Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Att skriva lathundar verkar vara en stor del av mina arbetsdagar. Önskemål kommer ständigt om detta, och jag gör det. Men i slutändan brukar det visa sig att man ändå inte tar fram dessa (lathet?) och istället gör fel. Vilket också är en stor del av min arbetsdag – rätta andras fel.
Jo, jag hade ett morgonmöte i dag där jag visade och berättade (egentligen skrämde till lydnad) varefter önskemål om fyra nya lathundar kom. Dessa fyra lathundar hann jag göra i dag. Men jag ska ha ett uppföljningsmöte där jag praktiskt visar hur de följer lathundarna trots att jag redan visat och berättat. Upprepning och repetition verkar vara något i sammanhanget. Och det tar så mycket tid för alla inblandade. Istället för att lyssna och lära direkt, utan krav (önskemål…?) om lathundar och repetition. Jag har aldrig riktigt förstått det där att så många har så svårt för att lära. Som jag förstått det som har jag lite av fotografiskt minne bortsett från att det inte har något med bilder att göra. Istället kommer jag ihåg allt jag hört. Det bara finns där. Väldigt sällan hör man mig säga ”jag vet inte”. Själv har jag inte något nedtecknat för egen del. För jag hittar aldrig bland mina anteckningar, varken som datafil eller på papper i någon pärm. Kanske det är därför jag lärt mig att memorera?
I går när jag åkte flärdtjänst skulle vi hämta ännu en resenär. Chauffören tyckte det var en märklig adress, undrade om jag visste hur man hittade dit. Jo, men självklart! Jag visste vem resenären var, hur man hittade till honom, och att det var vid en hiss inne i ett källargarage under en butik där garagedörrarna öppnas automatiskt. Trots allt var jag ju med när vi hämtade den resenären senast. För sju år sedan. Eller om det var åtta (säger jag ödmjukt för att visa att jag kanske inte är perfekt).
Och jag pratar hål i huvudet på mina studenter. De får lära sig så mycket mer på åtta veckor hos mig än under ett helt framtida arbetsliv. Tydligen är jag väldigt engagerade när jag pratar, drar mycket paralleller till mina egna erfarenheter, beskriver hur vårdpersonal och läkare arbetar (behandlar, utreder, undersöker). Och jag förklarar komplicerade ekonomiska regelverk inom sjukvård. Och beskriver lagar, förordningar, regelverk, rutiner och så vidare. Det är väl därför studenterna försökt rekrytera mig till skolans värld (nej, tack). För jag minns allt jag gjort genom åren.
I dag fick jag frågan om en person. Nå, jag visste allt. Det var bara drygt tre månader sedan jag var involverad i frågan och kunde nu redogöra för allt. Så klart.
Det där med kognitiva problem på grund av ms är inget jag känner igen. Men om jag ätit i dag? Minns inte… Det är ovidkommande.
