Dag: <span>5 oktober 2008</span>

I mars lovade jag att skriva en resumé i bloggen med anledning av att jag i januari raderade 5 000 inlägg från 1999 och framåt. Ändå tror jag att man redan fått en uppfattning om man är ny bloggläsare hos mig, för jag har skrivit en del sedan i mars och framåt. Men okej:

Jag får väl börja med bloggen, eller nätdagboken. Man får kalla den för vad man vill. Ordet blogg fanns inte 1999. Anledningen till att jag skriver beror på att jag har väldigt mycket tid till mitt förfogande. Eller, jag hade det åtminstone för tio år sedan. Tänk, jag var bara 28 år då. Då, hösten 1998, hade jag haft internet i ett par år och ville lära mig mer. Så jag gick en kvällskurs i html-kodning. Som sagt, ordet blogg fanns inte. Än mindre bloggverktyg eller webbsidor färdiga att ansluta sig till för att få en hemsida. Man fick snällt skapa sig sin egen sida. Men den där kvällskursen var väl ingen höjdare för jag visste inte riktigt vad jag skulle med mina nya kunskaper.

Det var då jag blev sjukskriven ett helt år och inte kunde aktivera mig. Se på tv gick inte. Läsa böcker gick inte. Men sitta framför en upplyst bildskärm gick utmärkt. Så jag började leka och plötsligt fanns där en hemsida, och dagen efter en dagbok. Sedan har det bara rullat på.

Detta var resumé del 1. Kanske jag också borde förklara syftet med bloggen i dag tio år senare? Det tar jag en annan dag. Men ser jag mig omkring på nätet så ser jag inte många syften mer än att det i dag är lika självklart att ha en blogg som det var att ha körkort och bil för 20 år sedan.

Ingen på jobbet är avundsjuk på mig när det gäller statistik. När jag sitter och räknar plus, minus, dividerar och tar fram procentsatser. Vad jag själv tycker om det vill jag inte ens tänka på. Det är avskyvärt. Men samtidigt ganska tillfredsställande. Om det blir rätt. Jag har ingen aning om det blir rätt.

Jag och matematik har aldrig haft ett gott förhållande. Två år på gymnasienivå. Samtidigt har jag läst två år ekonomi på gymnasiet. Och bokföring och statistik på Förvaltningshögskolan (ingick som en liten delkurs). Så med mina klena matematikkunskaper är det lite imponerande med allt det där andra plus att jag har det som arbetsuppgift. Men jag tror jag klarar mig – genom att jag lärt mig läsa och tolka statistik. Jag ser vad som är rimligt eller orimligt när jag gjort mina uträkningar. Sedan är jag också glad över att datorn har Kalkylator och Excel. Och i nödfall, när huvudet håller på att sprängas, kan jag alltid räkna manuellt cell för cell i Excel.

Det bästa med statistik är att man aldrig i efterhand ska ifrågasätta riktigheten i de grundvärden man baserat uträkningarna på. Bara själva uträkningarna. Så jag hoppas jag gör rätt. Men inte ens det ifrågasätts. Annat än av mig.

I dag satt jag med statistik hela förmiddagen på jobbet. Jag är nöjd med resultatet. Om man nu inte plötsligt ber mig räkna om det hela med helt andra parametrar.

Jag fick också frågan i dag om varför jag har detta som mina arbetsuppgifter. Hur det landade på mitt bord. Öh, jag vet inte? Ingen hade det som uppgift tidigare trots att det efterfrågades. Jag satt med grundmaterialet och tyckte då det var lika bra att jag också gjorde statistiken. För det var ändå mig alla ringde för att fråga ”vem kan räkna ut detta”? Jag hade ingen att hänvisa till, så jag kände mig väl mer eller mindre tvungen att ta itu med detta. Sedan har det växt. Plötsligt blev där ett verksamhetsbeslut på det hela. Jag fixar statistik på begäran. Kanske inte bäst lämpad, men med visst intresse (snarare; ser nyttan).

Ah, du ljuva hägrande fridag! Arbetshelgen är över.