Kategori: <span>Arkiverat</span>

Ett möte jag blev inbjuden till i dag på jobbet förvånade mig lite.

1. Jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, typ nåt om statistik
2. De två personer som hade kallat till mötet hade bjudit in enbart chefer, och så då jag.
3. De två som höll i mötet grät nästan av lycka när jag presenterade mig. Tydligen visset de vem jag var, mitt rykte har föregått mig.
4. Det visade sig att det handlade om en typ av statistik jag tidigare ansvarat för. Inga nyheter för min del.
5. Syftet är att statistik ska tas fram varje månad där fortsatta möten ska ske men enbart med nyckelpersoner. Av alla närvarande på mötet var jag den enda som ansågs vara nödvändigt vid alla möten.
6. Varför är jag så speciell? Jag är inte chef. Jag är inte ekonom. Jag är inte logistiker. Men jag kan alla våra datasystem, vet vad statistik betyder, jag vet vad koder i systemen betyder, jag kan cirka 50.000 koder utantill. Nja, kanske inte alla 50.000, men väldigt många – de som betyder något och som vi behöver känna till.

Men jag tar det med ro, för jag får inte mer tid till mitt förfogande än vad jag har. Tydligen är ovan väldigt bråttom och angeläget, men jag har bara typ 19 arbetsdagar kvar innan sommarsemestern. Och samtliga dagar är fulltecknade, så ovan finns det inte plats för. Vilket jag inte upplyser någon om då de lär upptäcka hur svårt det är att hitta en tillgänglig tid där jag kan närvara. Förutom att det ska avsättas en massa tid till möten, så ska jag tydligt också sitta och räkna manuellt också vilket tar mer tid än vad man tror. Tycker jag det är ett kul jobb? Inte speciellt, för i slutändan kommer inte praktiskt att genomföras mer än att man slösat väldigt mycket tid. Så varför slösar man tid på sånt här då? Jo, det är politiskt beslut. Då behöver inget uppnås om man bara strävar och har visioner.

Varför har vi åter gått i denna fällan? Tja, jag hade kunnat berätta det, men nu hade man döpt om alla begrepp och inte förvarnat mig med vad syftet var. Så jag är laid back…

Hur laid back är jag i morgon? Tre möten där jag inte vet om jag hinner i tid till tandhygienisten. Jag har svårt få ihop tiden. Och jag är trött på riktigt. Vaknade med allergi och är helt slut utifrån det (björkpollen?) och antihistamin.

Vilken låt låg etta på svenska topplistan när jag fyllde myndig för 30 år sedan? Jag blev inte förvånad när jag sökte fram uppgiften.

Första gången jag såg videon var ganska stort, för det var på MTV. Hade jag MTV 1988? Nej, men det var när jag satt och skrev teori på mönstringen. Av någon anledning så hade de tv-apparater i taket med MTV. Om det var särskilt logiskt vet jag inte, när vi hade en uppgift att utföra. Men jag tror de stänga av tv:n när vi hade skrivningen. Ändå minns jag detta så tydligt. Därför förknippar jag Heaven is a place on earth med min mönstring. Ja, den där mönstringen som jag fick avbryta vid läkarkontrollen när de upptäckte knuta på testikeln. Ett par dagar opererades jag akut och det är exakt 30 år sedan den här månaden. Men det var ett bråck, inte tumör som man först trodde. Året efter var jag tillbaka för ny mönstring men 1989 hade de redan börjat vara generösa med att frikalla, så lumpen blev aldrig aktuellt för mig. Det var jag ganska tacksam över, för annars hade jag gått i fängelse som vapenvägrare. Frågan är om jag har samma inställning i dag? Jag vet inte.

En mardröm väckte mig i natt, och det höll mig sedan vaken. Plus att jag funderat en del på det under dagen. Nej, det var inget obehagligt otäckt, fast ändå. Det är något jag gått och tänkt på i ett par års tid, hur samhället förändrats till det negativa. Drömmen handlade om det som jag tror blir ganska troligt. Det vi i dag ser som självklarheter, rättvisa, öppenhet och så vidare, kommer att dras undan för oss innan vi hunnit reagera.

