Månad: <span>december 2013</span>

För första gången på tre år har jag tillagat rått kött. Inga halv- eller helfabrikat. Jag gjorde köttfärssås. Det låter egentligen för jäkligt att jag inte lagat riktig mat från grunden på tre år, men det är konsekvensen av ett par saker. 1) Hämndtjänsten handlar åt mig – jag litar inte på vad de köper åt mig. 2) Jag har fortfarande väldigt svår, men just nu fungerar det, att stå vid spisen utan att falla ihop av trötthet/smärta/förlamning.

Men jag ser det som en vinst. Jag lyckades lita tillräckligt på hämndtjänsten och de gjorde rätt. Kanske jag nu vågar ge dem lite mer ansvar. För egentligen vill jag laga all mat från grunden då det blir billigare, godare och mer hälsosamt.

Sjukgymnasten tjatar om att jag måste göra något åt vikten. Jo, men jag vill inte tänka på det. Jag har liksom tillräckligt att tänka på, och orka med. Det är ingen prioritet just nu vad gäller vikten, men jag försöker ändå tänka mig för. Även om jag äter mycket frukt och grönt, så går det att utöka samtidigt som jag måste dra ner på vitt bröd och läsk (bovarna). I övrigt är det nog ganska okej. Men sedan hämndtjänsten började med inköpen så har jag haft svårt med hela situationen då jag vill se det jag ska köpa och tillaga. Egentligen har jag gett dem samma handellista om och om igen under tre år. Enformigt. Men säkra kort. Om än bristfälligt vad gäller innehåll, näringsvärde och variation.

På jobbet har jag fortfarande svårt för att äta på grund av dysfagin. Det som fungerar är om jag sitter och äter på mitt rum utan människor omkring mig. Jag blir stressad av intryck när många pratar och väsnas. Tyvärr får jag höra att jag är otrevlig och asocial som inte äter lunch med andra, men det finns anledningar. Ett annat problem med att köpa lunch på jobbet är att den är ännu mer enformig och direkt äcklig. Och dyr. Kan jag själv laga mat hemma att ta med mig, skulle det göra skillnad. På jobbet finns många lunchrestauranger att välja mellan, men de har begränsat sina menyer och kör med samma hela tiden. Vi är trötta på dem men de förstår inte våra klagomål.

Jag undrar om jag någonsin kan återhämta mig så mycket att jag själv kan sköta mina inköp. Sjukgymnastiken har hjälpt mycket, där finns mer att göra, men jag har också en grundsjukdom att kämpa mot. Det börjar bli tröttsamt, men jag ger mig inte. Men tre år är en lång tid. Jag vet inte riktigt vad som ska till nu för att ta ännu ett steg framåt.

Det stora samtalsämnet i dag verkar vara någon typ av väderhändelse. Vissa hade den också som ursäkt att inte ta sig till jobbet i dag. Tre var riktigt blåsta, eller hur det nu var.

Men jag märkte som vanligt ingenting. Åtminstone inget som skulle höja pulsen på mig. I går kväll höll lamporna på att slockna vid flera tillfällen, men inget hände. Det blåste lite, det snöade lite, det åskade lite. Samtidigt. Men eftersom elen inte försvann så tyckte jag inte det var något märkvärdigt. Dessutom verkade det inte så allvarligt eftersom man som vanligt nattetid höll på att byta spårvagnsrälsen utanför. Liksom – hur allvarligt kan det vara när man i ”snöorkan” kan gräva och lägga ny räls nattetid? I dag fick jag veta att det blåste 37 sekundmeter i natt. Att folk varit livrädda och inte vågat/kunnat sova. Å ja’ lixom ba’, va?

Dagen har innehållit väldigt mycket information (okej, skvaller). Eller omvärldsbevakning om man så vill. Som detta med vädret jag inte reagerat på. Eller att min urmakare slagit igen verksamheten nu  när mitt armbandsur gått sönder (jag tycker det är fruktansvärt opraktiskt att ha mobilen som klocka – ständigt fiska fram mobilen och tända skärmen, släcka skärmen, stoppa undan mobilen, repeat i det oändliga).

