Kategori: <span>Arkiverat</span>

Anledningen till att det blivit så jobbigt på arbetet just nu, beror på ett nytt datasystem. Kopplingarna fungerar inte mellan olika system vilket innebär att jag manuellt får söka fram data ur ett program jag inte kan få utbildning i, för att sedan manuellt lägga in det i rätt program. Vi är tre personer som ska arbeta med data vi hämtar från det program där det automatiskt skulle överförts till. Men bara jag har någorlunda kunskap (samt behörighet) att göra den manuella kontrollen som tar timmar. Det är otroligt viktigt och därför så märkligt att man inte kan lösa den automatiska överföringen. Att jag gör en manuell kontroll innebär inte att jag hittar allt det som skulle överförts per automatik. Och, ja. Det kan få extrema konsekvenser om något missas eller går fel. Det är därför en del av min semester lär ryka och jag arbetar över så mycket. Hur dumt var det inte att införa ett system man inte trodde skulle fungera 100 % precis före sommaren? Hoppas inte problemet är bestående, för jag har inte tid att göra denna dubbelkoll hela tiden.

Det som skrämmer mest är att jag upptäckte detta direkt, att inget fungerande. Och att ingen annan slog larm utan bara konstaterade ”det verkar vara något som är fel”. De bara tänkte det. Det var jag som skapade en nödlösning och skapade en rutin för det. Men det är bara jag som vet och kan trots att jag försökt sprida informationen. Reaktionen jag får är ”jaha” och att man inte orkar. Det administrativa läget är just nu extremt och överbelastat. Detta hamnade ovanpå allt annat, och ingen orkar bry sig. Trots riskläget som uppstått. Att jag ensam får ansvaret känns inte optimalt då jag egentligen inte har med saken att göra. Kanske jag inte behöver bry mig men allting landar ändå på mig då jag är problemlösare man till sist ändå vänder sig till. Att jag ändå bryr mig beror enbart på en sak – patientsäkerhet. För i slutändan får allting konsekvenser oavsett vad det handlar om. Att allting ska vara så tungrott… Jag har blivit ett filter för att det just inte ska drabba annan part.

Men jag fick positivt omdöme då jag också tagit ett annat initiativ som också tar tid och som bara jag kan. Eller. Det beskriver allt jag gör på jobbet. ”Bara jag kan”. Oroväckande.

På fredag blir det ultraljud av testiklarna. Eller av PLÄP, som jag säger. Pung Längre Än Penis. Tur man är över 45 år, då alla män fått PLÄP i den åldern. Blir mycket mer lättundersökt i motsats till pansarpung. Ja, detta är uttryck jag lärt mig av ”skäggen”, då jag aldrig hört uttrycken tidigare. Så veckans två semesterdagar är helt vikta åt tre vårdkontakter. Semestern hade jag lagt in om för flera månader sedan, och tiderna för vård har jag fått senaste veckan och inget jag kunnat styra över. Bara tacka och ta emot.

På tal om sommarsemester så kommer jag att dra en del strödagar och istället arbeta, för jag är åter stressad och överhopad. Då känns det inte bra ha semester även om det är något jag också behöver.

Jobbade i helgen och ska jobba kommande två helger. Får inte ihop det annars.

Nationaldagen i morgon. Nå. Ja. Sova. Varit jobbiga veckor men är nu klar med jobbet jag ägnat dygnets alla timmar (25 rutindokument till jobbet, hann bli 27 dokument innan jag var färdig i dag).

Senaste dagarna har jag inte haft min dator påslagen eftersom jag istället suttit med jobbdatorn många långa timmar. I ett par månader har jag försökt skriva ihop ett rutindokument som varit extremt svårt att författa då jag behövde hämta in information från många källor. Det jag kommit fram till är att inte ens ”experterna” vet. Nu är jag klar med dokumentet som i praktiken blev 25 olika dokument (mellan 1-6 sidor per dokument, genomsnitt 3-4 sidor) då det inte går att sammanfatta på annat sätt. Och härmed utnämner jag mig själv till expert i ämnet. Nu vet jag *nästan* allt vad gäller regelverk för utländska medborgare som söker vård, och hur det ska registreras för att bli rätt. Okej, två saker återstår att göra. 1) Formatera dokumenten till pdf med fungerande länkar i text. 2) Publicera det hela på intranätet. Tyvärr måste jag då befinna mig på jobbet, och där är jag inte förrän tisdag morgon (och enbart då under hela veckan).

Japp. Nu börjar min veliga sommarsemester. Kommande vecka har jag två semesterdagar, för att veckan efter det jobba normalt. Jag tror det är mellan 25-30 semesterdagar jag nu ska ta ut under 11 veckor.

