HTLV III

Ärligt talat så är detta inlägg en upprepning av något jag skrivit om under många år den 1 december när det är Internationella aidsdagen. Och ärligt talat så är det svårt att lägga in känsla i det jag skriver, även om det på ett personligt plan berör mig otroligt mycket.

När HTLV III blev den där förkortningen som man var tvungen att lära sig, var det tidigt 80-tal. Trots att 30 år gått så minns jag en hel del av hur jag upplevde det i tonåren.

Jag är lite osäker på exakta årtalet, men jag förutsätter att det var våren 1984 när jag var 13/14 år gammal. Hur jag kan vara så säker? Jo, jag gick på högstadiet. Jag gick i sjuan. Skolan var nybyggd och de tre parallellklasserna blev kallade till uppehållsrummet som ännu var så nytt att möbler saknades. Möblerna kom inte förrän jag började i åttan.

Jo, jag och alla mina klasskamrater fick sitta på golvet i uppehållsrummet. Sammankallande var skolläkaren (distriktsläkare) och skolsköterskan. De skulle informera oss om den nya fruktansvärda sjukdomen som vi alla skulle dö av. I princip var det så man uttryckte sig. Det var då ännu väldigt oklart på vilket sätt sjukdomen smittade, men man misstänkte ändå någon form av blodsmitta men trodde också att den möjligen var luftburen. Vi skulle till exempel undvika följane:

1) Prata inte med ”fula gubbar”, för de har aids och det smittade om man kom för nära.

2) Handskakning, kramar, pussar, petting och sex ger smitta.

3) Husflugor och mygg är direkt dödliga.

Jag vet inte, men… Hur ska man som tonåring förhålla sig till sådan här skrämselpropaganda? Särskilt om man plötsligt börjat upptäcka sin egen och andras sexualitet? Själv blev jag skräckslagen. Några kunde slå det ifrån sig, några bröt ihop totalt. Själv blev jag bara handlingsförlamad, eller hur jag ska uttrycka det. Några år tidigare var där kärnkraftspropagandan som sa att vi alla skulle dö i av strålning. Jag bar på väldigt mycket skräck och rädsla rent generellt, något som också om att öka under de kommande åren.

För på 80-talet var där också u-137 och Kalla kriget. Och Berlinmurens fall. Palmemordet. Tjernobyl. Och mycket mer. Hela 80-talet var väldigt mycket känslomässiga trauman för mig. Det var också på 80-talet jag mordhotades av min egen far och fly mitt hem för att aldrig komma tillbaka. Ett katastrofalt årtioende med andra ord. Och i grundskolan var jag otroligt psykiskt mobbad.

För att återgå till HTLV III/hiv och aids; Det var verkligen domedagskänsla vad gäller ”informationen” vi fick initialt. Vi som följde Dynastin på tv fick också veta att ”Krystle” var rädd för att ha blivit smittad av Rock Hudson som dog i aids. De hade pussats och han var homofil! Jag vet inte, men jag tror faktiskt aldrig att jag hörde orden bög eller homosexuell förrän på 90-talet. Man sa homofil vad jag kan minnas. Inte i media kanske, men när man lyssna till vad människor sa i min omgivning.

Jag minns också den där rabiata kvinnliga doktorn (vars namn jag förträngt) som förespråkade tvångstestning av alla där positiva skulle hamna i koloni på Gotland. Sedan var det diskussion om bastuklubbar som jag inte förstod någonting av. Bastu är ju finskt? Varför skulle det förbjudas att bada bastu?! Jag förstod inte mycket. Särskilt inte efter att ha läst i biologiboken att homosexuella män var pedofiler som kunde locka in pojkar i sexuella aktiviteter mot sin vilja. Det skrämde mig. Alltså borde ju barn också bli tvångsplacerade på Gotland utan sina föräldrar. Förstår ni hur förvirrad och desinformerad jag var vid den här tiden?

Kampanjer från aidsdelegationen, eller vad de hette, körde med affischer som jag inte riktigt förstod. ”Vad hände i New York 1983, Peter?” var inte avskräckande på något sätt. Det var istället lite fantasieggande. Ja, vad hände där egentligen, Peter? Jag undrar fortfarande.