Helgen är som vanligt ett oskrivet blad. Om jag nu inte… fortsätter med det jag påbörjade med under kvällen… tömmer klädkammaren… för att sortera. Klädkammaren har inga kläder, utan är en skräpkammare där jag arkiverar både eventuella sopor (inte så illa som det låter) och sådant som ”kan vara bra att ha”. Jag kom inte så långt ikväll eftersom jag fann en pärm där det stod ”arbete” på ryggen. Där hittade jag mitt nuvarande anställningsbevis. Intressant att se att under dessa åren har ingångslöngen höjts med 4000 kr, men min lön med 10000 kr. Det är en låg löneutveckling. Särskilt för nyanställda. Jag hoppas på att kanske hinna komma lite längre i skräpkammaren i helgen utan att fastna i värdelöst vetande.

Nu återstår sex arbetsdagar innan jag går på lååångledigt i en månad. Det är stressande. Enormt stressande. Så att jag håller på att kollapsa av utmattning. Så här är det varje december då där är så mycket ekonomiska deadlines på jobbet innan årsskifte. Det är egentligen ett delat ansvar, men det visar sig alltid att ingen tar ansvar. Utan jag får i panik hoppa in och fiska hem några X antal 100000 kr innan de försvinner ut i intet nyårsafton. Därför är det så olämpligt att alla, inklusive jag, måste ta semester över jul och nyår. Att ha kalenderåret som brytpunkt är inte genomtänkt. Och jag känner mig i år extra stressad över att behöva tvingas till långledigt. Därför måste jag arbeta även under min semester, men bara inofficiellt. Schematekniskt görs något så det ser ut som om jag har semester trots att jag sitter och sliter på jobbet. Jag är kritisk. För det är fjantigt på så många plan. Tvungen ta semester. Men tvungen att jobba. Båda sakerna ska jag göra samtidigt.

Om jag själv hade fått bestämma upplägget? Jag behöver ledigt, men inte så lång tid. Är jag ledig fyra dagar i sträck så är det tillräckligt för mig. Men det där med att allting verkar avhängigt på mig vad gäller ekonomi… Det gör mig mest arg, för det är ”sista sekunden-lösning” då andra inte gjort sitt arbete löpande under året. Anledningen till det tror jag beror på att man stött på ett problem som man inte kunnat lösa utan bara låtit vara. Därför är det så mycket svårare i efterhand att försöka fixa upp andras problem. Men jag gör det.

Tänk om jag hade hunnit fixa alla lösa trådar under mina kvarvarande sex dagar innan ledighet? Tyvärr. Det är för mycket år kvar efter jag påbörjat min ledighet (därför går jag in nyåret när jag har semester). Och de dagar jag har kvar innan jul är fullsmockade med möten. Viktiga möten. Väldigt mycket annat måste fixas där jag är involverad och dessa möten måste vi ha innan jag går på ledigt. För när jag sedan åter är i tjänst är jag fullbokad med andra arbetsuppgifter under januari till april. Fyra månader där mina ordinarie arbetsuppgifter bara läggs på hög och växer tills jag är åter. Det. Är stressande.

Det var en chansning, men det var tomt på apoteket och jag fick loss de läkemedel jag beställt. Jag är inte så överförtjust i att behöva stå i långa köer, så hade där varit packat med folk så hade jag gått igen. Särskilt inte nu när något hänt med min fot. Det hände i går. När jag var på sjukgymnastiken så fick jag ont i ett knä. Fel! Det började låta i ett knä och efter ett tag så började det också kännas. Därför började jag belasta andra benet lite mer och då kom smärtan i foten. Samma fot som jag haft besvär med sedan hälseneinflammationen för tre somrar sedan. Smärtan gör att jag haltar, vilket blir en ond cirkel då jag belastar fel. Därför var jag lite rädd över att behöva stå i en lång apotekskö för sedan gå (betoning på gå) hem.

Jag har varit effektiv i dag. Mitt telefonhat gör att jag sparar samtal att ringa, samlar ihop dem till ett tillfälle och ringer allt på en gång.