Kommande vecka. Jag har två arbetsdagar varav en blir distansarbete hemifrån bortsett från det möte på två timmar som jag måste ta på. I slutet av veckan kör det ihop sig (på min semesterdag) då jag fått två tider på vårdcentralen. Nej, de krockar inte – det är ännu värre! Mellan 10-11 är jag hos astmasköterska för utredning, och sedan ska jag till psykolog mellan 14-15. Ett glapp på tre timmar. Det tar under två minuter för mig att gå mellan hemmet och vårdcentralen, men eftersom jag det är ett helvete att förflytta sig, så är det inget alternativ. Och lunch? Under vårdcentralen ligger snusbutiken. Jag får väl sätta mig där på ”utefiket” och ta en kaffe och en kulglass. Det enda som serveras där om man inte vill ta sig en cigarr.

Semester stressar mig som vanligt. Dels för att jag inte har tid, men också då jag har så mycket semester som måste tas ut. Samt att jag inte vet vad jag ska göra. Jag lämnar inte lägenheten när jag inte jobbar, för jag kan inte. Visst, jag kan ta flärdtjänst, men till vad? Och varför? Inget gör mig så frustrerad som att sätta mig på ett fik eller shoppa (behöver ny mobiltelefon, men tycker det är för dyrt).

Förresten. Nej, jag minns inte varför jag ska till psykolog. Förmodligen på grund av att min panikångest är obehandlad och att jag så mycket fysiska åkommor som börjar bli besvärande. Eller nåt.

Veckorna går fort och snart börjar min ”sommarsemester”, eller hur jag ska benämna den. Elva veckor är min period och ungefär hälften av den tiden är semesterdagar utspridda. Det som inte gör mig så glad, är att jag hörde att man ska bygga om ventilationssystemet och stänger av klimatet hela sommaren. Därmed gör det att jag inte kan sitta på mitt arbetsrum, utan blir borttvingad. Vart vet ingen. ”Bara så sätta sig någon annanstans” fick jag höra, men så enkelt är det inte. 1) Det finns inga lediga platser, inte ens under sommartid. 2) Jag behöver sakerna jag har på mitt rum; alla böcker, alla pärmar.

I går uppstod lite panik för min del. Jag blev ombedd att om en vecka hålla i en föreläsning som är mycket angelägen. Jag har inget grundmaterial att visa. Det är en omfattande föreläsning. Ännu mer panik fick jag i dag när jag inser att jag kanske får fem minuter på ett möte, när jag behöver en timmes föreläsningstid. Tycker det är respektlöst att lägga så mycket krav på mig men inte erbjuda mig rimlig chans till sammanställning och presentation. Jag jobbar med materialet privat dygnet runt bara för att få ihop det. Mår inte bra, väldigt trött, stressad.

Två möten kan jag väl uthärda förmiddag, tänkte jag och planerade för en eftermiddag med eget arbete. Nej, jag har aldrig varit så jagad som i dag beträffande akuta åtgärder där alla skrek efter min uppmärksamhet. Egentligen hade jag kunnat lägga de uppdragen till senare i veckan, men jag vet att jag aldrig kan planera min tid, varför jag stressade på för att få undan dagens akuta förfrågningar. Nu undrar jag mest om jag var för snabb och därmed slarvig. Vilket då betyder att jag får tillbaka eländet för att göra om och göra rätt. Men förhoppningsvis fixade jag allt i dag även om jag mentalt inte var så fokuserad. Samtidigt är det lite kul när jag får akuta uppgifter som känns meningsfulla. Det värsta jag vet är att bli irriterad över sådant som kastas på mig. Trots allt ska jag ge service av högsta kvalitet oavsett vad det handlar om, men vissa saker är roligare än andra. Roligast är sånt kräver specialkompetens. Då kan jag också inbilla mig att jag gör skäl för lönen som är lite högre. Och har nytta av all erfarenhet jag samlat på mig. Dussinuppgifter känns inte lika motiverande.

Dag tre med besvärlig andning. Jag vet inte vad det är, men det är en repris från i vintras. Fortfarande har jag inget hört om astmautredningen trots att två månader gått. Jag borde efterforska detta, men det är svårt när sitter i möten på jobbet alltid när det är telefontid. Vilket också gör att jag inte kan ta reda på vad som händer med den där livnödvändiga uppföljningen efter insatt MS-behandling som skulle varit i april.

Studentintroduktionen gick bra (tror jag) där jag fick slå nytt rekord. En timme istället för tre. Det jag inte hann med får andra lära ut vid tillfälle.