I morgon börjar traditionell tv att sända serien The Handmade’s Tale (Tjänarinnans berättelse, Margret Atwood). Vi lever våra liv som vanligt, tills plötsligt en dag då alla våra rättigheter tagits ifrån oss och vi tvingas till underkastelse i den nya ordning som råder. På samma sätt ser jag paralleller till hur till exempel Facebook-data kan användas emot oss. Och politiska krafter som ser till egennyttan och inte till samhällstjänsten. Det polariseras också mer med ”dem och vi”. Terrorism som… nej, jag förstår inte terrorism. Terrorister representerar inte människor, folkslag, religion eller ideal. Vet de själva vad de vill?

Mardrömmen handlade just om detta att bli fråntagen sina rättigheter. Människor som försvinner spårlöst. Inga svar på vad som händer.

Samtidigt ser jag en annan typ av kraft växa fram. Medmänsklighet och humanism. Samhället är hårt och kallt, men människor söker sig samman och skapar motkrafter. Till exempel detta med ”min” skäggklubb. Vi är en världsomspännande företeelse, politiskt samt socioekonomiskt oberoende. Okej, så vi är en skäggklubb med företrädesvis män. Vi har systerklubbar, både officiella och inofficiella. Men vi strävar efter att göra livet bättre för alla, att på något sätt bidra till sånt som är gott. Vi stöttar på de sätt vi kan. Det är ett ideellt arbete, men vi försöker vara närvarande där vi behövs. För det om något saknas mer och mer. Idén om att makten ligger hos folket stämmer inte längre. Jag är faktiskt orolig. Jag får mardrömmar.

Det kan bli för mycket av det goda. Plötsligt är jag så fruktansvärt trött på tv. Jag har inte tålamod mer än kanske en kvart, sedan får det vara nog. Trots att jag har så stort utbud så hittar jag inget som fångar mitt intresse, men det skulle vara trevligt att få se fortsättningen på de serier jag följt i åratal. Där är tv-kanalerna ett problem. De bara slutar sända serier. Mitt i en säsong. Vad handlar det om? Jag trodde man köpte in en säsong och sedan hade visningsrätten. Tveksamt. Det låter inte lockande, men det är väl dags börja köpa dvd-boxar. För hur många år man får vänta på att streamingtjänster börjar visa en serie vet ju ingen, och absolut inte på vilken streamingtjänst.

Jag är enormt uttråkad och har alltså inget tålamod. Böcker har jag inte orkat läsa eller lyssna på under flera år. Inte någon podcast heller. Sitta vid datorn och surfa, blogga eller annat orkar jag inte heller med. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min fritid. I praktiken blir det att jag är på chatten i stort dygnet runt, vilket i sig är ett krav samt att flödet där är så snabbt och omfattande att det gäller hänga med. För hänger jag inte med blir jag… irriterad. Vilket jag inte har tålamod med.

Facebook frågade mig om jag ville dela med mig av ett minne från fyra år sedan. Nej, det ville jag inte. Det var en bild på trädet nedanför min balkong. I dag för fyra år sedan var lövverket fullt utslaget. I dag ser man inte ens några knoppar i trädet. Så kallt (och så länge) har det varit. Fast nu måste jag nog rätta mig själv – nu är det kväll och trädet är fullt av gröna knoppar. Vi har haft 21 grader varmt i dag, första dagen i år över 20 grader.

Om en vecka är det skäggfest i Göteborg. Nej, jag känner fortfarande inte pepp. Jag är inte så glad över att vara på Avenyn nattetid en helg. Vi är 300 personer som ska blandas upp med det ordinarie klientelet på Avenyn en helg. I’m too old…

Undrar när jag blev gammal och trött? Eller hann MS ikapp mig?

