Kategori: <span>Hälsohistoria</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En vecka senare och det har varit händelserikt, eller inte. Största förändringen är väl…

…att jag kortade skägget i måndags (onsdag i dag). Det är gjort hos barberare och själv hade jag gärna kortat det lite till eftersom jag tappar så mycket skägg. Men detta var längden barberaren tyckte var bäst. Känns faktiskt ganska bra.

I helgen besökt ömma modern mig för första gången sedan februari. Sedan dess har hon sålt huset och flyttat. Min första reaktion (sa inget) var ”hon luktar inte gammalt hus längre”.

I en vecka har jag haft smärta i testikel. Så jag har varit hos läkare både i går och i dag på akuttider. Förmodligen ofarligt som inte kräver åtgärd även om man fann en knöl. Ska man generalisera så känner man ingen smärta av att ha tumör, och då min smärta var lokalt utan spridning upp i buken eller allmänpåverkan (ingen feber, inget illamående) så är det heller inte torsion av testikel (som kräver akut operation så fort smärtan uppkommer). Själv har jag en hypotes till vad det är jag har, men vi vet först när jag genomgått ultraljud. Det är därför jag var hos läkare två gånger. Doktor nr 1 tyckte det var doktor nr 2 som fick skriva remissen. Så nu får jag vänta och se. Smärtan/ömheten har jag kvar, inte lika intensivt som för en vecka sedan. När det gäller smärta i testikel så brukar den vara kronisk även om det som orsakat smärtan åtgärdas. Och det är väldigt sällan man gör något åt sådant som orsakat besvären.

För 30 år sedan opererade jag testikeln exakt där jag nu har smärta. Då var det akutoperation då man inte visste om det var något farligt, för den knuta de fann då kunde vara tumör eftersom det åldersmässigt (då) var typiskt. Vad det var har jag aldrig fått klarhet i. Det var ofarligt men man skar bort knutan som de tror var ett bråck på testikel efter att cirka fem år tidigare fått trauma (voltade med cykel och fick ramen på testikeln).

Rörigt att försöka hinna jobba samtidigt som man flänger på läkarbesök som inte är förlagda till på jobbet. Det är månadsskifte och då har jag deadline med ekonomi och fakturering på jobbet. Svettigt.

Och i dag har jag 33,6 grader ute i skuggan enligt min termometer. Väderappen säger bara 32 grader. Trots vätsketillförsel känner jag mig omtöcknad och har huvudvärk.

||||| 1 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Skägg Vardagsblogg

Kommentarer stängda

I torsdags morse vaknade jag med bröstsmärta. Ändå arbetade jag hela dagen utan några större problem. Det var inte en ihållande smärta, men den satt mitt i bröstet och kom vid djupandning. Inget att bry sig om. Förutom att jag sedan hade så ont att jag inte kunde sova mellan torsdag och fredag. Då bestämde jag mig för att direkt fredag förmiddag söka på akuten. Inte för att det var något oroväckande i sig, utan för att smärtan var jobbig.

Okej. Tar jag inte lite väl lätt på det här? Bröstsmärta?! Nja, nä. Jag tror mig vara ganska införstådd i ämnet. Självklart kunde det vara något hjärtrelaterat, men jag visste och förstod att det inte var hjärtinfarkt. Kanske något med inflammation i musklerna i bröstkorgen? Kanske en ny hjärtsäcksinflammation (perikardit)? En riktig diagnos behövs för att kunna åtgärda smärtan, få en korrekt behandling. Det var därför jag sökte på akutmottagningen.

När jag kom till akuten sa jag att jag misstänkte perikardit. Ändå drog de igång hela apparaten med att utesluta istället för att bekräfta.

  • Först blev jag knappt insläppt på grund av mässlingsutbrottet. Nej, jag har inga utslag. Nej, jag vet inte om jag haft mässlingen. Nej, jag är inte vaccinerad. Nej, jag får inte vaccinera mig.
  • EKG: Normalt.
  • Blodprover: Normala.
  • Temp: Normal.
  • Lyssna på hjärta: Normalt.
  • Trycka på bröst, mage och rygg: Ingen smärta vid beröring.
  • Lyssna på lungor: Oj? Rassel på vänster lunga? Möjlig luftrörskatarr eller lunginflammation.
  • Är du andfådd? Nej.
  • Hostar du? Nej.
  • Är du förkyld? Nja, snuvig med klar rinnsnuva.
  • Du måste lungröntgas.

