Månad: <span>oktober 2008</span>

2 106 spammejl i inkorgen under natten. På en mejladress/mejlkonto som jag inte använder, som är standard från webbhotellet och därmed inte går att radera.

Att vara tunnhårig. Är det verkligen ett problem? För en man? Jag lider själv inte av det. Det gör inte på något sätt ont. Inte ens egot är drabbat.

Ärligt förstår jag inte män som försöker kompensera genom hårpluggar, hårmattor eller överdrag à la Robin Hood. Eller som sprejar flinten med färg. Trots allt är det ganska skönt att inte behöva gå till frisören och lägga en massa pengar där. Det är så enkelt att vara flint.

Jag var väl tjugo år gammal när håret började bli tunnare. I början trodde jag att jag skulle lida med tanke på att jag var en frisör-wannabe i tonåren. Prao:ade på salong, tvättade folks hår. Hade själv långt, permanentat hår som ständigt färgades. Men man måste följa med i utvecklingen och acceptera att man förändras. Det var aldrig problematiskt.

Men en dag blåste i stort sett allt hår av huvudet. Inte genom rakning, utan av att jag fick ms. Nej, ms gör inte att man tappar hår. Det som börjat som ett genetiskt genomslag fick en extra skjuts av att jag började ta bromsmedicin (ms) där biverkningen var håravfall. Jag vet inte om nuvarande medicinering ger håravfall, men jag har åtminstone aldrig återfått hårväxten.

Samtidigt känner jag lite tillhörighet med männen i släkten. Till exempel morfar var flintskallig, liksom morbror. Tidigare har man sagt att man ärver flinten från morssidan, men nu har det kommit nya rön. Man kan även ärva flintskalligheten från farssidan. Möjligt rent genetiskt, kan jag tänka. Dock känner jag inte till en enda man på min fars sida som varit flintskallig. Om jag tittar på hur det var med far, farbröder och farfar. Okej, kanske de blivit det med tiden om de inte dött i sjukdomar eller p.g.a. mord eller självmord. Eller inte. För trots dessa bortfall så har de levt längre än männen på moderns sida. För det är i unga år flintskalligheten uppträtt på min mors sida.

Eller har jag egentligen flint? Där är fjun och det måste ständigt rakas om jag inte vill se ut som Homer Simpson med två långa hårstrån mitt på huvudet.

Tankarna ovan efter att ha läst Dagens medicin.

Det tog 20 veckor och X antal telefonsamtal. Nu har FK satt in en nätt liten summa på mitt konto. Som går oavkortat till kommunen. Men några kronor får jag över. Men fortfarande vet jag inte varför de dragit över handläggningstiden med 14 veckor. För naturligtvis har de aldrig gett mig någon återkoppling. Men jag får väl vara nöjd med att jag alls fick några pengar och ska inte ifrågasätta någonting?

I dag gick tand nr 5 sönder. Inom loppet av två veckor. Jag blir så trött. Lyckligtvis är det inget som jag störs av. Inga vassa kanter, inget som tungan ständigt utforskar. Hur som helst är det väl tur att jag har ett inplanerat tandläkarbesök på fredag. Nästan. Det är till tandhygienisten. Tandläkaren har lediga fredagar. Hm.

Dagen har varit slitsam, minst sagt. Det blev 10 timmar och 7 minuter på jobbet (plus lunch). Jag skyller på möten. Nästa måndag tar jag flexledigt. Annars har jag tre arbetsdagar denna vecka, men fem inplanerade möten. Men det är väldigt allvarliga möten. Sådana där möten som ger magont. Inte för att man är drabbad, men där uppkomna problem diskuteras och som måste lösas innan det blir katastrof. Och det är alltid så bråttom, så bråttom. Det ger magont. Hetsen. Paniken. Akutåtgärderna. Men viktiga. Det ger mig en tillfredsställelse. Det jag gör ger resultat, det leder till något konkret som får effekt direkt.

Trött. Redan i morse var jag helt slutkörd och tog en knarktablett. Det har hjälpt (jag klarade dagen mentalt intakt), men jag känner fortfarande tröttheten. Nu är det kvällsvila som gäller. Framför tv:n med kylskåpsrester. Köttbullar och potatisgratäng. Ibland är det tur att man haft en öm moder på besök i helgen som ser till att jag får något att äta när jag kommer hem efter långa arbetsdagar. Som i dag. Hade jag nu inte haft resterna att ta till, så hade det inte blivit någon middag. För trött.

