Kategori: <span>Blogg</span>

I går skulle de komma från välgörenhetsbutik och hämta min säng och soffa. Sängen tog de, men vägrade ta soffan som de tyckte var i osäljbart skick trots att den var hel. Arslen. Välgörenhet tycker jag inte har anledning till att vara kräsna när de får något gratis som är helt. Att slänga en relativt ny soffa på tippen tycker jag inte är miljövänligt.

Jag fick akut ringa till ett mysko företag jag hittade på nätet. Jo, de kunde tänka sig att ta soffan till tippen om det inte fakturerades, utan de fick 1500 kr i handen. Tja. Vilket val hade jag?

Tyvärr körde det ihop sig. Samtidigt som jag fick leverans av ny soffa och säng så kom det där mysko företaget. Alla ville de att jag skulle springa och öppna bom åt dem. Vilket var bra, för då såg de att jag hade rollator när jag gick ute. Alla blev plötsligt så hjälpsamma.

Fem karlar från två företag sprang runt hemma hos mig. När mysko såg min soffa som skulle till tippen blev de förbannade och frågade om den verkligen inte gick att skänka. Nej. En av killarna (tror han hade någon typ av anställning genom Arbetsförmedlingen, flykting eller nåt) undrade om han kunde få ta den med sig hem. Självklart! Men jag fick ändå betala 1500 kr. Känns bra att soffan kommer göra nytta hos någon innan den blir skrot.

Värre var det med nya soffan. Den gick inte in i hissen. Så de tog av emballage och plockade bort alla kuddar. Och tog soffan i trappen. Där den fastnade mellan två våningsplan. De fick skruva av armstöden. Det gick ändå inte. Jag fick ge dem ansvarsfrihet att pressa upp soffan till mitt våningsplan. Vilket betyder att om interiör eller soffa blev förstörd, så är det jag som var ansvarig för det. Vilket val hade jag? Men soffan kom in och den kunde skruvas ihop igen. Men det är märkligt. Jag bor i handikappsanpassat hus med stor hiss. Och soffan är bara 2½-sits. Jag är glad att de tog sig tid och löste det åt mig. Enligt affären när jag handlade så skulle de annars bara lämnat på plats där de inte kom längre. Men det handlade väl åter om att de såg att jag var ensam med rollator. De ansträngde sig. De till och med hjälpte mig att sätta tillbaka möbler som jag fått föra undan för att de skulle kunna komma in. Samma sak med myskoföretaget. När de tog bort soffan såg de hur skitigt det var.  De dammsög åt mig och jag våttorkade.

Nu ska jag vänja mig vid det nya. Både soffan och sängen är väldigt höga och ”nyhårda”. Men sängen blev bra. Fortfarande en dubbelsäng, men bara 160 istället för 180. Lättare att bädda. Jo, jag fick ju en fotpall också med förvaring. Den är enorm. Som halva soffan utan ryggstöd, typ.

Det har varit jävligt jobbigt med att få allt ovan att klaffa och där har varit många problem på vägen. Men med snälla människor så fick jag lite hjälp, även om jag aldrig mer vill handla möbler. Någonsin.

Nio dagar senare. Wow?

Senare på kvällen när jag skrev förra inlägget, så hände det. Vår amerikanske president (inte Obama eller Trump) valde att inkludera mig i den internationella skäggklubben. Men nu väntar jag på att svenska lokalavdelningen ska fånga upp mig så jag blir medlem. Det borde redan ha hänt, men man vet aldrig när eller hur det inträffar.

I torsdags skulle jag få fönsterputs. En gång på våren en gång på hösten. I våras bara uteblev de. Det gjorde de också denna gång och jag bara lämnar en massa meddelande, får ingen ersättning ekonomiskt, får inga svar, får inga ursäkter och får absolut inte några fönster putsade.

Flärdtjänsten är lika hopplös. Den behöver jag inte ens gå in på.

I dag ringde det på jobbtelefonen. Jo, om jag kunde komma i dag till ögonsjukvården, för de hade fått en akutremiss i juni 2014 och nu hade de läkare denna vecka. Jag hoppade in i bil (också ett helvete, flärdtjänst vägrade boka och sjukresa knorrade och fick fråga sina chefer om det var okej – problemet är att man anser att jag inte kan vara personal på sjukhus som åker till annat sjukhus som patient, och man får inte ringa om akutbil inom en timme då de vill ha minst två timmar på sig att säga till en taxi som står utanför på jobbet att köra mig till det andra sjukhuset fem minuter iväg).