Vaktmästarna skulle hämta mig och lämna mig på röntgen. Efter en timme upptäckte akutpersonalen att jag satt kvar. Vaktmästarna hade tydligen inte tid, varför akutpersonal skulle gå med mig till röntgen. Men det visade sig att de inte hittade till röntgen trots att jag tog täten och gick mot rätt håll. ”Nej, det ska inte vara där”. Sedan irrade de runt med mig i tomma lokaler i fel hus, innan de fick reda på att jag hade bättre koll. Men jag fick också vara den som visade hur man tog sig mellan byggnaderna och var hissarna fanns.

Lungröntgen var snabbt avklarat. Ny beställning av vaktmästare som skulle gå tillbaka till akuten med mig. Efter 1½ timme hade ingen kommit, varför personalen ringde på nytt. Nä, de hade missat mig. Samtidigt ringde min mobil. ”Hej, det är från akuten – var är du?! Har du avvikit och gått hem?” De gick i taket när de fick veta att jag väntat så länge utan att vaktmästare hämtat mig. För nu satt doktorn på akuten och väntade på mig då röntgensvar hunnit komma. Ny akutpersonal kom för att hämta tillbaka mig och då kom samtidigt vaktmästare som förklarade att de inte har koll på vilka de ska hämta vart.

  • Röntgensvaret: Normalt. Rena lungor.
  • Lyssnar på lungor igen: Rena andningsljud. Inga förändringar.
  • Ultraljud hjärta: Oj? Du har perikardit?! Jaaaaa….? Det har jag ju sagt hela tiden!
  • Åtgärd: Vanliga smärtstillande tabletter, ingen fysisk aktivitet, arbeta som vanligt.
  • Återbesök om en vecka.

Ändå är där en sak jag inte utretts för – om det kan vara propp i lungan. Jag tyckte det var onödigt att kontrollera det, eftersom jag helt saknar symtom för det. Doktorn fick konsultera kollega som höll med mig. Vi har ju nu sett att jag har 0,5 cm vätskeskikt mellan hjärtmuskel och hjärtsäck, vilket orsakar smärta så som jag beskrivit hur jag känner det.

Har man tidigare haft perikardit så föreligger en risk att man återfår det. Men det är 20-25 år sedan jag hade det. Ändå finns där inga likheter med hur det var då jämfört med i dag. Trots det misstänkte jag perikardit då det var klassiska symtom i dag. Då, långt bak i tiden, hade jag haft influensa och arbetat (fysiskt ansträngande) och blev fruktansvärt trött och andfådd. Min puls var då 180 per minut i vila men jag hade ingen smärta alls. Anledningen var att jag då hade 4 cm vätskeskikt vilket är extremt mycket, vilket gör att hjärtsäck och muskel inte gnider mot varandra (som det gör i dag när det är mindre mängd vätska som då gör ont). Den stora mängden smörjde i stället så friktionen inte kändes. Eftersom det var så stora mängder vätska då blev jag inlagd och hamnade också på hjärtintensiven då pulsen gick upp till 220 och jag var nära hjärtstillestånd. De satte då in betablockad för att dra ner pulsen och belastning av hjärtat. Efter ett par dagar fick jag gå hem. Så den här gången var det inte lika allvarligt (inte än åtminstone) och jag kunde gå hem efter fem timmar på akuten. Där halva tiden var väntan på vaktmästare som aldrig kom.

Det jag fått höra i dag av alla typer av personalkategorier, är att de fått lära sig så mycket av mig rent kunskapsmässigt då jag förklarat och beskrivit behandlingar, läkemedel, visat lokaler och så vidare. Öh. Jaja. Och att jag har otrolig koll på vilka sjukdomar jag själv har, vilka läkemedel jag står på, hur det kan interagera och vara kontraindikation.

Förresten. De upptäckte en annan sak också i dag som jag visste om. Jag tål inte tejp de sätter på huden efter provtagning. Doktorn blev förfärad över utslagen jag fick och jag gavs direkt antihistaminer. Och jag är förmanad att säga till om annan typ av tejp efter provtagning. Så de gav mig en allergisk reaktion i dag. Hoppas de inte också gav mig mässlingen.

På tal om mässling. I dag har jag fått meddelande från neurologen. Jag får absolut inte ta vaccination mot mässlingen! Jag hade rätt i att det är kontraindikation på min MS-medicinering. Så de ska nu ta antikroppsprovtagning på mig för att se om jag haft mässlingen som barn. Har jag inte haft det… Ja, det får avgöras då hur handläggningen blir. Om jag får arbeta utan skydd mot mässlingen eller om jag måste avbryta min MS-medicinering i två månader för att därefter vaccinera mig.

