Dag: <span>8 mars 2013</span>

När jag i eftermiddags blev väldigt rörd, så var jag tvungen att försöka förstå vad det egentligen var för känslor jag kände. I kväll tror jag mig förstå.

Det var på fikarasten och vi började diskutera kyrkan, tro och så vidare. Någon hade gått ur kyrkan då berättade jag om mitt ofruktsamma försök till att själv också gå ur kyrkan. Om hur jag blev nekad eftersom jag inte 1) lät min ansökan bevittnas med två underskrifter, samt 2) ville uppge mina skäl till att gå ur kyrkan. Ingen kan nekas gå ur kyrkan med dessa ”krav”, men så var det för mig. Det upprörde de jag diskuterade med eftersom majoriteten jag arbetar med har syskon/make/med mera som är präster. Bara där blev jag upprörd (över att jag inte fått gå ur kyrkan trots att jag formellt gjort allt rätt), men värre skulle det bli.

Jag förklarade också varför jag inte vill ha med kyrkan att göra. När jag drog mig till minnes så blev jag, och de andra, än mer upprörda. Som jag skrev 2006 så var droppen när min far dog.

– Han och jag hade diskuterat igenom hur jag skulle gå till väga efter hans död, hur han ville att jag skulle arrangera hans begravning och så vidare. Hans önskemål var 1) gudtjänst i sjukhuskyrkan, 2) bara de närmaste närvarande (jag och hans fosterfamilj), 3) kremering.

– Jag var inte närvarande vid hans dödsbädd, där han var halvt borta av naturliga skäl plus inverkan av höga doser morfin. Tydligen dök präst och församlingsassistent plötsligt upp där.

– Efter han avlidit så terroriserades jag av fanskapet till präst med bihang. De ringde och skrev brev, de hade fått nya direktiv som inte överensstämde med det jag och min far bestämd. Och jag var en dålig son som inte följde min fars sista vilja. Om min far ens var vid medvetande när de stod över honom inför döden, så misstänker jag att han gjorde som vanligt. När han blev irriterad så körde han med det vaga ”aaa” som kan tolkas som ja. Typ ett stönande, som om han viftade bort något som han inte ville engagera sig i.

– De som min far påstods ha sagt, var att han ville vara begravningsgudstjänst i sin församling, alla kända och okända välkomna, samkväm efteråt i församlingshemmet, jordfästning. Så raka motsatsen till vad vi beslutat någon vecka tidigare! Självklart blev jag ambivalent men rådfrågade familj, släkt och vänner, som alla sa att jag skulle följa det jag kände. Och jag kände för att följa min fars sista önskan – den han och jag kommit överens om. Inte det fanskapet till präst med bihang med ledande frågor ställt till honom.

– Och som sagt accepterade inte fanskapet till präst med bihang att jag hade sista ordet i det här. Det var då terrorn började och de höll på i månader efter kremering och minneslund. Jag måste skamset erkänna att jag aldrig varit minneslunden av flera anledningar. Jag vill, men inte haft möjlighet (jag har bara varit hemma en gång på sju år och det är inte lätt att sedan fortsätta att ta sig till kyrkogården som ligger några mil bort i obygden).

Ja, mina arbetskamrater häpnade när de hörde detta. De ville inte tro på mig, för det ansågs vara så ofattbart och emot god sed och respekt. Så varför jag blev känslosam? Jo, förutom att jag åter blev förbannad över hela situationen för sju år sedan, så blev jag sorgsen/ledsen. För på något sätt blev min fars död befläckad, vilket kanske låter märkligt. Men det var väldigt smutsigt det fanskapet till präst med bihang hade för sig. Förutom att jag fick ”begrava” min far och hade ett dödsbo att ta hand om, så skulle jag stå till svars inför människor vars sak det inte var rätt att lägga sig i. Visst, en sak om de erbjuder något jag efterfrågar, annars inte. Jag markerade om och om igen att det de höll på med inte var okej, men de kunde/ville inte acceptera det. Mest av allt tycker jag synd om min far, om han vetat kaoset det ledde till. Särskilt som han inte var troende eller särskilt kyrklig.

Ja, jag blev arg och sorgsen om vartannat i dag.

Både fanskapet till präst samt bihanget har i dag tjänster inom andra församlingar. De borde inte ha några tjänster alls. Och jag borde inte vara med i Svenska kyrkan. Och den inställningen hade jag även sedan tidigare, då ovan – som sagt – bara var det som fick bägaren att rinna över. Dessutom har jag inte satt min fot i kyrkan på sju år. Jag totalvägrar.