Att vissa människor får möjlighet att komma över makt gör att håret reser sig på mig. Som detta med att McCain (illa nog) kan vinna presidentvalet i USA men falla av pinn’ (han är ju både gammal och sjuk), vilket innebär att Sarah Palin tar steget från vicepresident till president.

Samma hårresande skräck känner jag inför risken att Mona Sahlin kan få överta makten i Sverige om två år. Jag liknar henne vid vår egen Sarah Palin. Oberäknelig och omoralisk och skenhelig och arrogant. Därför var det rätt lustigt att just Sahlin under kvällens partiledardebatt yttrade:

Med McCain följer en viss Sarah Palin. Det är argument nog mot McCain.

Som man känner sig själv känner man andra?

I övrigt? Röda: Tjatiga och ologiska. Blåa: Sansade och pedagogiska. Jag lyssnade förbehållslöst. Och kommer åter fram till att blått regerar (hm, de är ju en regerande regering, men det är inte det jag menar). Jag måste säga något om Miljöpartiet. Snacka om vackelpolitik.

När jag zappade runt på tv:n i går kväll råkade jag hamna mitt i SVT:s vampyrtema. En lösryckt mening handlade om att vi attraherades av vampyrers eviga liv. Alla vill ha evigt liv. Vill vi?

Jag finner det enormt skrämmande. Tanken på evigt liv. De som tänker så måste vara väldigt rädda för döden eller rädda att mista det de har. För hur roligt är det med evigt liv när man förlorar allt det som är ens samtid av människor och värderingar? Jag tror inte att någon är så flexibel att han/hon ständigt kan ta till sig nya kunskaper, nya värderingar och nya människor. Inte i det oändliga. Kom ihåg, evigt liv. En dag kommer också universum att förändras, kanske gå om intet, för att sedan börja om igen (om universum är ett cykliskt fenomen). Och man fortsätter leva? Utan ände? Någonsin?

Till och med hundraåringar med minnet intakt tycker det är jobbigt att se de förändringar som sker omkring dem. Ett fåtal kanske försöker hänga med i utvecklingen, men man är uppvuxen under andra premisser och människan är inte anpassningsbar i det oändliga. Så jag tror att där finns en orsak till att ingen blir över 120 år. Och att man inte ska leka med genetik för att förlänga livslängden hos mänskligheten. Gör man det får man också strypa vår reproduktionsförmåga i den fertila åldern med tanke på jordens begränsade resurser. Det låter egoistiskt. Vi ska leva för evigt, inga fler människor får komma till. Vi är rädda för livets gång och vill ha evigt liv. Men när det kommer till kritan tror jag ändå inte att någon vill ha evigt liv. Inget omkring oss är ju för evigt.

Tanken om evigt liv grundar sig i feghet.

Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Jag skrev i dag en klagoinsändare till tidningen angående FK:s löjligt långa handläggningstid som nu är uppe i 20 veckor för min del. Får se om de tar in min insändare i morgondagens tidning. Delvis ångrar jag att jag skrev en insändare. För jag är kanske omotiverat gnällig?

Nä, det är jag väl inte. Säger de max sex veckors handläggningstid, och jag väntat i tjugo, så har jag väl all rätt att klaga och låta omvärlden (förutom i min blogg) känna till det. Särskilt som jag inte kan få återkoppling från FK. Kanske jag kan kommunicera via media med dem?

Det som gör att jag ångrar min insändare är att jag inte tror att det leder till någonting. Mitt ärende lär bli liggande som tidigare. Andra som råkar ut för liknande saker blir inte hjälpta. FK kommer inte att svara på min insändare. Så jag lade förmodligen ner tid i onödan när jag skrev en insändare.

Spännande fortsättning följer.

En vattenkanna till krukväxterna på jobbet. Som sagt (tidigare i något inlägg) så äger jag hälften av sakerna på mitt jobb. Och det känns väldigt fel.

Inte vill jag vara sämre än Kim, så jag tar också upp toaletter till diskussion.

Speciellt de toaletter som finns på min arbetsplats. De är för få. I tisdags kände jag ett trängande behov och uppsökte därför närmaste toalett. Upptaget. Så jag fick gå till nästa. Upptaget. Tredje. Upptaget. Fjärde. Upptaget. Därmed var urvalet slut och jag gick gå över till en helt annan avdelning. Där var ledigt. Det är sanslöst. Väldigt mycket personal, väldigt få toaletter.

Vissa toaletter har hasp på utsidan för att patienter inte ska irra in sig på personaltoaletterna (som saknar larm). Risken är väldigt stor att man blir inlåst på toaletten. Någon kommer och rycker i dörren och utan att tänka sig för lägger man på haspen på utsidan. För det är en automatisk rörelse man gör när man lämnar toaletten. Så jag har lärt mig att alltid ha en telefon med sig in på toaletten.

