Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I dag fick jag en hjärtinfarkt och låg på akuten i 5 timmar innan jag fick gå vidare… Typ. Min dag:
Efter att ha kollat på läkarschemat, så ansåg jag bästa tiden att gå till akutmottagningen vara kl. 09. Mycket riktigt. Inga patienter i väntrummet, direkt in för bedömning och prioritering av sjuksköterska (som i vanlig ordning skällde på mig eftersom neurologen hänvisar alla sina patienter till akuten). När jag förklarade att jag höll på att bli förlamad… så körde de mig på brits (!) in till undersökningsrum. Jag undrade varför jag inte fick gå. ”Nej, du är berättigad till att bli rullad” eftersom jag sagt att jag höll på att bli förlamad.
Jag klev in på akuten 09.05 och doktorn stod hos mig 09.30. Som sagt – jag har koll på när det är lugnt på akuten. Ett utförligt neurologiskt status utfördes. Och vi kom fram till… tvetydigheter. Bakjour fick kontaktas två gånger. För jag har symtom på förlamning men ändå inte. Jag uppfyller kriterierna för kortisondropp men det var inget som förespråkades. Jag får helt enkelt själv avgöra och då blir jag genast ambivalent. Och läkarna var ambivalenta. Det vi kom fram till är att jag får preliminär akuttid för kortisondropp inom de närmaste dagarna och behöver då inte gå via akuten igen. Man gjorde alla förberedelser i dag som om jag skulle få kortisondropp. Om ingen vändning av symtom sker inom ett par dagar så kommer jag att ta kortisondroppet för att bryta skovet. Varför gå med ett skov om jag kan bryta det? Varför avvaktar jag? Jo, där är ett problem med så här höga kortisondoser. Det kan utlösa en diabetes. Men ärligt så tror jag att jag tar kortison fredag-lördag-söndag. Om jag inte mirakulöst tillfrisknar på stört.
Eftersom man nu ändå förutsätter att jag kommer att få kortisondropp inom ett par dagar, så tog man alltså nödvändiga prover inför detta. Blodprover och EKG. Då hade läkaren redan försvunnit och skulle återkomma när provsvar förelåg. Han skulle återvända inom en timme men det dröjde 2½ timme (andra akutpatienter). Proverna såg bra ut. Men…
– Du hade en EKG-förändring. Har du bröstsmärta?
– Öh, nä?
– Har du haft bröstsmärta?
– Eh, nej?
– Jag har pratat med kollegor som bedömt EKG då jag är lite osäker. Men du har alltså en EKG-förändring som måste följas upp. Har du några gamla EKG att jämföra med, för jag hittade inga.
– Ja, ni tog ett för några år sedan, men det är inte trådlöst överfört till datorn utan det måste vara skannat. (Doktorn springer iväg för att kontrollera och finner det, där var inga förändringar).
– Jag skriver en remiss till din vårdcentral så får de följa upp detta, det är säker inget, men de får nog gå vidare och beställa ett ultraljud.
– Vänta nu… Vad visade EKG? ST… eller…?
– Nej, T-invertering och förlängd R-våg. (Doktorn visste vad jag jobbade som och vad jag kan och förstår).
– Okej…
Och så fick jag gå. Tillbaka till jobbet. Jag var väldigt förvirrad över EKG-svaret och dök direkt på en läkare jag jobbar ihop med. Han tog fram mitt EKG från akuten och sa direkt ”det är felkopplat”. Och så fick jag ta ett nytt EKG på jobbet. Helt invändningsfritt! Jag är inte hjärtsjuk. När jag fick se mitt felaktiga EKG stod där en automatisk tolkning att jag hade en framväggsinfarkt.
Detta är väldigt anmärkningsvärt. Hade jag inte varit den jag är, så hade jag i månader fått gå och förutsätta att jag är hjärtsjuk. Det skulle ta månader av utredning innan de skulle upptäcka att jag är hjärtfrisk. Så frågan är… Om det inte hade varit jag? Om det varit en annan patient som inte är lika initierad i sjukvården? Det skulle knäcka den personen totalt. Som hade skickats runt för olika undersökningar, säkert fått läkemedelsbehandling som om denne hade haft hjärtinfarkt.
Jag skrev ett klagomål till neurologen efter detta. Det är inte deras fel, utan det är 1) sköterska på akutmottagningen som inte kan koppla ett EKG rätt, och 2) konsultläkare som ska kunna EKG. Min doktor som var oerfaren förlitade sig på dessa. Och det kunde få förödande konsekvenser för patienten (om det inte hade varit jag).
Dessutom kommer jag att nämna det till högsta ledningen eftersom jag emellanåt arbetar med dem. Jag är van vid att bli mer eller mindre kränkt, men jag tänker på patientsäkerheten för andra.
Hur fasansfullt detta än är, så har jag efteråt skrattat gott åt ovan med arbetskamraterna. Samtidigt som vi känner en viss inre smärta. Som inte är infarkt.
