Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Det stämmer att man bryr sig mindre när man blir äldre. Eller så är det bara jag som förfaller utan att bry mig. Jag har förändrats. Många säger att oavsett hur gammal man är, så är man inombords samma 20-åring man en gång var. Lögn! Vi förändras fysiskt men också mentalt. Ingen lever – förhoppningsvis – i ett vakuum. När jag säger att jag förfaller så syftar jag mest på att jag inte längre bryr mig om ifall jag är orakad och inte duschat när jag visar mig publikt. Bara för några år sedan var detta otänkbart. Jag kunde inte gå ut med soporna en morgon utan att först ha duschat. Och i dag är jag så orakad att det istället heter skäggig och ovårdad (oansat skägg). Vilket jag inte bryr mig om.
Jag funderar ibland lite på hur jag förändrats känslomässigt som individ under årens lopp. Det är svårt att se objektivt på sig själv eftersom där alltid finns ett filter när det kommer till att utvärdera sig själv. Men jag gör ett försök.
10-åringen
Egentligen blir jag inte riktigt medveten om mig själv förrän efter 11 års ålder. Varför det går en skiljelinje just där kan jag inte besvara, även om det var då jag kom in i puberteten. Det var väl där jag slutade vara barn, baserat på att vara först in i puberteten bland jämnåriga vilket kändes utsatt och alienerat. Hurdan jag var? Väldigt osäker, svårt för jämnåriga – föredrog att umgås med äldre. Och ibland yngre. Men aldrig jämnåriga (generellt sett). Jag sökte trygghet. Äldre var beskyddande och snälla. Yngre tillät mig få vara barn lite till. Jämnåriga var… elaka. Jag fann aldrig någon plats eller gemenskap med jämnåriga.
20-åringen
Självständigheten som började infinna sig först under gymnasietiden och som också tvingade ut mig i arbetslivet, ställde nya krav på mig. Fortfarande kände jag mig, inte osäker men otrygg. Det är nog ett återkomande tema – otrygg. Jag fick utstå många besvikelser och rejäla baksmällar – sådana som jag inte vill återberätta. Det kändes ständigt som om jag förlorade fotfästet och föll fritt utan att finna något att klänga mig fast vid. Kanske jag aldrig varit hårdhudad, inte ens i dag. Dessutom utsattes jag ständigt för situationer där man krävde att jag valde sida på andras premisser, vilket jag inte kunde göra. Trots allt har jag alltid haft stark integritet. Men det gjorde mig också väldigt ensam, utsatt och… otrygg.
30-åringen
Jag fann mig själv. På riktigt. Det blev en frigörelse och jag kunde släppa väldigt mycket som plågat mig och förföljt mig under nästan 30 år. Jag fick en identitet. På alla plan. Tryggheten fann jag inom mig och det visade sig inte vara någon yttre faktor X. Steget mellan dessa två världar var enormt, plågsamt och glädjefyllt. Tidmässigt var det att svänga om hela den inre energin på en sekund. Jag kunde plötsligt bryta mönster och gå vidare utifrån mina egna premisser. Det som veckan tidigare var en möjlighet blev en självklarhet. I det ingick också att våga fundamentalt göra en förändring där jag slutade vara ett offer för ms (diagnos som 28-åring), släppa den falska trygghet av arbete jag hade och bege mig iväg och bosätta mig geografiskt utanför mitt ”trygghetsområde”. Jag kunde ”köra på” utan skuld till det jag lämnade bakom mig.
40-åringen
Jag bryr mig inte. Jag har lärt mig att släppa allt sådant som jag anser vara oväsentligt. Åldern spelar in plus allt det jag nämnt ovan. Trygghet är för mig att inte göra något som går emot mig själv. Jag skapar min egen kontroll, tar själv kommandot. Är något ointressant så lägger jag ingen tid på det. Detta är otroligt egoistiskt av mig, men som sagt – jag bryr mig inte. Därför säger jag det jag tänker, eller lägger inga värderingar i något och håller då tyst. Jag gör bara sådant som ger mitt belöningscentrum i hjärnan något, inte vad andra kräver eller förväntar sig av mig. Hur jag uppfattas i form av kläder, rakat huvud, skäggighet eller en missad dusch, skiter jag fullständigt i. Medvetet försöker jag leva upp till en mentalt förebild jag har – surgubben, vilket ger mig en inre njutning. Jag har tagit mig friheten att äntligen vara mig själv och finna trygghet i det.
Ha!
