Handikappsovänligt

Tanken hann slå mig innan jag insåg det orimliga. Jag har fått min dvd jag beställde i helgen (Stargate) och tänkte nu ”dra ut telefonen ur jacket”. Nå, men… 1) Jag har ju tusen mobiltelefoner. 2) Ingen ringer mig någonsin. Vilket alltså förklarar hur jag hinner se så jäkla mycket på tv!

I dag skulle jag till vårdinrättning som patient. Med andan i halsen (tidsmässigt plus taxihysterisk chaufför) tog det stopp vid hissen. Jag skulle till fjärde våningen med min rollator, men hissen var avstängd på grund av reparation. Öh… En vårdinrättning med sex våningsplan där det bara finns en (1) hiss?! På markplan fanns endast en privat restaurang så jag traskade in där för att fråga om det fanns fler hissar någonstans. Nej, inte vad de kände till. Så hur skulle jag nå vårdinrättningen? Telefonledes? Jag fick ringa till de som bokat mig (centralt nummer, inte där vårdinrättningen finns). Lyckligtvis svarade man där, vilket de inte är kända för. De i sin tur ringde vårdinrättningen som fanns över mig. Efter en stund kom personal ner. Sedan fick jag gå i trappor och de bar rollatorn åt mig. Jag tycker det är sanslöst. Hur hade de gjort om jag suttit i rullstol? Men alltså… En hiss?! Och när jag var klar fick jag går nedför trapporna och rollatorn fick bäras ner.

Efter detta äventyr åkte jag till jobbet och till Pressbyrån. De sistnämnda efterlyste i går enkronor. I dag överlämnade jag 350 enkronor och fick motsvarande tillbaka i sedlar. Jag har nog aldrig sett sådan lycka eller fått så många tack tidigare. Kan tänka mig att det motsvarade samma uppskattning som om jag räddat någons nyfödde ur en krokodils käftar, eller nåt.

Arbete? Jo, min arbetstid i dag har varit att sitta på ett möte i drygt 3 timmar. Givande? Nja, både och. Vem bryr sig. Nu ska jag titta på Stargate!