Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
När jag var på väg in på jobbet såg jag 20 meter framför mig mitt första besök som jag skulle ha möte med. Och så var arbetsveckan igång… Sedan fortsatte det i samma stil och jag har hunnit avverka hälften av veckans möten redan veckans första dag. Ja, det blev tre möten och den lagstadgade lunchen hann jag inte med. Det är så mina dagar ser ut numera efter att jag fått fler ansvarsområden att hinna med. Istället för att lyfta ut motsvarande uppgifter, så slår man in en kil i det redan tajta (underdrift) schemat. Problemet är att jag inte vet vem som egentligen har arbetsansvar för mig eller som har mandat att göra något åt situationen. Jag har i dag efterfrågat en uppdragsbeskrivning, den ska vara skriftlig och följas av en lönekartläggning. För jag tror ingenting längre går rätt till. Mycket tror jag också är små fula försök att mörka underbemanningen. Man lägger det på mig, så syns det inte att uppgifter inte är utportionerade bland kollegor. Som inte finns. Typ. Fast jag tror inte det är så medvetet eller beräknande. Men saker och ting går inte rätt väg i organisationen. Längre.
Det som jag just nu känner motstånd mot och protesterar mot, är när någon säger ”då får vi boka in ett extra arbetsmöte”. Vi har tillräckligt med inbokade möten och då ska inte extra tid behöva läggas på ytterligare kompletterande möten.
Ett tag i dag kände jag mig lite stressad (yrsel). Det var när jag insåg att jag kunde glömma lunch. Då skrek jag åt en kollega som bad mig om hjälp i en fråga. Så h*n gick igen i oförrättat ärende. Men det irriterar mig när man vänder sig till mig när man hoppat över tidigare viktig information och sedan vill ha det av mig lite vid sidan av. Jag har inte det utrymmet. Och det är inte min arbetsuppgift. Det angår mig inte ens, men tydligen kan jag svara på allt och ska vara någon extraresurs som ska täcka upp andras kunskapsluckor. Där har man verkligen passerat en gräns för all anständighet med tanke på att man vet hur överhopad jag är av arbete. Då får man ta att jag skriker åt dem. Jag gör mycket, men också jag har gränser.
Det jag också tänkte på i dag, är hur mycket klagan man hör om den dåliga lönen. Man vill ha mer. Man är inte nöjd. Man tycker att man gör så mycket, rent av för mycket. De skulle bara veta. De skulle nog inte förstå ändå. Jag har lite mer i lön än andra (marginellt). Det betyder också att jag har mer ansvar och förväntas göra så mycket mer och sådant som är lite mer avancerat. De ska vara tacksamma för sin ”dåliga” lön, för jag tror inte någon vill ha mer att göra eller större ansvar. Jag kan inte se att man ska få högre lön genom att utföra det arbete man utför i dag. Lön ska vara kopplad till prestation, kompetens och ansvar. Fast detta är min privata åsikt. Som facklig har jag en annan inställning eftersom jag då företräder medlemmar som förmodligen inte delar min åsikt. Så det är bara i bloggen jag visar att jag tänker. Annorlunda.
Men tusan så svårt det är att uppnå balans!