Kontentan är att jag har ordentliga ögonproblem som inte går att åtgärda då de uppstått för nästan 20 år sedan och det är ingen akut aktivitet, vilket ändå inte hade gått att åtgärda. Att det blivit sämre nu beror på att skadorna som är permanenta upplevs som värre när också åldersförändringarna börjar tillkomma. Mina synnerver är som en 90-årings, bara gilla läget och ha bra kvalitet på glasögon. Att ögonreflexer blivit långsammare beror också på allt detta. Men slutsatsen blev ”du är gammal”. Tack?

I natt kommer jag nog kräkas vilket jag gör när jag har ångest. Jag har ångest. I morgon ska säng och soffa hämtas av second hand, men chauffören är den som bestämmer om de tar det eller åker igen. Jag bara måste få bort det, för annars vägrar Mio leverera i övermorgon. Vet inte hur jag ska lösa det om inte allt klaffar.

Tråkigast är att jag i över ett dygn ska vara utan säng och soffa. Var ska jag sova? Var ska jag sitta? Jag ska inte till jobbet heller, utan ska jobba hemifrån. Ångest.

Och på lördag jobbar jag extra för att få ihop timmar efter dagens ögonläkarbesök och nästa veckas neurologbesök. Jag är så inbokad att jag inte hinner jobba, eller rättare sagt, vara på jobbet. Tjohej!

Veckorna går galet fort. Ett ord jag ofta använder är kaos, och det är när det blir rörigt omkring mig vilket också då påverkar min perception. Bara så där lite akut, halvakut och planerat, så har det kört ihop sig närmaste veckorna. Jobbet behöver jag då inte inkludera i den röran, då det är som vanligt där. Nej, det gäller lite mer privat. Jag ska närmaste 1-2 veckorna (förutom stressa på jobbet):

• Träffa ett skägg
• Till doktorn
• Få fönsterputs
• Försöka få ut säng+soffa av något företag
• Invänta ny säng+soffa, när nu leverans blir av (japp, jag kommer vara utan både säng+soffa i kanske en vecka)
• Träffa ett skägg till (i dag, kanske)

Det som blir så rörigt för mig är att jag är schemalagd på jobbet med massor av möten, så hur pusslar jag ihop allt? Det är knappast så att jag kan styra något annat mer än just jobbet om jag inte har några planerade möten. Alla fritidsaktiviteterna, eller vad man ska kalla det för, är mest något som är fast tidsmässigt. Självklart krockar allting trots att jag inte arbetar heltid (18 arbetsdagar kvar i år inkl. nyårsafton).

Jag tappar tråden hela tiden. Var det något mer jag ville ha sagt?

Och så har jag kastat om arbetsdagarna lite den här veckan. Eller, jag har ju mina arbetsdagar, men innehållet ändrades lite när jag i dag fick veta att ett möte tisdag blivit inställt. Alltså stannar jag hemma och jobbar på distans eftersom jag inte behöver vara på jobbet. Enda gången jag behöver vara på jobbet är om där är några planerade möten samt på helgerna. Mitt arbete kan till 95 % utföras hemifrån. Särskilt nu när jag håller på att skriva dokument/lathundar/rutiner. Ge mig ett tomt Word-dokument och I’m good.

Just nu håller på att planera in en ny fikaträff med Gbg-skäggen i nästa vecka. Blodad tand, eller nåt. Vi chattar dygnet runt, så varför inte träffas och kramas lite, känna på varandras skägg och så? Vi är kramiga karlar som gillar snacka skit och garva (lät det tillräckligt grabbigt med tanke på hur icke-grabbig jag är?). Märkligt att man kan bli så nära vänner med okända karlar där den enda gemensamma nämnaren är skägg? Men vi har andra grundvärderingar också, som att ta hand om andra människor. Vi vill göra gott. Det är också hela grundidén med hela organisationen vi vill bli medlemmar i. Jag väntar fortfarande, men det kan inte ligga mer än ett par veckor in i framtiden nu. Förutom att ingen blev medlem i helgen som var, vilket är en missräkning. En person i världen utser alla medlemmar, vilket är cirka 3 personer per land varje vecka. Så kanske jag får vänta tre veckor till. Vi vet inte. Det är spekulationer. Och det är kul att spekulera, det gör att man är på tå.