Sedan förstår jag inte vad där är för vattenledningsproblem, för det är ständigt stopp i toaletterna (vissa toaletter får man bara använda till att urinera i p.g.a. fastighetsskötarna tröttnat på att rensa avlopp). Jag har hört något om att rören är version mindre då man sparade pengar när huset byggdes för tio år sedan. Nå, men där finns även andra problem med toaletterna som handlar om spara pengar. Som att där aldrig finns toapapper, det får man springa och låna från andra enheter. Liksom handtork. Och tvål. Det är en bristvara då man inte ser till att ha ett lager hemma. Som bekant kostar lager pengar.

Bäst är egentligen att inte utnyttja toaletten under en arbetsdag. Det är förenat med många bekymmer. Jag har önskat fri tillgång till katetrar och vuxenblöjor, men inte fått gehör för det.

Tanke 1

Volvo säger upp en massa folk. Jag kan väl inte säga att det är något som jag har en åsikt kring. För så ser verkligheten ut. Det ekonomiska läget är problematiskt på alla nivåer. En anledning till att jag inte har så mycket funderingar kring just Volvo kan väl förklaras med att jag själv också befinner mig i en bransch som det gungat i under alla mina år (Hur många år? Läs Tanke 5 nedan). Hur säker sitter jag själv? Är löften något värda? Om jag oroar mig? Nja. Både ja och nej (nja betyder väl just det). Jag är ganska säker på att jag inte ryker vid en massuppsägning, men det skulle bli problematiskt om så vore fallet. Jag skulle inte då stå till hela arbetsmarknadens förfogande p.g.a. ms (jag gillar inte att skriva om ms, allra minst som en ursäkt, läs Tanke 2 nedan) samtidigt som jag vet att FK inte skulle godkänna en hel sjukersättning (dagens lärdom). Trots a-kassa skulle jag ganska snart bli utförsäkrad om jag ens fick a-kassa. För jag står inte till hela arbetsmarknadens förfogande, som sagt.

Tanke 2

För några dagar sedan blev jag kränkt och förnedrad. Rena våldtäkten. Det uppstod en diskussion där jag outades med min ms. Käcka personen kom då med förslag på hur jag skulle bota denna muskelåkomma genom att bl.a. lyssna på jazz. För det första. Ms är en nervsjukdom. För det andra. Käcka människan jobbar inom vården. För det tredje. En kronisk sjukdom utan bot. Jag försökte pedagogiskt förklara både mitt tillstånd/inställning samt vad sjukdomen innebär. Ändå fick jag det ena förslaget efter det andra som gjorde mig argare och argare eftersom jag inte bett om välmenande floskler där jag inte kunde undfly personen. Mina pedagogiska förklaringar blev kortare och aggressivare. Till sist fick jag korthugget svara med ?jag har ms? på allt. För jag vill inte behöva ursäkta mig genom att säga ?jag kan inte göra det på grund av min ms?. Även om det är sant. För det tar bort min befintliga förmåga när fokus ligger på ms och på vad jag inte kan göra. Och är där någon som vet så är det väl ändå jag som har sjukdomen och lärt mig leva med den? Okej att det var i all välmening som jag fick förslagen, men jag hade som sagt inte bett om dem. Och käcka personen borde förstått att lägga ner direkt och inte tjata i timmar när jag markerade att det inte var okej.

Tanke 3

Censur. Lovat att inte skriva.

Tanke 4

Censur. Får inte skriva.

Tanke 5

Ännu en läkare jag arbetat med har figurerat i pressen. Så fort en läkare visar sig i pressen, är chansen stor att jag jobbat med honom/henne. Nja, kanske inte riktigt sant. Om vi säger så här ? jag kan inte läsa Dagens medicin utan att varje vecka se bild av en läkare jag jobbat med (d.v.s. varit sekreterare åt). Tänk själva. Mitt första år skrev jag för cirka 300 läkare (jag skrev upp alla deras namn, så jag har koll på det, men sedan gav jag upp) och jag har arbetat i 16 år. Det finns cirka 40 000 läkare i landet. Det skulle innebära att cirka 10 % av läkarkåren träffat mig i min yrkesroll. För att sedan inte prata om alla jag haft kontakt med telefonledes å tjänstens vägnar. Vad jag tänker om detta? Ingenting, mer än ett konstaterande och reflektion efter att ha läst den senaste artikeln om en tidigare arbetskamrat.