Skärrad är kanske uttrycket jag söker för att beskriva mina nätkontakter. Ibland förstår jag inte hur jag ska reagera på det jag får till mig. Snuskbilder haglar över mig via min inkorg. Och kommentarer om att jag trots övervikt är så jäkla snygg, söt, sexig och jag vet inte allt. Det blir bara märkligt när man får sådana kommentarer från okända människor. Syftet är mig lite oklart, men jag ler vackert och tackar för visat intresse. Är jag objektifierad? Okej, jag har själv gett mig ut där på nätet. Jag är inte rädd för människor eller vad de kan ta sig till. Kanske jag borde vara än mer försiktig, och något borde jag väl ha lärt mig från bloggens mörka år kring millennieskiftet? Stalkers. Uppsökande verksamhet. Kärleksförklaringar. Psykisk sjukdom. Drogrelaterade hot.
Vad är skillnaden förutom att åren gått? Nätet har blivit mer omfattande, men jag har också lärt mig att inte ta någonting personligt. Jag kan skaka av mig det mesta. Det enda jag blir irriterad på är när någon ber om ursäkt. Förmodligen är det kulturellt betingat, att man vid kontakt ber om ursäkt innan, under och efter att en fråga ställts. Trots att jag förklarat att jag aldrig tar illa upp om någon vill fråga något eller vill att jag förklarar något. Det är tröttsamt att höra ursäkter. Gå rakt på sak! Jag har inte tid med dansen runt om innan.
Fler insikter? Jag ses verkligen som ett sexobjekt. Det är nytt, aldrig tidigare inträffat. Smickrande, men knappast något som får mitt ego att explodera i någon form av självbeundran (även om alla selfies kan vara ett uttryck för just det). Tydligen finns det en population i världen som avgudar mitt utseende (med eller utan skägg). Någon del av den populationen existerar överhuvudtaget inte i Sverige. Men i princip världens alla övriga länder, vad jag fått till mig.
Det som är lite obehagligt, det som gör mig lite skärrad, är när man hävdar någon form av äganderätt till mig. Ganska många gör det. En handfull, men i min värld är det många. Som kräver saker av mig. Som vill att jag på beordran svarar dem omgående. Att jag skickar en privat selfie till enbart dem. Som säger att jag inte får älska eller vara i kontakt med någon annan än just dem. Jag förstår inte. Det är en form av dominans jag inte är bekant med, men som låter lite som inkörsport till misshandel, avundsjuka och bitterhet inom äktenskap. Det finns helt klart alla typer av människor i världen. Nu tror jag inte detta är något unikt för mig, för jag hör även från andra med några tusen följare, att de delar erfarenheterna jag beskrivit.
Så hur handskas jag med detta? Som tidigare. Jag tackar och ler, går inte in i djupdiskussion och försöker vara lite vag i mina svar. Men nu när Instagram och Facebook är samma företag, så har jag fått slå på än mer sekretess på Facebook. För jag godkänner precis alla som på Facebook vill lägga till mig som vän. Många är lurkers från Instagram. Som inte följer mig men som följer de jag har som vänner. Därmed är det fritt fram att få förslag på Facebook med fullständiga namn. Instagram är inte anonymt längre vad gäller namn, tack vare detta. Jag har reda spärrat uppgifter om mitt arbete på Facebook och nästa steg lär bli att jag tar bort mina få släktingar därifrån som ändå varken gör till eller från. Närmast anonymitet kommer jag här eller på Twitter, även om detta bara är en grad lägre vad gäller anonymitet.
Jag skiter faktiskt i det där med att vara anonym. Jag står för precis allt om vem jag är och vad jag gör. Men jag vill inte dra in jobbet eller släkten i mina förehavanden på nätet. De som kan ta mest illa vid sig och misstolka, gör det gärna innan jag ens hunnit reagera eller fått möjlighet till att ge en bakgrund.
Jo, en sak till har jag fått göra för att freda mig. Jag har spärrat alla appar som gör det möjligt att ringa via WiFi till mig. Det ringer dygnet runt från andra sidan världen (alltså, natt här) från okända som följer mig på Instagram/Facebook. Vill de mig något så får de skriva. Jag vägrar vara tillgänglig dygnet runt eller prata min svengelska med människor som inte kan någon engelska alls. Ganska märkligt att de ringer och vad de i sådana fall egentligen vill. Ibland tror jag det handlar om fattigdom, att man vill att jag betalar deras flykt hit. Faktiskt. De ryska katalogbrudarna har flyttat än längre ut i periferin. Jo, det är främst från Nordafrika och Mellanöstern man ringer mig. Från bombade ökenlandskap. Som sagt – de finns på Facebook, så jag har sett deras fotoalbum.
Jag har inget emot människor. Jag älskar människor! Alla kulturer och religioner. Jag vill veta mer, lära mig mer, lära känna människor och förstå andras vardag. Senaste året har jag lärt mig ofantligt mycket kring förhållandena i Turkiet, Venezuela, Malaysia, USA, Australien, Saudiarabien, Oman, Syrien, Afghanistan och så vidare. Sådant som inte är våra tidningsrubriker. Men. Sluta tråna efter mig! Jag tror faktiskt också att alla superlativ jag får ta del av kring min person, mest handlar om att man vill att jag ska rädda dem. Därför blir jag så konfunderad och skärrad över hur jag ska bete mig. För jag litar inte på någon även om jag är öppen. Jag är på min vakt men sätter inte upp murar omkring mig.
Nätet är fortfarande ett mysterium för mig. Och människorna på nätet. Frågan är – är jag också ett mysterium då jag också finns på nätet? Eller är jag godtrogen och utnyttjas? Snarare så att andra kanske hoppas på det, men som sagt – jag är på min vakt och försöker förstå alla jag kommer i kontakt med.
Kommentarer stängda