Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Den egenhet som jag har men inte alltid låtsas om, är att jag egentligen är väldigt arg. Det finns alltid någonting som upprör mig. Händelser, situationer. Däremot är jag nästan aldrig arg på specifika personer. Fast det är klart… Just nu är jag ganska arg på två personer som jag tycker gått över gränsen. Men om jag säger så här – jag är inte lättirriterad då det mesta rinner av mig som ”ointressant”.
Hur ska jag förklara?
- Om person 1 är oförkänt dum mot person 2 som inte kan försvara sig, då går jag i gång. Då blir jag skitförbannad (arg) och går in i försvarsställning där ajg skyddar person 2 och säger vad jag tänker (jag är en elak jävel) om person 1.
- Är jag person 2 som utsatt för någon dumhet blir jag också arg och markerar mycket tydligt genom att säga vad jag tycker och tänker. Jo, jag har en finskt temperament.
- Om jag istället uppfattar något som gnäll och ovidkommande så rinner det av mig direkt. Jag engagerar mig inte känslomässigt i sådant som gör andra vansinniga om jag anser det vara betydelselöst och ointressant. Vilket brukar trigga ännu värre just eftersom jag inte bryr mig och inte hakar på den andres upprördhet. Det är då jag brukar säga att jag inte bryr mig och då brukar det ta fyr i helsike. För då riktas ilskan plötsligt mot mig som är okamratlig, vilket brukar leda till föregående punkt – jag blir förbannad på att jag plötsligt blir syndabock och markerar igenom verbalt. Och med detta är jag ganska nöjd, för det bästa jag vet är när andra då undviker mig, vägrar prata med mig, inte ens hälsar. För då kan jag sluta bry mig och jag tar inte åt mig känslomässigt. Det går inte att straffa mig med tystnad, för det är inget straff utan mer en vinst.
Man vill inte göra mig förbannad. Det är inte lätt att få mig förbannad. Det jag lärt mig är att välja mina strider. Vad som är värt att känslomässigt gå in i. För mig handlar det om välbefinnande och hushålla på resurser (energi).
Med detta sagt så finns det saker, inte personer, utan händelser som jag nästan dagligen får smärre hjärnblödningar av. Som detta med mitt ”stora brev” som kom till fel postombud i onsdags.
- I lördags beställde jag filmer.
- I onsdags fick jag sms om att brev med filmer var för stort för att levereras hem till mig, så jag kunde hämta ut det hos postombudet. Fel postombud.
- Jag ringde direkt till Posten som såg att de sorterat min försändelse fel, men jag skulle redan på onsdagen kunna hämta ut mina filmer hos mitt postombud.
- I dag fredag åker jag till mitt postombud som inte fått mina filmer.
- Jag går in på posten.se och söker på kollinummer. Då ser jag att mina filmer i onsdags flyttades från felaktiga postombudet för ny sorering till mitt postombud. I dag har filmer kommit fram. Inte till mitt postombud, utan återigen hamnat hos det felaktiga postombudet!
Inkompetens är nog det som gör mig mest vansinnig. Oavsett vilka som står för inkompetensen. Men märkligt nog är det företag och myndigheter som ska strula där jag ska behöva lägga tid och energi på att försöka rätta till deras misstag – och ändå blir det fel på fel på fel! Den här ”vansinnigheten” jag känner är alltså inte riktad mot person, utan mot arbetssätt, rutiner, misstag, oförmåga att rätta till fel och så vidare. Jag kräver väldigt mycket.
Men den här dagen… Jag har fått bita mig i tungan ett flertal tillfällen i dag. Den här fredagen har vairt ett epicentrum av misstag.
Vilken roll har jag själv i det hela? Tyvärr (?) känner jag ingen skuld i situationer som uppstått utan min iblandning, men där jag dragits in och nästan blivit ett offer. Men jag känner mig inte som ett offer av omständigheter. Jag blir bara förbannad. På inkompetens.
Kommentarer stängda