Arbetet är viktigt för mig. Ansvaret jag har där är också väldigt viktigt för mycket. Det är också viktigt att jag presterar. Det sistnämnda är mitt eget krav på mig själv. Men naturligtvis gör allt detta att jag också har inställningen att alla andra måste uppleva och tycka samma som om sig själva och i sin roll som anställd. Verkligheten är inte sådan, och det gör mig i mångt och mycket till en plåga. Jag är en paragrafryttare som går in väldigt hårt för att alla ska följa de regler som finns.
Ibland går det att ifrågasätta om jag representerar medarbetare (som fackligt förtroendevald) eller arbetsgivaren. Det borde i sin natur ligga en konflikt i detta, men så ser inte jag det. Jag representerar båda, för även om jag är fackligt ombud så är jag samtidigt en anställd medarbetare som ska följa de regler som följer med i en anställning. Det viktiga är att alla utifrån sitt perspektiv agerar rätt och riktigt, utan att någon i andra ändan blir lidande. Balansgången är inte svår i min värld.
Jag är säker i mina roller och det tror jag att jag kan tacka min utbildning i förvaltningsrätt, organisationsteori och lagstiftning för. Jag har fått en helhetssyn som jag förstått är ganska ovanlig.
Två saker brukar jag få tjata om när hela havet börjar storma. Två saker som är viktiga att känna till. Två saker om att vara anställd.
1. Som anställd äger du din anställning. Arbetsgivaren gav dig en anställning och sedan är det du som äger den anställningen. Det är därför det är så svårt för en arbetsgivare att avskeda någon. Missköter man sig grovt (gör något brottsligt och olagligt) så har man förverkat sin tjänst. Vi har nämligen anställningsvillkor som vi måste följa efter att vi skrivit på vår anställning. AD ger också rätt att avskeda vid arbetsbrist. Det behöver inte vara en reell arbetsbrist. Arbetsgivaren kan välja att inte ge dig några arbetsuppgifter och då kan de också avskeda med motiveringen arbetsbrist. Tredje anledningen till avsked är att man fyller 67 år. Arbetsgivaren kan låta en arbeta efter 67 års ålder, men har också rätt att då avskeda utan att det är åldersdiskriminering.
2. Genom vår anställning har vi gett arbetsgivaren rätt att förfoga över vår tid motsvarande arbetstiden. Det innebär att vi inte har något privatliv under arbetstid. Vi har ingen rätt att privat sitta och ringa samtal, stå och prata privat med arbetskamrater utanför rast, inte rätt att sitta och surfa privat på nätet, sitta och leka med mobiltelefonen, uträtta privata ärenden under arbetstid. Lika lite som vi har rätt att stjäla från vår arbetsplats. När vi är i tjänst ska vi arbeta och ingenting annat. Naturligtvis finns här också en flexibilitet, att man ska kunna svara när familjen/barnen ringer eller kunna ringa till sin tandläkare. Men det ska vara väldigt väsentligt (något viktigt, akut) och inte uppta tid så att arbetet blir lidande – varken att ens egna arbete blir lidande, eller att arbetskamrater störs i sitt arbete. Även om alla kanske inte kan vara effektiva över tid (kort eller lång tid), så får ingen medvetet maska, strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter, strunta i att ta till sig information viktigt för arbetet och så vidare. Allt detta är en form av – i olika grad – arbetsvägran. Ännu en orsak till avsked!
Många tror att de enbart har rättigheter, men inga skyldigheter. Visst är det konstigt? Ofta har man bra kännedom om kollektivavtal och lagstiftning, men mindre om avtal för anställning.
Kommentarer stängda