Dag: <span>19 oktober 2008</span>

Fullt medveten om att jag inte är särskilt nyanserad i det jag skriver, och då speciellt vad gäller jobb och människor jag möter i min vardag, så kanske jag ska bena ut det lite?

Arbetet
Mitt arbete är otroligt givande. Det har det alltid varit, åtminstone sedan jag flyttade till Göteborg. För jag värdesätts. Mina kunskaper värdesätts. Kanske inte av alla, men flertalet. Under mina åtta år i Göteborg har jag på en och samma tjänst bytt inriktning en 4-5 gånger. Jag har utvecklats. Jag vill också tro att jag utvecklat verksamheten genom mitt engagemang och att jag lyft människor kunskapsmässigt. Det har alltid varit mitt mål. Egenutveckling, dela med mig, sätta arbetet i förhållande till patienten och höja kvalitet samt skapa rutiner. I början handlade det om just att se till att det fanns gemensamma och fungerande rutiner. Mitt nästa steg var att handleda elever och förklara orsak och verkan inom sjukvården, patientkedjan, sjukdomar och behandlingar. Därefter gick jag vidare med att arbeta med kvalitetsarbete där patienten stod i centrum (ett arbete jag sakta håller på att lämna över) genom att belysa vården i form av statistik. Sedan ett par år arbetar jag med att få ihop statistik som speglar verkligheten som sedan ska kunna jämföras internationellt och som dessutom har ekonomisk betydelse. För både verksamheten och för patientgruppen. Responsen är övervägande positiv och det är därför jag är sådan mötesmänniska där jag dessutom ger föreläsningar. De möten jag deltar i är beslutsfattande på högre nivå än verksamhetens. Och i allt detta hjälper jag även personer på nationell nivå. Allt detta är väldigt positivt och stärker mig. Jag ser att jag gör nytta och har roligt under tiden. Okej att jag ibland skriver negativa saker, men det handlar om ventilen som min blogg är. Och när jag skriver negativt om andra personalkategorier – jag förstorar inte problemen jag beskriver, men det är väldigt enahanda och man kan tro att jag drar alla över en kam. Naturligtvis är det inte så enkelt. Problemmänniskor handlar förmodligen om personkemi och mitt underläge som ”bara” sekreterare. Många har uttryckt att de tycker att jag har för mycket kunskaper, som överstiger deras trots att jag ”bara” har en enkel utbildning. Sedan blir det också så att ingen kan försvara sig när jag här beskriver saker ur min synvinkel. Men ingen behöver oroa sig för det, att jag enbart har detta som min ventil. Jag kan säga ifrån. Hjälper inte det tar jag kontakt med berörda chefer. Ingen ska tro att jag tar skit och sedan bara gnäller här och inte vågar ta itu med problemen.

Privatlivet
Tidsbrist. Trots att jag bara arbetar 75 % har jag väldigt lite egen tid. Det beror på att arbetet tar väldigt mycket energi från mig, men det är inget jag klagar på. För jag har så roligt att det är okej att jag sedan sjunker ihop i en hög hemma. För det går också i vågor. Ibland orkar jag mer. Det beror på hur påverkad jag är av ms. Ändå gör jag väldigt mycket på min fritid förutom att sitta vid dator eller titta på tv. Det är något jag gör när jag inget annat orkar. Det som tar mycket tid är hushållsarbete då jag är petig med att allting ska vara (någorlunda) perfekt hemma. Kanske jag inte är ute så mycket och träffar folk på min fritid, men just nu har jag en social samvaro på jobbet som uppväger och som räcker nu när jag (tillfälligt) säckat ihop. När man har ms-tröttheten så orkar man inte odla sociala kontakter på fritiden. Jag orkar helt enkelt inte. Det är också okej, för jag vet att det inte är bestående. För att klara av att köra fullt på jobbet behöver jag vila och min vila innebär att kunna slappna av mentalt. Behöver jag köra så hårt på jobbet? Nja, jag har haft mycket att bevisa och förutsättningarna har förbättrats. Det känns som om jag nästan är i mål och då vänder jag blickarna åt annat håll. Som mitt fritidsliv.

Jag är nöjd med tillvaron som den är just nu. Det kan ändras – åt båda hållen. Därför uppskattar jag nuet. Jag vet vad jag har och är tillfreds med det.

Jag. Jag. Jag. Trots att detta är en personlig blogg så undviker jag att inleda en bloggtext med ordet jag. Det är för superegoistiskt. Ett inledande ord som signalerar att texten ska handla om mig in på mikronivå där jag ska vända ut och in på mig själv. Rena porrträsket av privat (inte personligt) tyckande.

Min egen tanke kring ordet jag i inledandet av en bloggtext är att man skrämmer iväg sin läsare. Om nu ingen får förväntningar av att få läsa något riktigt snaskigt. Första ordet slår an tonen.

Hur man i övrigt använder ordet jag, har inte så stor betydelse. Eller om texten faktiskt visar sig vara supersnaskigt och egoistiskt. Men det ska vara med finess utan inledande ordet jag som direkt drar ner förväntningarna på innehållet. Och jag skiter fullständigt i om en mening inleds med och, men, eller (dock inte okej med utan, för).

Ett nytt stycke eller mening får gärna inledas med jag, men som sagt inte hela textens inledning. Nej, det är inte jantelagen som skapat denna regel. Jag kan faktiskt inte påminna mig riktigt varför denna regel uppstått men jag har haft den med mig sedan skoltiden och jag tror visst att det är en etikettsfråga som jag modifierat något. Men än värre är när man inleder en mening utan subjekt, där man inleder med predikat och helt utesluter subjektet. Som ”Måste gå nu. Har annat för mig”.*

Tittar jag i mitt bloggarkiv ser man att jag inte särskilt ofta börjat en text med jag. Det förekommer (två gånger på en månad) och jag vet varför. Jag har varit lat och inte orkat tänka ut en annan formulering.

En annan skrivregel jag försöker hålla är att två efterföljande meningar inte ska börja med samma ord. Det är svårare att följa. Det är ett väldigt bra ord att upprepa. Det borde man inte. Det ska jag också försöka sluta med. Det ser inte fint ut. Det ser tjatigt ut.

Försöker andra tänka på hur de skriver?

* Jag måste gå nu då jag har annat för mig.