Kategori: <span>Dravel</span>

Sommar och jul – bästa tiden att få sitta i fred på jobbet. Synd att jag inte får lov att jobba mer än vad jag gör, för det skulle behövas.

Nu när deadline årskifte kommer så skulle man kunna tro att det blir lugnt i januari. Öh, nej. Då är det dags att skriva en årsrapport samt att jag i dag fick förfrågan om att vid tre tillfällen (minst) undervisa sjuksköterskor. Jag har inte tid, men måste. Jag måste väldigt mycket. När jag ifrågasätter och ställer frågan om inte någon annan kan ta det, så får jag svaret ”men det är ju du som är experten”. Är jag? Det förvånar mig. Tydligen är jag expert i precis allt, oavsett vad det gäller. Bredd och djup i allt? Själv brukar jag säga ”mitt minne är omfattande men något dimmigt”, vilket betyder att jag har lite kännedom om det mesta, så där lite lagom på ytan. Vilket är mer än vad andra har?

Plötsligt blir där ett avbrott i jobbet med en semesterdag (den första sedan den 15 augusti). Om det chockar mig mer än gör mig förtvivlad, vet jag inte. Men… Vad gör jag nu? Vad finns där mer än arbete?

Tyvärr kommer jag att ta ut tre semesterdagar kommande tre veckor, eftersom jag är tvingad. Dag 1 på grund av hämndtjänsten. Dag 2 på grund av att ömma modern besöker mig. Dag 3… bara för att. Trots det har jag sparat 10 semester som jag inte hinner ta ut i år plus att jag får 31 nya semesterdagar nästa år. Ja, jag har 41 semesterdagar att ta ut nästa år. Problemet är att jag aldrig kan ta semester trots att jag får ta precis när jag vill utan hänsyn till andra. Nå, men jag måste ta hänsyn till att jag har ständiga deadlines för uppgifter som ingen annan kan och där jag dessutom aldrig kan få ersättare. Och så har vi det där med att jag inte mår bra fysiskt av att vara ledig mer än en vecka. Därför funderar jag på att kanske ta 1-2 semesterdagar varje månad, men så ofta kan jag inte vara borta. Sommarsemestern…. Jag har redan börjat planera, för vi måste lämna in ansökan i februari. Vilka 33 dagar under 2015 ska jag lägga in som semester? Det är svårt.

Dessutom ska jag ju börja arbeta helg också. Det är helger som jag själv väljer och de är redan utsedda. En helg varje månad (utom februari, mars, juli, augusti). Så frågan är – hinner jag jobba med alla fridagar förutom semester? Min kalender är fulltecknad fram till september nu. Ack.

Jag är ledig för ofta utan semester. Jäkla röda dagar som kommer och tvingar mig vara ledig!

Men ledig är skönt… när jag hinner. Inte när jag måste.

Ah, lite bättre! Med förkylningen alltså. Så nu har jag inget att klaga på. Tusan!

Förutom ponnyridning. Nåt måste jag få klaga på. Varför då inte ponnyridning? Utan för min balkong på torget har det nu tre lördagar varit… julmarknad? De säljer julgranar, men det gör de veckans alla dagar från förste advent. Så den enda skillnaden – det som gör det till en julmarknad – är att de har ponnyridning på torget. Märkligt nog har jag själv aldrig sett hamburgaren, men jag har hört klövarna. Hovarna, menar jag… Mot kullersten, timme in, timme ut. Varför jag inte gillar det? Nej, jag har ingen anledning. Mer än att jag vill ha något att klaga på. Förmodar att ponnyridning inkluderar barn och då gör jag ju rätt i att klaga, för barn är onda tingestar. Det har jag läst i skräcknoveller.

Åh, feberyrar jag fortfarande?

Ännu en halvdag på jobbet då jag inte orkade mer på grund av förkylningen. Dessutom får jag väl säga att jag nu också blivit subfebril, på gränsen till feber. Jag har 36,8 i dag. Nu när jag köpt ny termometer så har jag några gånger testat (när jag varit frisk) för att se om min normaltemp ligger på simma nivå oavsett vilken termometer jag använder. Jo, jag har 36,2 som min normala och stadigvarande temperatur. Så +0,6 är nog feber. För ”normaltempade” är +0,4 subfebrilitet.

Och jag hade nöjet att börja dagen med att kräkas. Nattens snoruppsamling retade kräkreflexen. Därför har jag nu också whiskyröst. Och den där hostan som kom i går kväll… Och detta snytande… Och det halsonda…

Märkligt nog vänjer jag mig aldrig vid en förkylnings vedermödor. Det är lika hemskt och jobbigt varenda gång.

Helgvilan är här.

Just nu känns det som om jag är förkyld varannan vecka, vilket känns så där lagom kul även om det är en liten silverkant i tillvaron. Mitt överaktiva immunsystem har gjort att jag nästan aldrig varit förkyld de senaste 15 åren, vilket därmed får tolkas som att jag nu har en nivå där bromsmedicinen gör verkan och jag har just nu inte ett lika aktivt immunförsvar som annars. Men jag avskyr att vara förkyld. Halsont, bomullskänsla i hela huvudet, snorig och så vidare.

Enda riktiga fördelen är att det aldrig är långt till en ledig helg för återhämtning. Visst, det är en form av självbedrägeri, för där är ändå några arbetsdagar kvar att genomlida med förkylning innan helgen är här. Har jag tur så är förkylningen ett minne blott när helgen kommer.

Frågan är annars hur pass förkyld jag är när det är dags för sjukgymnastik. Det är inte en form av lättgympa, utan är ganska hård träning. Och sånt får man inte göra då man är förkyld. Hur var det nu de sa? ”Är du förkyld får du aldrig träna så pulsen går upp”. Alltså får det för ovanlighetens skull bli ett stretchpass på sjukgymnastiken. Eller… Jag kan glömma konditionsträning och istället rikta in mig på styrketräning.

På tal om styrketräning. Efter 1½ års träning så har jag blivit starkare i armarna. Men vad har man för nytta av det? Egentligen?

Varje morgon ska jag utöva någon typ av motion enligt den rehab-åtgärd jag har. Oftast betyder det lite träning i sjukgymnastens lokaler, men det finns dagar då egenträning gäller. Det där sistnämnda är inte så kul när man ser dåligt, måste ut i morgonmörkret (solen går upp vi 09-tiden, men jag måste ut mellan 07-08), och just nu ösregnar det. Men de har också varnat om blixthalka. Nej, då är det inte något jag ser fram emot. Att bli dyngsur. Paraply är att glömma när två händer ska manövrera en rollator. Och är det halt är rollator absolut inte kul. Men jag gör det ändå. Jag har i det här fallet en stark karaktär. Det enda som egentligen oroar mig lite är att behöva gå ut med rollator tidigt på morgonen när det är mörkt. Här är ganska mycket överfall som involverar både skottlossning och knivskärning. Oftast är det mobiltelefonen de är ute efter, men rätt ofta rör det sig om rena vansinnesdåd (i och för sig är alla överfall det) utförda av narkotikapåverkade personer. Jo, här ska visst vara ett sådant där boende för narkomaner någonstans. En vardag kl. 07 är det mycket folk ute som är på väg till spårvagn, men där jag går är det mörka bakgator i dåligt upplysta kvarter. För det finns ingen annanstans att gå.

I morgon ska jag ut. Men inget av ovan är det jag egentligen funderar på. Min djupa fundering handlar istället om jag ska gå min runda med- eller motsols. Variationerna är begränsade.