Hoppas det lugnar ner sig i morgon. Trots andningsbesvären, kändes bra att arbeta även om jag tror att jag behöver vila. Vilat har jag gjort i helgen och ändå haft andningsbesvär. Men jag känner mig stressad och det påverkar andningen. Nej, jag vet inte. Försöker tänka bort besvären och känna vardagslunken som jag ändå mår bäst av.

När jag pratar med ömma modern, så har fokus förändrats när hon berättar om sin dag. Nu när hon är pensionär och åter i byhåla efter husförsäljning, så träffar hon på människor från förr. Saker jag inte ens funderat på senaste 30-40 åren får jag nu gräva djupt i minnet efter för att hänga med. Människor som fanns i ens omgivning när jag var barn. Numera är det nästa generation människor, de som är någorlunda jämnåriga med mig. ”Minns du den, hade barn i din ålder, vad hette de, de gör detta i dag, jag mötte dem” typ. Lite chockad fick jag höra om en som blir 60 nästa år. Jag har inte sett personen i fråga sedan han var i 20-årsåldern på 70-talet. Svårt tänka om. I vilket fall som helst bör jag känna till alla från och kring byhåla som är födda mellan 1870-2018. Hur alla direkt eller indirekt är släkt med varandra, vad det jobbat med och vad de gör i dag. Men det som känns konstigast är att åter behöva bli indragen i ett liv jag lämnade för 20 år sedan. Jag vill inte påstå att jag saknar det livet, men det ger också en sorg. Osäkert varför.

Okej, värmen håller i sig. Än har värmen inte trängt igenom betongväggarna hemma, så det är uthärdligt och går att sova.

Det jag insett i dag med att arbeta en dag på distans utan att bli avbruten/störd, är att jag lägger ungefär halva tiden på att läsa information som jag sedan under andra halva arbetstiden omformulerar i begriplig text. Mitt uppdrag är att utbilda och informera, och jag hade säkert kunnat hänvisa till mina källor av information. Men det är ett omfattande och svårbegripligt material (byråkratisvenska). Egentligen är detta ett uppdrag (utbilda och informera) som andra också har, men jag vet inte hur de arbetar. Kanske de är mer tillgängliga fysiskt och enbart svarar på frågor. Därför behöver jag kunna hänvisa till skriftlig information som inte finns. Nå, men periodvis har jag andra uppdrag – ingen dag är den andre lik, och jag anpassar mig. Förra veckan satt jag mest med intranätet som jag uppdaterade. Veckan innan dess skapade jag lathundar snarlikt det jag nu gör, men inom ett helt annat ämnesområde. Det som är mest återkommande, dagligen om än kanske endast en timme per dag, är mitt fackliga uppdrag. Jag har extremt få medlemmar som aldrig hör av sig, men jag då jag är skyddsombud också och vi saknar fackliga ombud från andra förbund, så får jag träda in där också. Det är inget betungande, jag bara deltar i möten med arbetsgivaren och yttrar mig för alla 300 anställda. Ibland även när jag inte har rätt att yttra mig, men jag gör det ändå i form av att delge arbetsgivaren information som kan vara av betydelse. Ekonomi har jag inget att göra med som facklig, men när jag hör beskrivningar som visar att man inte ser samband, orsak och verkan, så yttrar jag mig i form av medarbetare med kännedom. Ja, det är väl därför jag numera är inbjuden på de flesta typer av möten – för jag har kunskap och kännedom om organisationen, även med sådant jag inte arbetar med. Jag befinner mig verkligen mitt emellan arbetstagare och arbetsgivare. Kan se åt alla håll.

Mina fönster blev putsade i dag, de kom. Två putsare, 36 rutor, 10 minuter. Är inte grönskan ute ovanligt grön i år?

Långhelgen med ledighet fick inga konsekvenser. Jag var precis lagom aktiv för att klara av jobbet igen. Är jag för inaktiv slutar jag fungera och det är enorm uppförsbacke att vara tillbaka på jobbet. Så. Dagen förflöt utan problem.

Hoppas jag inte sa för mycket nu. Kommande två dagar sitter jag hemma och jobbar. Utan att ha kollat med någon så stänger jag av min tjänstemobil och tänker inte kolla mejl trots att jag är i tjänst. Jag har inte tid. De få timmar jag får sitta ostörd lägger jag krutet på att koncentrera mig att uträtta något som är *mitt*.

Ännu en het dag. Okej, 28 grader är inte mer än i går. Märkligt hur snabbt det går från vinterjacka till springa naken ute. I jämförelse är man naken och jag vill skyla min vita lekamen.

