Betungande

Träningsvärken. Lårmusklerna. Det var nog ganska tufft i går på sjukgymnastiken med benpress 80 kg. Visst, jag brukar ta den vikten, men den här gången ”pumpade” jag inte med benen. Istället lät jag den vikten vila på benen i en kvart samtidigt som jag pratade med sjukgymnasten. Dumt. Men jag kunde inte pumpa vikten samtidigt som jag pratade eftersom maskinen låter så mycket när man använder den.

Nej, jag minns inte vad jag gör på jobbet om dagarna. Jag är så utmattad – konstant – att jag inte tar in något, utan använder mig av autopiloten i allt jag gör. Andra märker det nog också, att jag är väldigt osammanhängande när jag pratar, tappar tråden, inte minns någonting av vi kommit överens om. Och nu är det dags att lägga in en högre växel innan jag går på tre veckors julledighet.

Det tråkiga är att jag ständigt påtalar att jag inte orkar med alla tvingande aktiviteter som ligger utanför jobbet, som sjukgymnastik, hämndtjänst, tandläkare och så vidare. Den som nu börjat lyssna är sjukgymnasten som funderar på om jag kanske borde byta bort dennes tider mot att istället ta itu med… panikångesten. Tja, då byter jag bara ut en aktivitet mot en annan, plus minus noll. Jag vill ha minus i åttaganden. Så jag vet inte… Hur jag ska göra… Eller när… Andra får förmåner genom jobbet som träning, tid på hälsofrämjande för att underlätta arbete. Varför kan inte jag få det? Fördelningen är lite orättvis, men jag kan inte hänvisa till någon sorts rättighet, då andras ”friare” arbetstid inte är sanktionerat i några skriftliga beslut. När jag själv påtalar detta så får jag inga svar annat än ”tufft, du har inget val”. Hela hösten har varit nedbrytande på grund av att jag aldrig får vila eller återhämtning, utan bara tyngs ner mer och mer av tvång. Jag vill inte bli sjukskriven. Jag vill finna balansen. Jag vill få förståelse och hjälp som kan underlätta vardagen. Men alternativen är icke-existerande.