Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Jag har börjat följa den dagliga repriseringen av Brothers & Sisters*. Förra måndagen började Kanal 9 visa säsong 1 från början. Genom åren har jag väl sett något enstaka avsnitt, men kommer inte ihåg anledningen till att jag inte följde serien slaviskt. För jag gillar serien.
Varför gillar jag egentligen en serie om en präktig familj i USA med stereotypiska problem? Jag har funderat lite på det. Familj, alltså.
Jag har ingen familj annat än ömma modern och lite släktingar med svenska, finska och tyska rötter. Men jag har inga syskon. Jag har inga barn. Och jag är väldigt singel. Saknar jag något av detta? Är det därför jag roas av att titta på ”familjedynamik” på tv? Svaret är komplext; Nja!
Nej, jag saknar inte syskon, barn, partner. Men jag har gjort det i perioder och jag kommer säkerligen någon gång i framtiden åter göra det.
Att jag inte har några syskon, kan jag inte göra så mycket åt. Men jag saknade syskon när jag var liten. Jag var avundsjuk på kompisar med syskon. Märkligt nog så umgicks jag mer med kompisar som inte hade syskon. Vi ensambarn blev lite som syskon när vi umgicks. Men utan med syskonbråken. Dock var det inte förrän lille far dog (när jag var 35 år) som jag verkligen saknade ett syskon att luta mig mot. Att ensam dra i ett dödsbo är jobbigt.
Ändå, jag har styvsyskon. Tre stycken. De fick jag när jag var 22 år, det vill säga för 20 år sedan. Vi har absolut ingen kontakt, känner knappt till varandra. De är äldre än vad jag är och vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Vi har aldrig träffats vid någon familjehögtid, kanske mest för att jag inte firar sådant. Och vi lever våra separata liv. Dessutom har de nog med sig själva, sina barn och barnbarn. Jag är ingen i sammanhanget och jag kan inte påstå att jag har någon sådan önskan heller.
Saknar jag barn? Nej, men också det har jag ibland känt sorg över. Av en enda anledning – inga efterlevande. Jag är sista kvisten på grenen. Samtidigt för jag inte genetiken vidare med ms, om man nu ska försöka finna ut något positivt med det hela. Och jag är också av inställningen att jag inte behöver bekräftelse genom att se mig själv i mina barn. Egentligen förstår jag inte syftet med barn. Att de kommer till genom en konsekvens förstår jag, men inte att man aktivt planerar för att få barn. Är det också för att de genom sin manifestation bekräftar föräldrarnas tvåsamhet? News: It doesn’t work! Bara KD tror på kärnfamiljen.
Partner? Jag vet inte. Jag tror ibland att jag är alltför skadad, har för mycket med mig i bagaget, samt genom ålder är för rigid. Och jag värnar kanske för mycket om min egentid. Samtidigt är jag öppen, utesluter ingenting, tar det mesta som det kommer. Ska det funka med mig så tror jag mest på ett särboförhållande. Det har nämligen ändrats över tid, men kan självklart ändras till något annat. Som sagt är jag öppen för det mesta.
Men allt är spekulationer. Jag vet vad jag känner just i dag, i denna stund, men ingenting är hugget i sten. Allt kommer i perioder. Saknad av allt ovan. Och samtidigt – jag har det så här som det är just nu. Så låt mig fascineras av det jag inte har, brödrar och systrar! Brothers & Sisters… Det räcker för stunden.
* Det är lite coolt att tre av skådespelarna gick från Alias till Brothers & Sisters när serien lades ner.
Kommentarer stängda