Dag: <span>12 mars 2014</span>

Det är ganska skönt att göra ingenting, bara vara ledig efter en arbetshelg och ryggskott. I och för sig hindrar det mig inte från att läsa jobbmejlen eller svara på mejl. Tjänstemobilen har jag hemma men vägrar svara om det ringer i den. Inte för att jag hör det, då jag stänger av ljudet hemma.

Jag upplever mig själv som väldigt hård, kall, byråkratisk, fördömande och härskande. Åtminstone i två situationer, och jag gillar det absolut inte. Jag är väldigt kategorisk och självsäker när jag svarar på jobbmejl eller om jag är med på något jobbmöte. Jag vet inte varför jag blir sådan. Jag är medveten om det. Och jag kan inget göra åt det. Ibland testar jag med ödmjukhet, men då ses jag som inkompetent och velig. Kanske det är därför jag fortsätter att vara en bitch. Åtminstone tror jag att många upplever mig som sådan om de inte känner mig eller träffat mig. För de flesta vet att jag lever i en arbetsbubbla där jag inte tänker i termen medmänsklighet (ser inte andras behov eller önskningar när jag träder in i yrkesrollen), att jag är så fokuserad och koncentrerad att jag kan upplevas som off. Och de som känner mig vet att jag bara vill vara hjälpsam och försöka förmedla kunskap. Kunskap är hårdvara. Och väldigt kall. Men fyller en funktion. Så jag som förmedlare… är väldigt rak och regelstyrd.

Kanske det är därför arbetsgivaren uppsattar när jag befinner mig i min fackliga roll? Och i yrkesrollen? För jag levererar det jag utlovat, samt blir inte känslosam. Jag kan skilja på jobb-jaget och mitt privata jag. Och det är också därför jag kan upplevas som så asocial på jobbet eftersom jag aldrig pratar privatliv eller fikar med arbetskamraterna. Jag kan göra det, och jag gör det (ibland), men jag är där för att leverera jobba. Jag har inte tid eller ork att involvera känsloyttringar i jobbet. Det får andra stå för. Som när jag får dem att gråta. Fast det ser jag som något humoristiskt. Jag är en bitch!