Ingen tycker väl det är konstigt att man har möten i sitt arbete? Alltså, det är inget som direkt ingår i min grundprofession eller i någon annans. Mina kollegor har inga möten. Jag hinner inte utföra mitt grundarbete på grund av alla möten. Är det nödvändiga möten? Jo, de behövs. Jag har aldrig varit med på ett möte som inte bidragit till något arbetsmässigt. Ändå börjar jag nu bli lite irriterad, för det är snart sommar. Jag har inte så många arbetsdagar kvar innan min semester är här. Hur många arbetsdagar har jag före semester där jag utför mitt grundjobb? Om vi tar och strukturerar upp det…

Dag 1:

• Möte – jag är inbjuden som expert på innehåll i våra datasystem.
• Möte – jag är inbjuden som expert på regelverk.

Dag 2:

• Möte – jag är inbjuden som expert på alla kollegors arbetsrutiner vars frågor jag ska besvara (uppgifter jag hade för mer än fem år sedan).
• Möte – jag är inbjuden som expert på min verksamhet, på arbetssätt och på regelverk.
• Möte – arbetsplatsträff.

Dag 3:

• Möte – jag ska lära upp ny kollega i arbetsuppgifter jag inte haft på över fem år, då jag är den enda som kan.
• Möte – jag är inbjuden som expert på kollegors arbetsrutiner vars frågor jag ska besvara (uppgifter jag hade för 14 år sedan).

Dag 4:

• Möte – jag representerar 2000 anställda som expert på regelverk och arbetssätt.

Dag 5:

• Eget arbete halvdag på distans – inga möten!

Dag 6:

• Möte – jag är inbjuden som expert på verksamhet, arbetssätt och regelverk.

Dag 7:

• Möte – jag är inbjuden som expert på alla kollegors arbetsrutiner vars frågor jag ska besvara (uppgifter jag hade för mer än fem år sedan).
• Möte – jag är inbjuden som fackombud diskutera hälsofrämjande åtgärder.

Dag 8:

• Möte – jag ska träffa högsta chefen som vill ha rapport på hur vi kan främja arbetssätt och följa regelverk för 2000 anställda.

Dag 9:

• Eget arbete heldag – inga möten!

Dag 10:

• Möte – eventuellt utbilda studenter i datasystem jag ansvarade för 2012(?).
• Möte – träffar andra fackförbund inför huvudmöte…
• Möte – samverkansmöte.

Dag 11:

• Eget arbete heldag – inga möten!

Dag 12:

• Eget arbete heldag – inga möten!

Dag 13:

• Möte – jag är inbjuden som expert på alla kollegors arbetsrutiner vars frågor jag ska besvara (uppgifter jag hade för mer än fem år sedan).

Dag 14:

• Möte – fackligt möte med egna förbundet.

Dag 15-21:

• Eget arbete heldag – inga möten; förutom ett sista dagen.

Semester!

18 möten på 21 arbetsdagar? Självklart är det inte hela sanningen. Fler tillkommer som jag ännu inte fått reda på. Plus att jag tackat nej till en hel del som jag då inte tagit med här.

Så varför är jag så populär?

1. Jag har gått på Förvaltningsskolan och fått kompetens som saknas i vården.
2. Jag har varit envis och nördat in mig rejält lagar och regelverk.
3. Jag kan våra datasystem, är ganska ensam om att ha fullständiga behörigheter i flertalet olika system.
4. Jag är eller har varit systemadministratör och varit med i uppbyggnaden av rutiner och systemutveckling.
5. Jag. Glömmer. Ingenting. Och jag har lång erfarenhet, varit hos samma arbetsgivare i snart 20 år men har lång erfarenhet även från åren före.
6. Jag behöver inte tänka och fundera – jag kan svara på det mesta på stående fot.
7. Jag förstår ekonomi och statistik.
8. Jag är insatt i andra yrkesgruppers arbete.
9. Jag påtalar problem.
10. Jag är problemlösare.