I dag har jag haft semester. Ändå blev det en heldag på jobbet. Det var inte vad jag planerat för min semester.

 

||||| 6 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria

Kommentarer stängda

Nästan 6 000 sprutor under 18 år så tar jag min sista spruta mot MS i morgon söndag. På tisdag går jag över till en kapsel om dagen istället och det är en behandling som jag absolut inte vill ha! Som jag tidigare sagt så blir jag inlåst på tisdag för hjärtövervakning och blodprovstagning en gång per timme med övervakning under minst sex timmar.

Varningar och försiktighet, kan leda till:

  • Långsam hjärtrytm
  • Oregelbunden hjärtrytm
  • Sänka blodtrycket
  • Yrsel
  • Trötthet
  • Sänker antalet vita blodkroppar (kroppens immunförsvar)
  • Hjärnhinneinflammation
  • Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML, tillstånd i hjärnan som leder till funktionsnedsättning eller döden, infektion som inte går bota)
  • Makulaödem (svullnad på gula fläcken så att man inte kan se rakt fram, inte kan se färg eller konturer)
  • Påverkad leverfunktion (nedsättning)
  • Högt blodtryck (och man får inte ta läkemedel som är mot hög blodtryck eller som sänker puls)
  • Nedsatt lungfunktion
  • Posteriort reversibelt encefalopatisyndrom (PRES, har man för lågt antal vita blodkroppar kan detta tillstånd tillstöta och man blir förvirrad, får synförändringar, krampar, får svår huvudvärk)
  • Basalcellscancer (BCC, hudcancer)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Hosta och feber, tecken på lungpåverkan
  • Herpesinfektion (som bältros)
  • Långsam hjärtrytm
  • Hudcancer (BCC)

Allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Lunginflammation
  • Makulaödem
  • Minskat antal blodplättar, leder till blödningar och blåmärken

Allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • PRES med synförändring, kramper och svår huvudvärk
  • Lymfom (en typ av cancer i lymfsystemet)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10 000:

  • Onormalt EKG (T-vågsinversion)

Allvarliga biverkningar, enstaka fall:

  • Svampinfektion som leder till hjärnhinneinflammation

Allvarliga biverkningar, så få att det inte går beräkna utfall:

  • Nässelutslag
  • PML, hjärninfektion
  • Kaposis sarkom (cancer)

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Infektion
  • Bihåleinflammation
  • Huvudvärk
  • Diarré
  • Ryggvärk
  • Höga leverenzymer
  • Hosta
  • Ringorm
  • Yrsel
  • Migrän
  • Låg halt vita blodkroppar
  • Kraftlöhet
  • Eksem
  • Klåda
  • Ökning av blodfetter (triglyceriderna)
  • Håravfall
  • Andfåddhet
  • Depression
  • Dimsyn
  • Högt blodtryck

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Låg halt vita blodkroppar (särskild typ)
  • Nedstämdhet
  • Illamående

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • Sjukdomar i blodkärl
  • Sjukdomar i perifera eller centrala nervsystemet
  • Cancer i lymfsystemet

Mindre allvarliga biverkningar, okänd frekvens:

  • Svullnad i armar och ben

Förstår ni varför jag inte vill påbörja denna behandling? Det finns inget läkemedel som jag inte får biverkningar av. Uppväger riskerna vinsterna? Av nuvarande sprutor som jag tagit i 13 år har jag inte haft en enda biverkning (om man inte räknar bältros). Jag har nästan aldrig några skov, men man hoppas helt eliminera antalet skov med ny behandling då jag blir äldre och sjukdomen i sig alltid har en progress som tar ett skutt till det sämre utan återhämtning vid ett nytt skov. Känns ändå inte motiverat att byta till en mycket dyrare behandling som kräver väldigt mycket övervakning och kontroller, och som ändå är så pass farlig. För det inte direkt kattpiss de här biverkningarna.

Det värsta är att jag själv ska vara så observant på mitt mående. Minsta lilla symtom kan vara början på något av de mer allvarliga biverkningarna som man möjligen kan åtgärda om jag slår larm snabbt nog. Det där med att få tag på sjukvården är ju hopplöst som det är, och ska jag dagligen ringa så fort jag känner att något är annorlunda? Att ha MS innebär att man ständigt har märkliga symtom som skiftar över dygnet. Jag kommer hata varenda minut med nya behandlingen även om jag inte kommer drabbas av något. Bara vetskapen om att något när som helst kan dyka upp, gör att jag aldrig kommer att kunna slappna av.

