Det tog ungefär en halv arbetsdag innan jag ifrågasatte vad jag egentligen höll på med. Mitt jobb. Meningslöst, dödfött jobb. Ett evighetsjobb som jag ska utföra dag in och dag ut innan det blir sommar 2009 och ny semesterperiod börjar. Ett underkvalificerat arbete som stjäl tid.
När jag hunnit tänka så här långt, det var väl under några mikrosekunder, var jag tvungen att slå det ifrån mig. Hur skulle jag annars kunna uthärda? Det hela framkallades säkert av att jag såg vidden av ogjort arbete under min frånvaro. Saker som andra personalkategorier skulle utfört och som jag nu får gräva i, bringa ordning i samt delegera tillbaka. Jag uppskattar inte konsekvenserna av att inte ha varit i tjänst. Så mycket merarbete där jag alltså nu får offra stor del av min tid till att ignorera det jag egentligen ska utföra som i sin tur växer på hög till senare i höst. Lite sur blir jag. Jag kan inte leva på minnet av att ha haft en skön semester när verkligheten skiter en rakt i ansiktet.
Nej, det var ingen mjuk övergång mellan sommarsemester till arbetshöst. I kväll är jag självklart trött. Mår inte så bra och fått frossa. Utmattad redan. Och enda lösningen är att bita ihop och sträva framåt i orkanen. Trots allt så hägrar sommaren 2009 långt där framme. Och det är bara en tillfällig topp nu när man är tillbaka. Som jag var medveten om redan före sommaren, att den skulle uppstå nu. Tacksamheten ligger i att jag i sommar var inne och arbetade två dagar på min semester, för annars vågar jag inte tänka på hur det skulle sett ut i dag.
Men ack, så skönt det är att åter vara på jobbet och känna att man ändå utför något! Allt är inte negativt. Det bara känns så. När kropp och knopp plötsligt går in i chocktillstånd av att ha drabbats av verkligheten. Jag måste återfå balansen i tillvaron. I morgon, kanske?
Kommentarer stängda