Typ sånt som andra säger åtminstone. Jag blir själv alltid förvånad. Mest förvånad över varför inte fler eller andra också har de allmänna kunskaper som jag har?  Jag förstår inte när jag ständigt får frågan om hur jag kan veta saker. Nå, men jag är intresserad av förstå sammanhang. Jag är nyfiken och finner svar på alla frågor jag ställts inför. Ingen har någonsin gett mig information från ovan, utan det är jag själv som tar initiativ. Konsekvensen har blivit att man ser mig som en källa till väldigt mycket information. Ibland kan jag tycka att det är lite ”trögt”, att vissa saker är så bacis att det borde vara något alla har kunskap om. Men med stort (ähum) tålamod så bistår jag ändå där jag kan. I början var det enbart kollegor som kom till mig. Sedan började sjukvårdspersonal komma till mig. Sedan ekonomer. Nu är det cheferna också som kommer med uppdrag till mig. Och jag är inte begränsad till min egen arbetsplats. Jag hjälper alla 6000 som efterfrågar min kunskap (jag är jagad på riktigt) plus bistår andra arbetsplatser i landet (som ringer mig). Men det är olika saker man vill mig. Så många kunskapsområden har jag. När någon ringer mig brukar jag få avbryta och fråga ”vilket område handlar det om”? Som ”vilket datasystem ska jag in i” eller ”gäller det regelverk”? Det händer också att jag ber att få återkomma när jag hinner sätta mig ner, vilket innebär att vissa återkommer jag aldrig till. Det händer för mycket hela tiden. Hör jag inte av mig så förutsätter jag att de påminner mig.

Jag har nog ganska mycket att göra på jobbet fortfarande.

Ibland brukar jag skriva hur planen ligger för kommande arbetsvecka. Det är mitt sätt att försöka memorera min kalender som naturligtvis är fulltecknad minst ett år framåt (vi bokar återkommande möten ett år framåt, men de är inte typ exakt på dagen/veckan då alla ska sitta och pussla med sina kalendrar). När jag sedan är på jobbet har jag inte tillgång till min kalender (som är på en dator vilket jag inte går runt med på jobbet), då jag slutat med papperskalender. Det fungerar dåligt med papperskalender när jag numera oftast blir kallad till möten via Outlook. Att memorera en vecka i taget fungerar ganska bra och är nödvändigt när det sedan ändå blir kaos. Möten flyttas, ställs in, tillkommer plus att akuta arbetsinsatser ska göras. Allt kastas om hela tiden och utom kontroll. Då är det bra att ändå ha i bakhuvudet vad som behöver göras även om det inte blir exakt i den ordning, omfattning eller ens månad som var planerad.

Vad vet jag om kommande arbetsvecka? Just nu verkar den ganska lugn:

• Möte 1: Kollega behöver stöttning (betyder frågestund med mig).
• Möte 2: Gruppmöte där jag är adjungerad att svara på frågor kring rutiner som kan uppstå.
• Möte 3: Fackligt samverkansmöte med arbetsgivaren. Vilket föregås av att facken träffas och går igenom frågor inför mötet med arbetsgivaren. Tyvärr är jag oftast ensam (vi ska vara sju fackliga från fyra fackförbund) och brukar också vara ensam sedan med alla arbetsgivarrepresentanterna. Det är jäkligt svårt rekrytera fackliga representanter. Och då ser jag mig inte ens som facklig (jag brinner inte våldsamt över det, men tycker det är viktigt) och är skyddsombud för 300 anställda.

Just nu verkar det inte bli fler möten. Ändå har jag lagt till ytterligare ett par timmar som reserverade då jag ska utföra arbetsuppgifter som inte är mina längre, mest för att visa god vilja. Och det jag måste ägna fem timmar åt under måndagen, är att ta fram källmaterial inför en föreläsning som andra ska hålla i om ett par veckor. För nu kommer jag vara väldigt frånvarande på jobbet närmaste halvåret och endast arbeta strödagar per vecka. Jag har så jäkla mycket semester att ta ut och det är dags nu.

Om jag nu sammanställer veckan riktigt.

• Möten: 5 timmar
• Andras arbetsuppgifter: 2 timmar
• Särskilda arbetsuppgifter: 5 timmar
• Distansarbete: 4 timmar
• Eget arbete: 12 timmar (inkl. akuta insatser)

Det är en kort vecka. Bra, för det börjar bli dags planera skäggträffen. Typ, vad ska jag ha på mig?

I går var det +21 grader ute, årets hittills varmaste dag. Det är lite obehagligt att gå från vinterkyla i över sex månader, för att plötsligt en dag ligga på över +20. Det har inte gått successivt. Jag märkte det direkt på andning (astma?) och allergi. För 25 år sedan genomgick jag pricktest och jag har ingen allergi, men jag fick ändå diagnosen vasomotorisk rinit (hösnuva). Det var också sommaren med extrem varme och torka, så jag fick också utskrivet (i dag receptfritt) Lomudal ögondroppar och nässpray. Så besvären har jag, men det ger inte utslag på pricktest. Det som hänt är att jag inte medicinerat på 25 år och nu har vasomotorisk rinit tagit steget upp till att bli kronisk allergisk rinit (konstant inflammerade slemhinnor i näsan – supersnorig). Och ögonen kliar och smärtar (känns grusiga) redan vid låga halter av you name it. Pollen! Dessutom har jag ju oförklarliga hudutslag (nässelutslag) där man inte vet om det är stress, läkemedel, kost eller damm.

Jag är lite förvånad över att jag fått så många besvär just nu som handlar om astma och allergi. Nu har jag kortisonnässpray som gjorde stor skillnad i ett par dagar. Inte så mycket nu, för nu utsätts jag för pollen. Särskilt i går när allting exploderade. Knoppar slog ut. Krokusar började blomma. Våren är här och det är inte kall.

Den extrema trötthet jag känner beror ju naturligtvis också på att immunförsvaret triggas av allergi plus att jag tar allergimedicin (typ 4 gånger mer än vid behovs-medicinering). För att motverka tröttheten måste jag ta min knarktablett, vilket jag inte gör annat än om jag ska jobba. Dumt, för jag kommer inte ur sängen om dagarna när jag är ledig. Så trött och utmattad är jag. Hoppas astmautredningen snart börjar så jag kanske kan få ännu fler och ännu bättre läkemedel. Jag behöver inhalator tror jag. Luftrör och lungor känns åter sammanpressade.

Om två veckor är det skäggfest! Nä, jag känner fortfarande inga förväntningar. Ser bara mina personliga begränsningar.

Det blir mycket sömn när jag inte är i tjänst. Jag är åter inne i en period av migrän och det tröttar ut mig, vilket också alla allergimedicinerna gör. Liksom att ha MS-fatigue. Plus att jag har MS-medicinering som gör mig trött. Det är ett under att jag alls är vaken om dagarna.

Där i horisonten skymtar sommarsemestern, som jag tror mig fått beviljad (åtta veckors ledighet över elva veckor). Våren har också en hel del ledighet inplanerad eftersom jag tar ledig både före och efter skäggfesten om ett par veckor. Därför blir jag lite förvånad och stressad över att se hur mitt jobbschema fylls till brädden med oplanerade möten. Sånt jag måste och är beordrad att delta i som kanske inte har direkt samröre med mitt jobb. En timme här, en timme där. Tillsammans många möten, som kommer resultera i en mängd nya arbetsinsatser från min sida. Ingen kan säga annat än att jag är flexibel, har förmåga att på fem röda sätta in mig i en ny frågeställning och komma med lösningar som oftast jag får verkställa.

Jag har svårt engagera mig i allt som ligger framför mig, för jag vet inte hur genomförbart allting är. Om en månad ska jag genomgå ny magnetkamera av hjärnan för att se om MS blivit bättre av nya medicinen eller om jag håller på att få någon hemsk komplikation istället. Och jag väntar fortfarande på astmautredning. Och ska operera andra käken. Med min hälsa pendlar jag ständigt mellan… ja, allt. Jobbigt att inte kunna planera eller se fram mot något, för jag vet inte vad jag har att hoppas på.