Sedan har jag ett annat lite klagomål. Jag tycker inte jag får tillräckligt med patientinformation. Jag har ställt frågor som de valt att inte besvara ens ansikte mot ansikte. Och jag har inte fått svar på varför man väljer att ta bort min spruta och sätta in mig på en tablett där det finns alternativ som inte är lika aggressiva men som ska ha samma effekt utan biverkningarna.

Detta känns som en enorm risk. Särskilt som jag inte har stöttning i vardagen och kan diskutera mina farhågor med någon.

Förresten – det är tre veckor kvar tills jag får besked om käkcystan var god- eller elakartad.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nå. Ett kort inlägg. Jag kommer fortfarande inte åt min blogg via min dator (trots att brandväggar och virusprogram säger att det inte ska vara några problem), utan sitter med jobbdatorn hemma via VPN-uppkoppling.

I går blev jag opererad. Käkoperationen blev av! Äntligen! De hade planerat att det skulle ta två timmar eftersom jag har extrem kräkreflex plus panikångest där jag inte fick ta lugnande. Men ingreppet tog cirka 30 minuter. De var effektiva och hade bättre instrument än hos en vanlig tandläkare. Fem bedövningssprutor gjorde väl sitt till. Och de drog inte ut tänder, de skar inte ut cysta. Som jag uppfattar det så borrade de sönder en tand och kunde plocka den med pinnsett. Håligheten i tandköttet efter detta gav fri tillgång till att även plocka cysta och därefter inbäddad visdomstand. Sedan sydde de ihop tandköttet med fem stygn. Och jag fick gå hem.

Första timmarna var lite jobbiga. Det ville inte sluta blöda och bedövningen hade redan börjat släppa innan jag hann hem. Att bita i kompresser för att stoppa blodflödet var svårt då det var smärtsamt. När blödningen äntligen slutade och jag kunde strunta i kompresser och fick i mig vanliga receptfria värktabletter, så har det känts bra. Visst, ömhet och smärta, men inte så farligt och kommer och går i vågor. Jag har också full koll på min temp så jag inte får inflammation.

Mat är jobbigt. Jag är hungrig. Hur mycket jag än dricker i form av soppor eller äter proteinpuddingar, så mättar det inte. Jag saknar bröd. Det där med att äta skonkost (för tänderna då jag inte får tugga mat på några veckor) är nog det jobbigaste. Men dag tre ska jag få prova potatismos och lite köttfärs, eller nåt. Men allt jag stoppar i munnen gör ont (utom snus, det är himmelriket). Ändå känner jag mig inte så sårig, utan det är stygnens trådar som mest skavar (försvinner om 1-4 veckor).

De vill göra om operationen om tre månader, fast i den andra käken. Tydligen ser de spår av cysta även vid den inbäddade visdomstanden. Men där har inte någon cysta ätit käkben, så där drar de nog inga andra tänder. Vi får väl se. Först måste jag återhämta mig från nuvarande operation.

Jobbet saknar mig. De har försökt få med mig ett projekt om framtidens journaldokumentation samt att ha bredvidgång av en riksdagspolitiker. Nå. Nej. Jag kan inte tänka på jobbet just nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Medicinering Politik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

  • En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
  • Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
  • I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Det börjar köra ihop sig. Kanske. Känner mig som ett vårdpaket som åker fram och tillbaka.

  • Inom det snaraste bör jag höra hur det blir med elscooter. När jag fått den beviljad måste jag ta mig till hjälpmedelscentralen och lägga en beställning efter utprovning. Därefter måste jag övningsköra (faktiskt) med arbetsterapeut.
  • Väntar fortfarande på besked om käkoperationen. Jag skulle få besked under denna vecka, men ännu inget hört.
  • Däremot så har min ordinarie tandläkare kallat mig trots att det inte skulle göras förrän min operation av avklarad.
  • Jag skulle läggas in i slutenvård när jag ska prova ut min nya MS-medicinering, vilket skulle skett i våras men blivit uppskjutet på grund av käkoperationen. Där jag fortfarande inte vet något.
  • Och jag har nu fått kallelse till min läkare eftersom vi ska utvärdera min nya medicinering som jag ännu inte påbörjat.

