Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Om jag skulle bli riktigt pinsamt personlig? Det där med Aspergers var bara ett förfluget ord som det tog en hel dag innan det flöt upp till medvetandenivå. Där var så många andra diskussioner, men just detta med Aspergers verkar nu efteråt gjort intryck. Väldigt mycket i beskrivningarna kring tillståndet (kan man ens säga att det är en sjukdom?) tycker jag inte stämmer in alls. Men vissa saker… som kanske egentligen är något annat, verkar stämma kusligt bra.
Jag plockar lite ”rubriker” från Vårdguiden.
Aspergers syndrom märks det framför allt på hur man samspelar och kommunicerar med andra människor.
Man brukar också ha begränsningar i beteende, aktiviteter och intressen.
Signaler som visar att en person vill avsluta samtalet är inte alltid tillräckligt tydliga om man har Aspergers syndrom.
Ofta har man svårt att själv använda sig av sociala signaler som till exempel ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester.
Det kan vara svårt att välja mellan olika alternativ eftersom man inte kan föreställa sig vad valen kan innebära. Det kan i sin tur göra att man har svårt att fatta beslut i vardagliga situationer.
Det andra kan uppskatta, som presenter och överraskningar, kan uppfattas som mer stressande än roligt.
Ovan är det jag känner igen mig i. Jag kan inte kallprata, önska någon en trevlig helg, se någon i ögonen, ta i någon, gillar inte uppvaktning, är väldigt ambivalent och kan inte välja mellan två ting, kan inte avsluta ett samtal, vill inte ringa telefonsamtal och så vidare.
Det som inte verkar stämma in är att jag faktiskt är väldigt social, inte har problem att ta plats eller begära ordet. Själv har jag svårt att se att mitt ”störda” beteende har med Aspergers att göra. För då borde jag haft detta beteende – och än värre – som barn. Istället har det ökat med åren vilket ändå får mig att tro att det delvis är ett inlärt och valt beteende då jag gett upp vissa saker, eller valt bort. Väldigt mycket tycker jag är onödigt och inte har någon funktion i sociala sammanhang annat än som dravel. Jag är (ms-)trött och behöver hushålla på energi. Självklart väljer jag då bort sånt som jag tycker är trams även om det inte är socialt accepterat. Anledningen till att jag inte ser folk i ögonen har tillkommit sedan jag själv fick problem med synen och inte kan fokusera blicken. Och ofta är jag stressad av att hinna utföra saker och blir jag då avbruten av någon så tar jag inte mig tiden att se på personen (eller i ögonen) eftersom jag försöker bibehålla min koncentration.
Nej, jag vet inte om jag har någon diagnos utöver ”auran” som finns runt ms. Men jag finner det ändå tilltalande om det skulle visa sig att det är Aspergers. Varför? Det skulle göra det mer acceptabelt för min omgivning som tycker att jag är ett arsle som inte följer gängse sociala normer.
Eller… har jag ms som en ursäkt för allting i mitt liv?
