Kategori: <span>Blogg</span>

I dag anmälde jag flärdtjänsten efter att i går (på en enkelresa) åkt mot rött, kört i bussfil mot stoppsignal och sedan mot enkelriktat.

Ringde också till tandläkaren för en akuttid då jag tappat baksidan av en tand och inte kan äta alls. Fick akuttid om 16 dagar.

Olustkänsla och trötthet beror säkerligen på ovan. Enda småtrevliga i dag var att en läkare som såg mig utbrast ”jultomten”!

Eftersom jag blivit så himla aktiv på Instagram, så får jag lite mindfucks. Språkmässigt. På Instagram kör jag enbart på engelska, så det blir lite krock när jag ska blogga här. För så fort jag ska skriva något nu så börjar jag tänka på engelska. De senaste dryga 15 åren tror jag att jag skrivit två bloggposter på engelska (och fått klagomål), så jag ska försöka hålla mig till svenska här.

Att det plötsligt i somras blev engelska på Instagram beror på skägget. Bilderna drog till sig icke-svenskar och jag tyckte synd om dem, så då skiftade jag över till engelska. Som i sin tur ledde till fler följare. Själv följer jag ovanligt många från Sydamerika, Spanien, Frankrike och Italien. De skriver på sina egna språk, vilket är helt okej då jag förstår (tack, 13 terminer franska och medicinskt latin).

Samtidigt blir jag ändå lite sugen på att börja blogga på engelska, men ser egentligen inget behov av det. Om jag nu bara kommer ihåg att det är svenska jag ska använda här.

Långsam återhämtning. Nu när jag mentalt börjar upptäcka omvärlden, så kommer också minnen till mig. Från gårdagen. Där jag fick flera arbetsuppgifter att utföra. Jag antecknar aldrig något när det sägs/bestäms, utan jag sitter nu och skriver stolpar som jag ska mejla mig själv på jobbet så jag vet vad det är jag måste ta itu med. Kul, en lördagskväll.

Samtidigt kunde jag äntligen sälja andra arbetsuppgifter som jag ändå redan gett upp, men nu har lyckats knyta det till person/er. Eller, det kanske är lite mycket sagt. Många av mina gamla arbetsuppgifter har spritts ut så jag och en till kan jobbet, vilket är ett sätt att säkerställa kompetens att den inte går förlorad. Det betyder att jag får ersätta de andra som tar mina arbetsuppgifter när de är lediga. Två ska kunna arbetet, men jag är alltid en av de två. Vem den andra personen är varierar. Men det som är lite roligt är att eftersom andra får ta del av mina arbetsuppgifter så avancerar de också till annan titel. Eftersom det är avancerade arbetsuppgifter. Jag har alltid ifrågasatts varför jag inte hinner grundtjänsten och om det jag gör verkligen är nödvändigt. Nu plötsligt har man förstått vad det handlar om, och ytterligare en får lämna grundtjänst för att utföra avancerade arbetsuppgifter. Varför jag nu plötsligt fått med mig chefer är lite förvånande. Att det dröjt så länge. Är det bara jag som initialt sett behov, efterfråga och har kännedom om verksamhet? Elakt, kanske. Men det har också sagts till mig: ”vi förstod aldrig”, när de sedan kommit och nästan bett om ursäkt. För jag har alltid skrikit högt när jag inte involverats, utan i efterhand fått rätta till och förklara för chefer om konsekvens av märkliga beslut. Senast för ett par dagar sedan exploderade jag och såg skräcken. Man hade gått förbi mig och ställt till ett helvete för verksamheten. Ibland glömmer man min roll, att jag finns och vad jag är till för; verksamhet och kunder. Varför man har så svårt för att se konsekvenser är lite märkligt. Men så tänker jag tusen mil i förväg och ser alla typer av scenarier framför mig.

Ibland låter det som om jag vore väldigt märkvärdig och otroligt kompetent. Nja… Nej! Jag har bara ett otroligt minne och väldigt mycket erfarenhet (efter +23 år). Jag förstår sammanhang. I går fick jag använda minnet på ett oväntat sätt.

Chef 1: Nej, jag har inget minne av någon sådan diskussion eller hur beslutet kom till. Kan inte ha varit under min tid.

Chef 2: Men det är ju så konstigt!

*jag tjuvlyssnar och kan inte hålla käften*

Jag: Två år sedan. Person A meddelade chef 1 om det och varför. Vi gillar det inte. Konsekvenserna är… Men ingen bryr sig och har inget gjort åt det på den här tiden.

Chef 2: Wow!

Chef 1: Ja, nu när du säger det… Så var det ju! Det måste ni rätta till omgående.

Jag: *himlar med ögonen så som jag gör i tid och otid*

Skitjobbig men fin dag ute på en av öarna tillsammans med jobbet. Vet inte vad jag ska säga, eller vill säga. Är väldigt förstörd i benen då det var långt att gå på morgonen. Fick resten av dagen hjälp med att åka runt i golfbil, vilket känns utpekande. Men skägget verkade trivas…

I dag har jag försökt att sitta med stängd på dörren och jobba. Det har gått så där. Och nu är dagen över. Det var veckans lugna dag.

Märkligt ibland hur det fluktuerar på Instagram med följare. Det har jag inte riktigt blivit klok på. Vem som avföljer mig har jag ingen koll på, men tycker det är trist då jag inte dög. Men egentligen bryr jag mig inte om det ändå inte var någon som var aktiv gentemot mig. Däremot så förvånas jag mer över vilka som börjar följa mig – eller, hur de hittat mig?! Jag är inte någon hashtaggare precis (orka, liksom). Frågan är om mina bilder dykt upp någon annanstans med länk till mitt konto? Hittills har jag inte hittat någon sådan länkning, men det kan bero på att kortlänkar använts. Men troligare är att någon hittat mig efter att jag gillat någon annans foto.

