längre får tillgodoräkna 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet. Den uppgiften fanns inte att tillgå när jag sökte högskoleprovet. Och jag sitter inte och plågar mig igenom en hel dag för något som jag ändå inte har nytta av. Jag tror mer på mina betyg än på en dagens eventuella provresultat.

Nätshopping tillfredsställer mina behov.

I går beställde jag två böcker. Jag upptäckte att Diana Gabaldon nu äntligen (okej, förra året) skrivit sin sjätte och sista bok i sviten om Jamie och Claire (Främlingen, Slända i bärnsten, Sjöfararna, Trummornas dån, Det flammande korset, Snö och aska). Det har tagit femton år och av den anledningen läser jag nu om alla böckerna från början.

När jag ändå var inne på beställningssidan köpte jag också en bok på engelska. Om EKG-tolkning. Så nördig är jag. Jobbet borde stått för kostnaden, men det skulle de nog aldrig göra eftersom jag inte är vårdpersonal och därmed inte ska kunna EKG-tolkning. Men jag kan tolka EKG ändå och har nytta av det. Och jag vill ännu bättre.

I dag beställde och laddade jag ner 34 låtar på cdon.com. Två hela album: Moby och Gnarls Barkley. Och en massa strölåtar med remixar.

Nu tycker jag inte att jag kan beställa mer saker över nätet. Istället ska jag gå in i bokhandeln jag bor bredvid och köpa Vår kokbok. Den jag har är 20 år gammal och något omodern.

I veckan fick jag förresten en annan ”bok” som jag beställt på jobbet. Socialstyrelsen verkar inte längre trycka upp böcker utan man får det utskrivet på papper (lösblad). Nåja. Vägledning i NordDRG 2008. Väldigt intressant och spännande. Verkligen. Me nerd.

Update: Okej, så där ska komma en bok nr 7 också. Ändå lika bra att börja läsa om. Jag har inte läst bok 5 eller 6. Kanske bok 7 hinner komma tills jag hunnit igenom allt? Någonstans ska jag ju också hinna klämma in EKG-tolkningen.

Som jag tidigare nämnt (har jag?) så har jag arbete motsvarande 175-300 %. Men jobbar bara 75 %. Det innebär att jag skjutit på det med lågprioritet. Vissa arbetsuppgifter har varit så låtprioriterat att jag inte ens påbörjat dem i år. Guess what?! I dag fick jag meddelande om att årets första kvartal ska vara klart till nästa vecka. Öh… öh… Hur gör jag då? Nu har jag min första lediga helg på över en månad och är ledig fyra dagar. På tisdag har jag ett, två, tre möten. På onsdag har jag ett möte. Ledig måndag och fredag. Hur ska jag hinna tre månaders arbete på en arbetsdag? Ingen annan kan jobbet, så jag kan inte lägga över det till någon annan. Snälla, ge mig en kombinerad stroke och infarkt nu! Eller kanske inte. Frågan är om jag kan slappna av i helgen med tanke på vad som väntar.

Nåja. Jag fick åtminstone lite beröm i dag. För första gången någonsin. När det kommer till mina andra arbetsuppgifter. Jag får väl leva på det.