Men det är skitjobbigt med Instagram eftersom allting baserar sig på vad vi publicerar där. Jag är dålig på att komma på vad jag ska lägga upp på nätet eftersom förhållningsreglerna är så hårda. Därför blir det mest selfies och inte så mycket annat. Min vardag kan aldrig fotograferas på grund av sekretess. Trots allt är jag mest på jobbet. Hemma är inget kul att ta bilder på. Därför riktar jag kameralinsen mot mig istället för utåt. Selfies är i och för sig viktiga då skägget måste synas från alla vinklar och i olika situationer.

Nu blev jag akut sömnig. Klockan börjar närma sig midnatt och jag ska jobba i morgon. Fördelen med distansarbete är att jag får sovmorgon när jag kan räkna bort morgontoalett (inte behöver bry sig om jag inte duschar) och restid till jobbet. Jag går direkt från säng till dator. Sedan kan jag ta superlång lunch där jag hinner titta på lite tv-serier, innan jag åter kan arbeta några timmar. Dock drar jag ut på det med alla raster, så jag får jobba sent på kvällen. Nåja. Jag är ledig onsdag. Tror jag.

Inte för att jag har tid, men jag har på jobbet varit väääldigt behjälplig vad gäller utbildning av läkare som inte är en personalgrupp jag på något sätt borde vara inblandad i. Jag håller på att från mitt huvud tanka över till dokument ett utbildningsmaterial för nya läkare. I och för sig anställs de av oss på kontrakt, men det är egentligen studierektor som ska dra upp och skapa introduktion och utbildning i arbetslivet. Men nu har jag studierektorns välsignelse och detta blir ett omfattande material. Jag upptäckte också av en händelse ett dokument som var extremt inaktuellt och skrev om det på eget initiativ. Skulle jag inte gjort. Nu blir det min uppgift att utbilda i det. Just detta var något jag utbildade sjuksköterskor i för sju år sedan, och jag har sedan släppt det helt. Det har under dessa sju år utvecklats men det visar sig att jag fortfarande kan, vet och förstår det. Och nu blir det alltså fokus läkare. Jag har redan suttit ner med läkare och utbildat i detta och det de då sa var att ingen kunnat förklara detta för dem tidigare. Tydligen är jag en insatt pedagog som trots att jag är superstressad tar mig tid. Det som är lite kul är att läkarna numera är så unga (okej, jag gammal) att de gör stora ögon när jag berättar och beskriver. Känns bra att kunna lära ut något. Det som också märks på att de är unga, är att man får förklara ord man säger. Svenska ord (inte skånska) får förklaras då 90-talisterna har ett urvattnat språk. Nu var jag elak. Men jag pratar då inte enbart ovan läkargrupp, utan hela gruppen 90-talister. Vilket kränker dem när man säger att de har kunskapsluckor i språket. Lättkränkta. 😉

Det jag också fått göra med ovan läkarutbildningar, är att skapa hemsidor lite akut. Allt är akut. Egentligen skulle jag behöva distansarbeta på måndag, men har inte hunnit förankra det med jobbet, så jag får snällt åka till jobbet. Måndag måste jag bli klar, för nu är jag inbokad varje dag till efter Trettonhelgen. Jag har ju ekonomisk deadline och bokslut också att ta hand om på jobbet. Förutom de löpande som motsvarar X antal tjänster.

I går var jag på facklig heldag som var väldigt bra, informativt och nödvändigt. Det var ett osexigt ämne men föreläsaren gjorde det lättsamt, personligt och begripligt. Jag måste som steg 1 uppdatera min status som skyddsombud. Juridiskt kan man aldrig vara det mer än tre år oavsett vad det står på kontraktet. Steg 2 är att anmäla en sak arbetsgivaren glömt/ignorerat, där jag skulle blivit informerad och kallad till viktiga möten.

Jag var lite upprörd ledsen i går på den där fackliga heldagen. Typ 200 personer, jag kände flera. Ingen hälsade eller pratade med mig trots att det var personer jag kände och jobbat med i +15 år. Efter någon timme fick jag frågan om det verkligen var jag, för de hade varit väldigt tveksamma eftersom de inte kände igen mig med skägg. Vilket visar på att vi inte setts på 1½ år. Värst var väl ombudet som kom fram och sa ”Varför har du skägg, det är fult, du ser 20 år äldre ut, du var snyggare utan skägg”. Alltså. En facklig företrädare. Där vi precis pratat om kränkningar i arbetslivet. Men jag ”droppar” alla som inte gillar mitt skägg. För att framföra åsikten går helfett bort i min värld, oavsett vad man personligen tycker om vackra skägg. Jag behöver ingens godkännande för att ha skägg. Och bekräftelse får jag nog av ändå.

Så det blev skäggträff i dag. Jag länkar till en bild på Instagram. Helt underbara karlar, och det var väl därför just vi träffades. Nej, det är lite märkligt. Av väldigt många skäggiga karlar i landet så är det just vi som bor så nära varandra som kommit bäst överens i chatten. Och det har inte berott på geografisk närhet, utan anledningen har varit att vi helt enkelt funnit varandra attraktiva. Nej, inte skäggmässigt (enbart), utan för att vi klickar och kommer bra överens med varandra och har samma låga nivå av humor. Typ. Jag hoppas på fler träffar.

Efter eftermiddagens skäggträff (3½ timme på fik), så åkte jag hem till min restaurang i grannhuset och köpte mitt livs första kebabtallrik eftersom det tjatats i ett par månader om att jag borde testa. Okej. Det var okej. Men jag köpte det alltså på restaurangen jag bord vid. Kyparens första kommentar innan jag hann beställa: Hur länge måste man spara för att skägget ska bli så stort? (Svaret är ett år och fyra månader).

När jag lämnade restaurangen för att gå hem med min kebab, så var där en i baren som sprang ikapp mig ute. ”Ursäkta, jag bara måste få säga att jag beundrar ditt skägg något enormt”. Självklart är det bara karlar som i positiva ordalag kommenterar mitt skägg. Kvinnor antingen rycker i det som om det var en nödbroms, eller surt konstaterar att jag ser ovårdad ut och borde raka av mig skiten. Jag lyssnar inte till kvinnor. Inte när det kommer till skägg.

Och så träffade jag grannen i dag. ”Är du nyinflyttad – jag har aldrig sett dig tidigare”. Nej, jag har bott här i 10 år och han hade bott här i 11 år. Jag visste vem han var, men han hade tydligen totalt missat mig.

Nu är vintern officiellt här med snöblask och minusgrader. Alltså åkte vinterkläderna på i dag för första gången den här vintern. Skägget känns motiverat ju närmare jul vi kommer.

Lite oförskämt. Jag satt på mitt arbetsrum när det kom ett spontanbesök, en kollega som tagit fel på en mötestid med en hel vecka (för tidigt). Själv tyckte jag det var kul att hon kom så jag kunde prata lite jobb när hon ändå var där. Så hon slog sig ner och vi pratade kanske en kvart. Efteråt säger annan kollega till mig ”det var för jäkligt att passera ditt rum när ni satt där, för ni bräkte ju bara så man inte förstod vad ni pratade om”. Tja, mitt besök kommer från Skåne precis som jag. Vi pratar skånska. Det är vår dialekt. Oavsett vilket språk eller dialekt man pratar, så tycker jag inte att man ska kommentera det som något negativt. Jag förstår väl heller inte alla dialekter och språk, men jag respekterar utan kommentar dess existens.

Det verkar braka loss igen på jobbet. Visst, det här har varit en hemsk vecka där jag verkligen inte (som vanligt) varit i fas. Och så plötsligt – ännu mer! Det som vi skjutit på i flera år blev plötsligt en realitet där jag nu  ofta har en doktor i min besöksstol (snacka om oväntad twist för läkare) då jag kommer med väldigt mycket förmaningar och har synpunkter på hur de lär upp nya kollegor (eller bristen på just det). Alltså har det landat på mig att skriva ihop rutinerna för hur läkare ska arbeta. Okej, de har skrivit ihop egna dokument men om de gillade jag inte då de var inkompletta och felaktiga. Varför och hur nu jag som simpel sekreterare kan veta det. Dock tar de tacksamt emot alla synpunkter, men det är jag som får göra realitet av det hela. Slitsamt. Men jag försöker schemalägga när läkarna får lov att störa mig.

Annars är jag väldigt glad över att ledig långhelg nu är här. I morgon är det alltså dags att träffa mina skäggvänner för en fika. Första träffen. Anledningen till att jag inte är nervös, spänd eller förväntansfull (eller jo, förväntansfull) beror på alla bloggrelaterade träffar jag varit på genom åren. Människor brukar vara precis som de är på nätet.

Ambivalenta känslor. Klokt nog har ömma modern bestämt sig för att sälja huset till förmån av lägenhet. Lite oväntat dock att hon väljer flytta tillbaka till byhåla. Samhället vi flydde från när vi mordhotades och då sa ”aldrig mer”.

Det enda som egentligen är sorgligt att det gör det än svårare för mig att åka och hälsa på. Är det fem år sedan sist? Känns ganska kört att att återvända till Skåne.

På fredag är vi 5 skägg som ska träffas! *vågen* Första mötet. Och första skägg jag träffar alla kategorier.

Jo, men jag har mått riktigt uruselt i nio dagar. Migrän. Riktigt illa. I dag har jag inte känt något men börjar nu så smått få huvudvärk. Ganska skönt att jag kunnat hålla upp värktabletter under ett dygn, så jag kan byta till den sort som hjälper. Tandeländet gjorde att jag fick ta annan sorts värktabletter som jag fick fortsätta med när migränen kom. Men nu är jag nästan avgiftad och redo för lite potenta läkemedel.

Skägget? Jag vet inte. Det sköter sig självt. Däremot så får jag lägga enormt mycket tid på att vara aktiv i skäggchatten eftersom jag ännu inte är medlem. Där är kö. Tre per vecka initieras och slussas vidare efter ett par veckor. Något har hänt på Europanivå, så nu är vi 17 stycken som fastnat i kön. Jag hoppas något händer i helgen.

Det är en arbetshelg. Måste säga att det är mer eller mindre katastrof, jag ligger så enormt back och det beror på inflödet av jobb och inte på att jag skulle vara lat och ineffektiv. Men jag har blivit en hemsk människa på jobbet igen, stänger in mig och exploderar om någon vågar störa mig. Nu när bokslut närmar sig skriker alla i högan sky, men deadline är inte förrän 3 januari, så de får lugna sig. Om jag inte utför det jobb som ligger på mitt skrivbord så kommer X antal patienter att dö. Vilket är hemskt på ett annat sätt; ingen – absolut ingen – kan ersätta mig. Chefer lite högre upp har därför kritiserat min chef som inte anställer trots 5-6 vakanta tjänster som vi också har budget för. Svaret är att någon mer kanske ska läras upp i framtiden. Lite lagom vagt och kommer aldrig verkställas. På grund av att ingen kan lära sig jobbet då ingen kan förstå då de har för låg utbildningsnivå och inte ser helheten hur man än försöker visa och förklara. Been there, done that, så jag vet. Suck! Fördelen med helgarbete är att jag får jobba ostört. Nästan. Antingen får jag lära upp någon helg för jobb som jag inte utför, eller så måste jag ersätta vakant tjänst och där kan ibland vara kaos. I dag har varit kaos. Jag tror inte där är någon som gör så många anmälningar som jag. Inkompetens gör mig aggressiv. Ändå har jag inte samma krav på andra som på mig själv, men jag har minimikrav som nästan aldrig uppfylls. Illa.

Men skägget växer!

Egentligen kan jag åter börja skriva i bloggen på en daglig basis, men jag hinner inte/glömmer. Och i slutändan så finns det bara en sak att avhandla – skägget, och det blir tröttsamt för andra.

Det har varit en skitjobbig vecka. Migrän sex av sju dagar (fyra migränanfall). Varför vet jag inte, men det sker ju lite periodvis typ en gång per årstid, att jag får längre och frekventare migränanfall under ett par veckors tid. Frågan jag brukar få är hur jag ens kan gå ur sängen och dessutom vara på jobbet som om ingenting pågick. Nå, jag har ju alltid pressat tillbaka allt som är fysiska besvär, då det inte hjälper att ligga nerbäddad.

Tanden drogs aldrig ut. Tandläkaren ändrade sig i sista sekund och byggde upp tanden för tredje gången, men det kommer inte hålla. Under tiden har jag åtminstone åter en tuggyta men får inte bita i något hårt.

Nu har det gått en vecka sedan jag hissade flaggan. Spännande. När kommer jag gå vidare i organisationen?