Det där med att ens foton stjäls och dyker upp i andra sammanhang – jag är okej med det. Trots allt så stjäl jag själv enormt mycket bilder på Instagram! Dock inte foton som andra tagit, men på skämtbilder (säkert upphovsrättsskyddat det också). Det jag vet om är den där bilden när jag som relativt nyfödd var hos fotograf och ser vettskrämd ut – tydligen ska den finns med i någon Youtube-film med roliga barnfoton. Men det som är på nätet har man ingen kontroll över och jag är fullt medveten om det. Eftersom jag mig i leken gett mig in så får jag den tåla. Och det är ömsesidigt. Det är ändå laglöst land, men man måste vara medveten om det.

Däremot går min gräns vid kränkning. Kändisar hånar jag gärna, men jag accepterar inte skämtbilder på kändisar som är döda och där man skämtar om det. Till exempel figurerar just nu en skämtbild med Bobbi och Whitney där texten säger ”dags att ta ett bad”. Jag uppskattar heller inte snopp-/snippaskämt om Bruce/Caitlyn Jenner då självmordsfrekvensen är skyhög bland transsexuella, främst ungdomar. Trots allt så försöker jag ha någon form av moral i laglöst land.

Plötsligt kan jag sova dygnet runt. Jag förmodar att det är de hektiska arbetsveckorna som tar ut sin rätt. Ändå är jag inte särskilt fysiskt aktiv (än) på jobbet även om det är möten, möten, möten. Oftast är de på mitt rum. Men det är tankemödan som suger musten ur mig. Man utnyttjar min tankekapacitet eftersom man (äntligen) förstått att om där är någon som kan verksamheten, så är det jag. Så nu rådfrågas jag ständigt av olika chefer om högt och lågt. Det trivs jag med, tror jag. För det är så mycket jobbigare att i efterhand försöka rätta till missförstånd bara för att jag aldrig blev tillfrågad. Samtidigt tycker jag inte om ansvaret, att verkligen ha svar på allt. Jag kan aldrig låta tanken vandra.

I dag var det perfekt väder på morgonen och jag gick ut en runda. Svinkallt?! Vi har gjort ett skutt från +20 till +10 från en dag till annan. Och det är underbart! Sval, hög, klar luft, blå himmel, solsken, halv storm.

Ny vecka på gång. Fullmatad. Som alltid.

Skägget växer och frodas. Nu också med beardbalm som gör att det glittrar (vilket kanske inte är syftet). Annars har jag nu förstått att jag verkligen inte ska röra det med varken sax eller hyvel. Att det börjar bli ett riktigt skägg märks genom alla kommentarer jag får. Förutom att jag verkar ha fått med mig hela the gay community på Instagram, så går det inte en dag utan att någon säger något uppskattande om skägget. Främst att de tycker att jag klär i det. Sånt säger man kanske inte normalt sett, för de som säger det rodnar alltid, men jag tackar för visat intresse. Fortfarande besväras jag inte av skägget, vilket kanske är något som ändå är förbi. Det kliar inte, har aldrig kliat. Skägget känns inte ens när jag lägger huvudet på kudden om natten. Det bara är. Mjukt. Men det är väldigt mycket arbete med att hålla skägget i schack. Mycket omvårdnad krävs, vilket inte gör något. Jag kan väl efter två månader säga att det var rätt beslut att låta skägget växa.

I två år har jag fått höra av sjukgymnasten att jag är så frukantsvärt stark. I dag gjorde vi något jag inte testat göra sedan grundskolan – situps. På riktigt, på golvet, utan hjälpmedel. Gick hur bra som helst och sjukgymnasten undrade konfunderad hur jag klarade det med tanke på vikt och mage. Nå, men vikten har aldrig varit begränsande rörelsemässigt. Det är ms som stör min rörelseförmåga, men just nu inget alls. Från och med nästa vecka börjar jag på riktigt gym.

Det är dags för knävelborrar nu. Och folk börjar få svårt att motstå att dra mig i skägget. I dag upptäckte jag till min fasa att skäggoljan var slut (ingen fara, jag hämtade mer i kväll), vilket inneburit att skägget varit… stort… yvigt… okontrollerat… och stått åt alla håll.

Skägget verkar vara det ständiga samtalsämnet på jobbet, och då är det inte jag som tar initiativet. Det de tycker är vansinnigt roligt är att det finns så mycket skäggprodukter (som jag också använder). Det verkar också roligt att påstå att jag är fåfäng. Nej, ett vårdat yttre är väl inte fåfänga?! Och så skrattar de gott åt att sajter som säljer skäggprodukter också säljer (till män) tång för ögonfransböjning. Någon sa också ”och du fotar ditt skägg hela tiden och lägger ut på Instagram?”. Jag sa inget. Vilket fick skrattet att fastna och nästa kommentar ”du lägger ut foton på ditt skägg?!”. Nej, jag bekräftade inte att (förnekade inte heller) att så är fallet. Min dokumentation på Instagram… har ingen med att göra.

Knävelborrar? Jo, jag tuggar nu på mustaschen på riktigt. Men jag har lärt mig tekniken nu för hur jag äter med sked utan att doppa mustaschen. Det är inte vackert. Varken tekniken eller om jag doppar.