Jag kan inte göra så mycket mer än förutsätta att allt ovan blir efter käkoperationen. Själv tror jag den blir i september/oktober, men så länge jag inte vet något datum, så kan jag heller inte boka om några av de andra tiderna. Jag vill inte avboka då jag kanske hinner med operation innan. Fast det är lite väl positiv inställning. För efter operation blir jag sjukskriven i en vecka med fruktansvärda smärtor där jag inte får äta fast föda första veckan. Vecka två kan man få försöka åta typ puré under en veckas tid. Vecka tre ska man försiktigt kunna börja försöka tugga med de få ömkliga tänder som finns kvar. Eller nåt. Jag vet väldigt lite, på gott och ont.

Det är skönt att fokusera på jobbet nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Som jag misstänkte så vet jag inte mer i dag jämfört med i går trots besök hos käkkirurg. Det var ett besök som tog fem minuter, om ens det. Just nu lutar det åt att jag inte ska genomgå käkoperation i narkos, utan att det görs i vanlig tandläkarbedövning i vaket tillstånd. Men hon skulle diskutera mitt fall med kollegor och narkos, för att lämna slutgiltigt besked i nästa vecka.

De sista semesterdagarna…. På torsdag övergår  semestern i tjänstgöring, även om jag enligt schema inte arbetar förrän till helgen. Det känns bra. Mycket känns bra. Känner inte så stor press längre från käkkirurgen då där verkar hända något nu. Snart borde jag också höra något om elscooter. Och så får jag äntligen börja jobba! Om jag bara kunde få det där med käken ur världen, så ska jag ju också övergå från dagliga sprutor till en tablett per dag.

Efter besöket på käkkirurgen åkte jag till jobbet för att få lite frukost. Och höra lite hur de hade det på jobbet så jag vet vad som väntar inför helgen. Fast de hade bättre utsikt från käkkirurgen…

Om man inte tycker det är högt… Fotot är från åttonde våningen. Vilket motsvarar femtonde våningen om huset inte stått på toppen av ett berg. De gula husen till höger vid horisonten är Västra Frölunda utanför Göteborg. Alla gröna träd är Änggården där Botaniska trädgården ligger. Hade jag kunnat se mer åt höger så hade jag sett havet med södra skärgården.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nu återstår endast tre semesterdagar, trots att det är tio dagar tills jag officiellt är på jobbet. Okej, har en arbetshelg plus en utbildningsdag, men sedan är jag tillbaka om tio dagar! Som om jag inte varit borta något alls! Vilket jag inte har heller, för jag har varit inne alla helger hela min semester. Utan att jobba något. Jag kan liksom inte ta mig någonstans om jag vill lämna mitt hem, då jag fortfarande väntar på elscooter/permobil. Okej, nu är jag tjatig. Det har jag nämnt nu några gånger.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded BVSC Hälsohistoria Kampen

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Någonstans så trodde jag att det var förlamade människor som hamnade i rullstol. Åtminstone är det den bild jag haft kring min MS. Att rullstol, det blir det på grund av förlamning i benen. Nu inser jag att så inte är fallet.

Rullstol är ett gånghjälpmedel på samma sätt som rollator. Vid ostadighet. Det behöver inte ha något rent fysiologiskt att göra som involverar benen. Mer än möjligen som i mitt fall; störd känselförnimmelse. Finns där något som gör att man inte kan gå utan att falla, så kanske man måste ha något som är stadigare än rollator om man inte kan förlita sig på att hålla balansen när man står på sina fötter. Rullstol.

I dag var jag hos fysioterapeut som gjorde fysisk bedömning av min gångförmåga. Jag tycker det gick jättebra. Ovanligt bra. För det var i en skyddad inomhusmiljö i en smal korridor där jag inte behövde avskärma mig från ljud och ljus som då jag är utomhus. Jag kunde koncentrera mig på att gå. Ändå fick jag tvärnita några gånger för att försöka återfinna balansen. Och detta var med rollator. Där jag ständigt fick använda handbromsarna samt att jag hade falltendens till vänster/framåt. Därför gjordes bedömningen att jag är i behov av elrullstol. Men om jag sedan får det, är en helt annan fråga. Gissningsvis är det en politisk nämnd som ska fatta beslutet, men inget säger att de har medicinsk kompetens till att lyssna till medicinsk expertis. Det som gör att besluten verkar så godtyckliga, är att det är en lång process till beslut. Istället för att en medicinsk bedömning direkt hade lett till förskrivning av rullstol.

Så de som är i störst behov av hjälp, är de som får vänta längst och kanske ändå får avslag.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda