Månad: <span>februari 2014</span>

En heldag där jag bara pratat och pratat. Det kör slut på mig rent mentalt. I motsats till när jag sitter still och arbetar med eget, då jag istället får ont i hela kroppen. Jag vet inte vilket som egentligen är värst. Eller bäst. Balans och jämn fördelning hade väl varit det bästa, men balans existerar i min lilla anala värld. Banala värld. Jag menade nog banala…

Det jag verkligen avskyr är Hyresgästföreningen och hur gärna bostadsbolaget sväljer alla deras idéer. I dag fick jag ett meddelande om att säkerhetsdörrar ska sättas till alla lägenheter – om man vill. För 85 kr i månaden. Eftersom det tydligen finns de som är rädda för gas utifrån in i lägenheterna. Och som en konsekvens av detta så kommer ingen, absolut ingen, längre att få post genom brevinkast. Nej, vi ska istället tömma postboxar. I ett handikappsanpassat hus där inget många kan ta sig ner till sina postboxar. Som jag inte ens vet var de ska placera. Här finns ingen plats i trapphuset. Och hur ska de rullstolsbundna nå sina postboxar?

Som om inte det vore nog så tar de bort möjligheten till att öppna husets ytterdörr med nyckel eller dörrkod. Istället ska vi använda taggarna vi fått. Problemet är att då fungerar inte automatisk dörröppning samt att man inte kan öppna dörren manuellt om man sitter i rullstol eller går med rollator. Så genomtänkt!

Och som om inte heller detta vore nog, så kom de äntligen på något som jag efterlyst i… öh… hur länge har jag bott här? Åtta år. Vi ska äntligen erbjudas inglasade balkonger men där inte något pris angetts. Inglasad balkong kände jag störst behov av när jag hade Gazzy och aldrig kunde öppna på balkongen. Men det känns ändå bra att kanske få en inglasad balkong. Då slipper jag grannens (ovanpå) fimpar på mitt balkonggolv. Och kanske jag kan odla något, typ cannabis eller annat vegetariskt.

Men allt det där andra. Jag blir bara förbannad. Vi har sedan tidigare fått ett meddelande om att handikappsanpassade bostäder aldrig ska kunna få postboxar i trapphuset på grund av tillgängligheten. Fast i och för sig… De har också sagt att vi inte kan få inglasade balkonger eftersom det förstör den arkitektoriska utformningen av det slitna och avgasesotade huset. Jag blir mer och mer missnöjd av min bostadsmiljö.

Och just nu är jag också förbannad på jobbet.

Det är lugnt igen. Eller hur jag nu ska beskriva det. Stressnivån är omänsklig, men jag fick en lättnad i dag där arbetskamrater gjorde en insats för att minska pressen på mig. Därför känns det riktigt behagligt trots att jag fortfarande har för mycket att göra. Yrsel och migrän gav med sig när jag förstod att allting löser sig.

Jo, jag har gått ner i vikt. Jag vågar inte gissa på hur mycket, men jag äter inte (hinner inte/orkar inte). Kläderna hänger på mig.

Några minuter senare: -10 kg senaste månaden.

Nej, jag är inte redo för en ny arbetsvecka. Den 7 maj är datumet då allt återgår till det normala. Fram till dess är jag sönderstressad. Man begär kräver väldigt mycket av mig.

Nu är det dags för lönerevision. Lönesamtalet klarade jag av för någon vecka sedan och redan i april kommer den nya lönen. Avtalsenligt avtalsenligt, så att säga. Förra året skulle nya lönen komma i april då också, men betalades ut först i oktober.

Vad vill jag säga med detta? Att oavsett löneutfallet för min del så kommer det aldrig att motsvara vad jag just nu går igenom på jobbet. Icke!

Jag gick igenom mitt schema för mars månad. Två halvdagar har jag inte några möten/utbildningar och då jag ska hinna med mina fem heltidstjänster. 800 timmars arbete ska jag då hinna på 16 timmar. Plus det som legat och samlat damm sedan i början av december.

Och innan måndag ska jag ha omvandlat 400 sidor Powerpoint till max 40 sidor. Jag har stämplat ut, men…

Stressen?

Ja, vad ska man säga? Mörbultad är förnamnet. Efternamnet är Helvete. Mellannamnet Så Ända In I.

Senaste dygnet har varit… Mycket. Alltför sent lade jag mig, så det blev bara fem timmars sängläge i natt. Men jag bara går på ändå. Inledningsvis började jag med ett besök hos sjukgymnastiken där det aldrig blev någon boxning i dag. Däremot pressade jag lite vikter, drygt 1½ ton. Kanske det är det som gjort mig så mörbultad? Jo, men kombinationen sömnbrist, oerhörd smärta (som återkommit i magen) och övertid. Ja, min flexkonto håller på att tömmas så jag måste jobba över när jag varit på sjukgymnastiken. Tolv timmar är liksom ingenting. Det är minsta antalet timmar jag måste vara på jobbet.

Och så hade jag visst några möten också inplanerade i dag. Ett möte hade jag bjudit in mig själv till, eftersom jag ville prata allvar med samtliga chefer över mig (de är många). Själv hade jag väl ingen uppfattning om hur det gick för mig på mötet, men efteråt påstår de som närvarade att jag väldigt… öh… informativ? De var nöjda. De hade fastat lite förväg att jag skulle vara arg, bitter och negativ. Alltså – så kan man väl aldrig beskriva mig som?! Jo, kanske. Men som sagt – mörbultad och därmed väldigt mör. Jag blev kanske lite sävlig och dämpad av det. Den halvtimme jag fått till mitt förfogande tog istället en timme.

Det värsta med att ha varit på detta möte var att de gav mig ännu mer arbete. (Och utan att tänka mig för så himlade jag nu med ögonen när jag skrev detta).

Min dag i sammanfattning. 1. Säng. 2. Arbete. 3. Säng. I morgon… Öh… Hm… Jag har en heldag där jag bara ska göra en sak. Förbereda nästa vecka. Jag ska tydligen åter undervisa men i något jag inte gjort på flera år. Därför måste jag mentalt sätta mig in i vissa saker. Även om jag alltid improviserar, så behöver jag en kunskapsram att utgå ifrån. Som med mötet i dag. Jag hade inte förberett mig men jag visste någonstans undermedvetet vad jag behövde få sagt, och då kom det automatiskt. Min kunskapsram är mitt undermedvetna. Hur kan man då förbereda något man inte är medveten om? Jo, genom att känslomässigt lita på sig själv och sin förmåga. Och lära sig stänga ute allting annat som ständigt pickar på uppmärksamheten.

Är det inte helg snart? Jag vill sova.

På jobbet såg jag plötsligt hur kollegorna i samlad trupp begav sig mot mitt rum och de började stämma upp i sång. Så jag gjorde det enda rätta och smällde igen dörren mitt framför dem. Men jag kom inte undan. De sjöng, kramades och gav mig en liten krukväxt som bevis för att jag trots allt fyllde år i söndags.

Nej, jag förstår inte det där med min roll på jobbet. Jag är där bara cirka en gång per vecka eftersom jag springer runt på så mycket möten/utbildningar. När jag väl är på mitt arbetsrum får jag aldrig vara i fred och jag får inte sitta still. Jag är förföljd. Alla skriker på mig eftersom alla plötsligt behöver min hjälp. Med dumma saker. Som inte jag ska vara involverad i. Jag saknar arbetsro. Okej, det är väl därför jag gillar jobba helg.

Nu när jag delvis också börjat skriva på jobbet, så uppstod en liten diskussion på Facebook med kollegor runt om i landet. Om det var nödvändigt att använda rätt fingersättning när man skrev på dator. Och om hur snabb man var på att skriva. Jag ser mig själv som en normalpresterande skribent även om många sagt att jag är snabb. Men jag trodde väl ändå inte…?

Tydligen finns när något som kallas för ”normalprestation” som är mellan 300-350 nedslag per minut. Det tycker jag låter väldigt lite. Särskilt som jag vet de som är betydligt snabbare än jag (även om de inte finns på mitt jobb).

Men det är kul att skriva. Och nej, jag tittar aldrig på tangentbordet när jag skriver. Det är inte alla gånger jag ens tittar på skärmen för att se vad jag skriver. Allt går att träna upp. Och hur många år har jag skrivit med rätt fingersättning? Drygt 30 år. Det är viktigt. Rätt fingersättning, alltså.