Nu har jag haft nya MS-medicineringen i ett halvår. Känner jag någon skillnad – förbättring/försämring – jämfört med tidigare behandling? Det är en omöjlig fråga. Jag har varit så dåliga sista halvåret och vet inte om det beror på 1) MS, 2) medicinering, eller 3) annat. Inte heller kan jag avgöra om det är en samverkan av de tre. Eller om jag bara mår fruktansvärt dåligt mentalt med vetskapen om hur hemskt farlig min nya medicinering är. Så allt kanske bara är psykosomatiska besvär på grund av den vetskapen? Även om de påstår att mina sprutor slutade fungera och att jag försämrades i min MS, så ser jag själv ingen skillnad över tid (åratal) och heller ingen påtaglig förändring till det bättre eller sämre med nuvarande nya medicinering. Känns väldigt status quo där jag konstant har besvär som kan vara MS eller inte.

Dock är jag lite piggare (fel ord – jättesömnig och trött, men gladare eller mer energirik?) nu när det blivit lite ljusare och varmare ute.

Migrän dag tre känns väl inte så upplyftande, men det är okej ändå.

Nu vill jag hem till Skåne. På semester. I sommar. Känner mig lite frustrerad och sorgsen då det är så omöjligt. Jag kan inte åka kollektivt och blir inte beviljad riksfärdtjänst. Efter 6-7 år så vill jag verkligen hem. Dessutom så kan jag tänka mig att flytta hem till Skåne igen, men det är också väldigt omöjligt med tanke på arbete och bostad.

Men skulle jag återvända till Skåne så skulle det bli på helt annan ort än dem jag tidigare bott i. Jag skulle dra mig mer mot ”mitt i Skåne”. Gärna på landsbygd och marklägenhet.

Sedan finns där en annan bekvämlighet jag har i storstan som inte återfinns i Skåne. Det här med att jag lärt mig hur kommun och sjukvård fungerar i Göteborg. Och därmed också har väldigt nära till allt.

Så varför känner jag så här och nu? Jag har senaste 20 åren blivit mer immobiliserad och ömma modern är nu pensionär vilket innebär att hon inte lika lätt och ledigt kan ta tåget till mig (nåja, buss-tåg-spårvagn). Dessutom tror jag inte hon vill resa längre eftersom sambon, 80+,  har svårt klara sig själv hemma. Förändringen från hus till lägenhet verkar vara svår.

Det som också stressar mig är att jag i sommar ska vara ledig 8 av 11 veckor (inte sammanhängande) och jag kommer ingenstans. Inte ens utanför min lägenhetsdörr. Känner mig fruktansvärt isolerad.

Två dagar med nya nässprayen. Wow! Förutom den hemska bismaken jag ständigt har i svalget. Jag vaknar utan att ha slemfyllda lungor med timmar av snyta sig (och i extremfall kräkas). Och jag kan andas genom näsan?! Förvånat konstaterade jag att jag nog inte kunnat göra det på 10-20 år.

Hastigt och lustigt bestämdes det i går att jag måste jobba hela helgen. Arbetsuppgifter som tagits över andra har inte utförts under den månad som gått sedan jag släppte det. Lite upprört, men det är patienter det handlar om. Det var jag som upptäckte att jobbet inte blivit utfört, och de hetsiga diskussionerna får vänta till nästa vecka. Just nu är patienterna viktigare. Jag är helt ledbruten, krävande jobb som tar både fysiskt och psykiskt när man ska hinna en månads jobb på två dagar och sitter låst med det.

Jag hade sett fram emot den här lediga helgen även om jag får ta motsvarande ledighet i nästa vecka. Känner mig lurad. Av många anledningar. Varför har jobbet inte blivit gjort? Och jag kan glömma min tvätthelg.