Ändå hade jag en skräck mot hiv/aids. Jag kunde bättre identifiera mig med de av kött och blod som smittades. Det handlade om människor och ingen hade bett om att få en sjukdom där det initialt inte fanns ens bromsmedicin.

När jag skriver detta kommer jag plötsligt på att där fanns en film som visades på tv som var väldigt stark med Eric Roberts där han spelade aidssmittad. It’s My Party (1996) http://www.imdb.com/title/tt0113443/

Där fanns en del saker som kom fram med tiden som gjorde att sjukdomen inte längre var abstrakt och skrämmande, bara skrämmande. Men jag kunde identifiera mig med människor och känna medlidande och sorg. Information och öppenhet vägde upp all den där smörjan som rådde i början där det nästan blev masshysteri.

Många kändisar har gått ut med sin hiv-positivitet. Men det känns inte skamligt. Ingen dömer längre (min uppfattning) den som smittats (såvida man inte medvetet smittat någon annan). Vi har mer eller mindre anpassat oss till verkligheten och för många har sjukdomen fallit i glömska då hiv/aids inte längre lyfts fram. Och många verkar tro att bromsmedicinerna löser allt. En bromsmedicin saktar bara ner ett förlopp, botar inte. Man är fortfarande smittsam och bromsmedicinernas effekt kan sluta verka. Där är också de som inte tål biverkningarna medicinerna ger. Men vi är falskt invaggade i en trygghet.

Jag är ständigt medveten om hiv/aids av flera orsaker. 1. Jag var med från början. 2. Min första ms-medicin, den första som fanns, var en konsekvens av bromsmediciner för hiv.

Ms och hiv är varandras motsats, så man upptäckte också ett läkemedel mot ms när man upptäckte läkemedel mot hiv. 3. Jag jobbar i vården och hiv är inget ovanligt. Det händer att jag får upplysa vårdpersonal om vad hiv/aids är och hur det INTE smittar! Fördomar finns fortfarande, främst hos den äldre generationen, som inte låtit sit upplysas under årens lopp. 4. Jag har arbetat på virologiskt laboratorium där vi analyserade hiv-test, på 90-talet.

Däremot är jag inte medveten om där finns/funnits någon i min bekantskapskrets med hiv. Och hittills har jag klarat mig, annars skulle jag inte varit blodgivare under 90-talet (ms stoppade mig sedan). Trots att hiv/aids inte varit fysiskt närvarande (vad jag vet) så har jag kunnat identifiera mig med människorna som drabbats. Sjukdomen känner inga gränser.

Väldigt mycket har berört mig under åren hiv/aids varit känt. Men jag kände absolut ingenting annat än intresse när jag tittade på Gardells SVT-dramatisering av Torka inga tårar utan handskar. Välgjort, men jag tyckte inte det grabbade tag om mig. Känslomässigt? Nej! Nada! Jag kunde inte identifiera mig med karaktärerna. Det var för ytligt. Jag kunde också irritera mig på hur det hoppade fram och tillbaka tidmässigt. Jag vet inte om det berodde på skådespelarna, men jag tyckte inte där fanns kemi. Och jag störde mig på Sauks peruk. Och jag såg mer ”skådespelare Sauk” än Harald. Det enda jag undrar, är om fortsättningen (del två) i trilogin fortsätter berätta om samma personer som i del ett, för det kändes magert det vi fick se. Jag önskar mer. Något som kan berör mig. Nej, jag föredrar nog både It’s My Party, och helt underbara Angels in America. http://www.imdb.com/title/tt0318997/

Hiv/aids är en del, på något sätt, av vår vardag. Och det är ingen bögpest. Numera kanske jag inte är så skrämd eller rädd, men jag känner respekt och är medveten på ett helt annat sätt.

PS! Jag går inte in på detta hur aids-smittade behandlades av sjukvården. Det var illa. Beklämmande. Också efter att smittvägar blev kända liksom att bromsmediciner kom. I dag är det väl… bättre? Men det är en stor skam hur man behandlade människor.