Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I morgon är det jag som inhandlar en almanacka för 2013. Jag har redan bokat in 27 möten för nästa år, det sista daterat till den 4 december 2013. Naturligtvis känner jag till betydligt fler möten än så, men än så länge är det datumlöst.
På ett sätt känner jag mig som en världsartist av rang. Inbokad årtal framåt, flänger fram och tillbaka, flera ”framträdanden” varje dag. Som nästa vecka. Måndag: Två möten. Tisdag: Tre möten. Onsdag: Två möten. Fredag: Ett möte. Vad jag vet just nu.
När jag säger möten, så menar jag produktiva möten där jag deltar aktivt som åhörare eller som ledare. Jag har ett stort kontaktnät/nätverk och träffar sanslöst mycket människor. Det säger sig självt att det är enormt givande, tillför mig något både arbetsmässigt men också socialt.
Och lika självklart har myntet en baksida. Jag känner mig konstant sliten. I och för sig har jag en titel, men (just nu – det utökas) sju olika roller. Det är tvära kast tankemässigt när jag går från möte till möte och plötsligt ska använda mig av en helt ny (eller annan) kompetens. Man får vara snabbtänkt och engagerad vilket innebär att man aldrig får eller kan slappna av för en sekund. Men den stora nackdelen, om det nu är en nackdel, är att jag nästan aldrig får sitta ner i lugn och ro på mitt rum och känna att jag får något utfört. För när jag inte är på mitt rum så samlas andra arbetsuppgifter på hög och jag är jagad av människor som behöver få tag i mig. Det är alltid kö till mitt rum när jag är på plats. Samtidigt som telefonen ringer konstant och jag drunknar i brev och mejl. Det gör mig smått galen och ibland till och med direkt otrevlig. För jag har inget tålamod i den tidspress som följer mig. Stör mig inte med ovidkommande! Kom inte med struntsaker! Vänd er till rätt person vilket inte behöver vara jag bara för att jag har förmågan att utföra saker som inte längre ingår i min arbetsbeskrivning! Det är svårt att säga nej när personen i fråga jagat mig i några dagar.
Varför tar jag på mig så mycket? Svår och möjligen komplex fråga. Eller om det är svaret som är svårt och komplext. Det jag själv tror, är:
- Jag duger inte till någonting – något jag fått höra under mina första 15 år i yrket. Jag vill motbevisa.
- För jag kan. Jag är inte rädd. Och jag är absolut inte lat!
- Det absolut värsta jag vet är dötid, jag vill ha action non stop när jag jobbar.
- Väldigt snabbt blir jag uttråkad, jag kräver väldigt mycket mental sitmulans.
- Jag är nyfiken. Det jag inte kan ser jag till att lära mig inom ett par minuter.
- Jag är intresserad. Kanske det hör samman med nyfikenheten, men jag är genuint intresserad och läser mycket på min fritid. Facklitteratur, faktaböcker, följa media, läsa kurser på universitetet. Jag vill förkovra mig.
- Jag tror på min egen förmåga. Jante finns inte. Och envis är jag!
- Förhoppningsvis gör jag nytta.
Men har jag i övrigt något mål? Nej, inte egentligen. För bara några år sedan önskade jag bli chef, men det har jag slagit ur hågen. För som medarbetare kan jag göra så mycket mer utan de begränsningar ett chefskap ger. Men jag hade inte tackat nej till motsvarande lön. Och kanske en mer rättvis titel som motsvarar det jag utför.
Det jag önskar mest just nu, trots det jag skrivit ovan, är en mötesfri vecka. För det känns lite obalanserat just nu.
Ändå – jag har kul på jobbet.
Du glömde ett alternativ:
Du vill vara behövd och tar på dig allt just för den saken.
Jag är inte så säker på det. De punkter jag räknade upp är de jag kan tänka mig vara orsaker. Frågar man efter en enskild orsak, så svarar jag spontant att det handlar om stimulans. När det känns enformigt och monotont, då börjar jag gnälla och titta på jobbannonser. Bekräftelsebehovet ligger långt borta, även om det är möjligt att jag har ett sådant, men det känns ändå långsökt. Svårt att känna igen mig i det. Förändringen arbetsmässigt kom för mig när man upptäckte att jag hade lite mer utbildning och erfarenhet än en del kollegor. Och med tanke på att jag har en arbetsrehabilitering i botten så föll det sig naturligt att använda mig på ett nytt sätt. Kanske det är så att arbetsgivaren känner mer ett behov av mig än att jag behöver känna mig behövd? Eller – jag har inte svar på allt. Som sagt är det ganska komplext och svårt att säga vad som är orsak och verkan.
Du märker det inte själv, men jag tycker du lindar in dig i saker som inte närmar sig pudelns kärna. Kanske är det ett skydd? Jag vet inte.
Du hittade i alla fall en fin bajsbrun kalender idag! Bajs är ofta roligt så nu får du se fram emot många roliga stunder – varje gång du plockar fram din kalender! 😛
/Optimist(f)jollan