1. Tandläkartiden har jag lyckats flytta eftersom det var alltför sent på kvällen. Att vara sista patienten och inte ha möjligheten att stanna kvar efteråt för att invänta flärdtjänst i X antal timmar tilltalade mig inte. Förmodligen hade jag fått sitta ute i decemberkylan, i mörker, väldigt sen kväll (typ efter kl. 20), på ett torg med mycket våld. Skönt att det gick att flytta på tiden.
2. Jag ringde om en ”panikångestträning” som finns då jag hade frågor kring vad det innebar. Efter att ha hört att det var sjukgymnaster som höll i detta, tackade jag nej. Deras terapiform var ”kroppskännedom”. Direkt löjligt. Jättefjantigt. I det här fallet har jag en bestämd åsikt om att panikångest ska behandlas av en legitimerad psykolog (inga jäkla ”terapeuter”) med arbetssätt KBT. Annars får det vara.
3. Flärdtjänsten har råkat radera uppgifter om sina kunders resebehov. Det upptäckte jag redan i fredags, men trodde det var något tillfälligt. Men det var problem även denna vecka, så jag fick ringa. De skyllde på datauppgradering, men påstår att de nu ska ha lagt in mina uppgifter igen manuellt. Eftersom jag ringde. De vet inte vilka som drabbats eller av vad, så de rättar bara om man själv är observant på att det inte fungerar. Nå, men det är väl snarare troligt att man observerar något som fungerar då det i sig är en avvikelse. Vi får se om de verkligen fixat mina resebeställningar.

Jo, kanske jag är på väg in i en depression. Det är ganska ohållbart att tvingas utföra ett arbete där man inte får information och där man dessutom eventuellt blivit polisanmäld på oklara grunder. Bara detta anser jag som en anledning till att frikoppla mig från just denna specifika situation, istället för att pressa mig till att göra ännu mer och låtsas som ingenting. Ärligt så känner jag mig som ett våldtäktsoffer som tvingas umgås med gärningsmannen åtta timmar per dag (men där jag mentalt aldrig kan fly ens på min fritid). Och det kommer bli värre. Riktigt mycket värre. Från och med nu måste jag släppa alla mina övriga arbetsuppgifter (men utföra dem ändå) för att på heltid enbart arbeta med det som… är problemet. I 3-4 månader non-stop ska det vara så här. Undrar om min panikångest påverkas positivt av detta?

Bedrövligt.

Det jag önskar är en ursäkt (minst). Från den som misstror mig. Och från de som tvingar mig att utföra ett jobb under rådande situation. En lösning hade också suttit fint.

I dag jobbade jag inte över för att kompensera för att jag var hos sjukgymnasten. Visst, min kväll av fritid blev längre, men det känns inte bättre. Kanske för att jag istället ifrågasätts för att jag går ”tidigare”. Samt att det ändå är tid jag måste jobba ikapp någon ledig helg.

Jo, jag hade besök under tiden jag var på jobbet. Det sitter nu en ny porttelefon, eller svarsapparat, på min vägg vid ytterdörren. Den är inte inkopplad. Den är bara monterad i ett första steg, som innebär att jag ännu en gång måste lämna in min nyckel för att något senare ska komma och koppla in apparaten. Jag kallar det för dålig planering. Dessutom har jag ingen aning om varför systemet byts ut. Nu blir det mer tekniskt, och krångligt.

Nej, de respekterar mig inte på jobbet. Jag sitter i ett eget rum, avskilt från alla andra. Plötsligt i dag sprang det in en personal när jag satt och arbetade, och slet åt sig en utav mina besöksstolar utan att säga något. Tog den med sig. För att ha något att stå på för att nå upp på en hylla. Jag vet inte, men med lite hyfs hade man väl först frågat om man störde, sedan frågat om det var okej att låna en stol och kanske också förklarat anledningen? Det är nog dags att börja låsa om sig. Det är inte något jag behövt göra sedan jag flyttade till annat rum för ett par månader sedan.

Eller detta att man åter börjat springa in till mig för att gapa om något oväsentligt när jag sitter och pratar i telefon. Oväsentligheter som ”det finns inget papper i kopiatorn”. Som om jag brydde mig om sånt?! Jag är ingen vaktmästare. Men de flesta har nog ganska dålig koll på vad jag arbetar med. I dag förvånade jag någon med att berätta att jag pratar med läraren på skolan som utbildar kollegor till mig – att jag är involverad i utbildning.

Mitt tålamod börjar tryta igen. Men det beror nog på det där att man inte verkar förstå att jag vill bli lämnad i fred då jag har arbetsuppgifter som är krävande. Och att de inte förstår vad jag gör. Nej, det hjälpte nog inte att flytta två meter. De respektlösa finns kvar.