Om allt funkar så säger ryktet att jag får fönsterputs hemma i morgon. Det återstår att se.

I dag var överlåtelsen av ömma moderns hus. Hon lämnade några nycklar och fick typ pengar för det. Skönt att försäljningen och flytten är ur världen. Jag är också sugen på att flytta, men vet att det är en omöjlighet. Det finns inga bostäder.

Eurovision är över för i år. Ingen schlagermassaker nu heller. Jag är för trött och oengagerad, samt inte vill bete mig som ett nättroll när jag sågar bidragen vid fotknölarna. Frågan är – hur engagerad är jag i schlagereländet? Oftast missar jag inget, men i år… Jag orkade inte semifinal 1, såg semifinal 2 och final. Men jag tittade knappt. Jag satt i soffan, lyssna på tv, men var fullt upptagen med att leka med mobiltelefonen. På den nivån är det. Jag följer det hela lite halvhjärtat men är inte engagerad. När jag skrivit schlagermassaker har jag varit engagerad uppgiften att skriva en schlagermassaker. Ska vi nu prata själva låtarna, så skiter jag i allt runt omkring. Inte ens artisterna bryr jag mig om. Det enda jag går efter är om själva låten i sin komposition är bra. Om det är en trallvänlig schlager. Inte för att jag lyssnar på sådan musik direkt, utan för att jag bedömer låtarna i mellosammanhang efter om de hör hemma där. Vad jag lyssnar på egentligen när jag inte delvis befinner mig i mellobubblan? På sånt jag tycker är bra. Ingen genre specifikt. Jag har inga favoritartister längre, men jag spetsarna öronen lite extra när jag hör Britney, Gaga och Kylie. Av nyfikenhet, för de kan verkligen ge guldkorn (som värmer ett gammalt böghjärta) eller skit som jag låter passera.

Långlediga helgen är väl nu över. Det har varit närmare +30 grader senaste veckan. Ska tydligen bli ännu varmare i morgon när jag är på jobbet, vilket gör mig lite glad. För där är iskyla så jag fungerar bättre än hemma. Jag har några relativt lugna arbetsveckor framför mig, där jag antingen kan låsa in mig på mitt rum eller arbeta hemifrån. Vad jag vet nu.

Jag har nästan dåligt samvete. Jag får en massa meddelande från en bekant och har inte orkat läsa. På två månader. Jag är precis likadan på jobbet – jag orkar/hinner inte läsa jobbmejlen. Det är bara för mycket. All form av kommunikation kräver en motprestation som jag inte har energi till. Alltså läser jag inte ens.

Nu undrar jag också lite över hur min magnetkamera visade i tisdags. Och om det blir någon uppföljning efter insatt behandling. Trött på att vara patient.

Fasta rutiner är något jag alltid behöver – även om jag har långledig helg. Av den anledningen sitter jag och arbetar ideellt hemifrån. Eller om man ska kalla det för egenstudier i syfte egen kompetensutveckling? Det jag gör är enormt komplicerat. Jag går igenom alla offentliga dokument som finns kring beslut för vård av utländska personer. Inte helt enkelt när man försöker förstå Sveriges kommuner och landsting, Försäkringskassan, Skatteverket och EU. I jobbet får jag ständigt (dagligen) frågor kring detta.

Människors globala rörlighet ställer till det i vården. Har man rätt till vård? Vilka avtal gäller med hemlandet? Vem ska betala och hur mycket? Får vi ersättning för vården? Vilka intyg gäller för vilka personer? Ska patienten betala svensk sjukvårdstaxa eller hela vårdkostnaden? Ingår läkemedel, hjälpmedel och sjuktransport i vården? Detta skiftar alltså med varifrån en person kommer och vilka intyg och identitetspapper som kan uppvisas. Sedan ska vi registrera dessa uppgifter på rätt sätt.

Men sedan tillkommer också annat. Ovan är ”turister”, men vi har ju också asylsökande och gömda flyktingar. Det som är mest komplicerat är utlandssvenskarna som är utvandrade och inte längre svenska medborgare. De kommer ”hem” för att söka vård, eller råkar bli sjuka när de är hemma på besök. Då gäller ännu fler regelverk med undantag. Utöver detta har vi också gränsarbetare som bor i ett land men arbetar i ett annat. Eller pensionärer. Eller ambassadpersonal. Eller missionärer.

Uppräkningarna handlar alltså om utländska medborgare. Det är lika komplicerat gällande svenska medborgare. Extremt mycket regelverk att hålla reda på. Sånt hinner jag inte gå igenom på arbetstid. Och jag har gett mig tusan på att lära mig detta på detaljnivå.