Månad: <span>oktober 2008</span>

Tänk, jag var vaken under fem timmar utan att gå online! Det är skakande nyheter. Att jag överlevde? Abstinensen var nära. Då bröts strömmen för den nya elmätaren och fem minuter senare kunde jag koppla upp mig igen.

Men jag tror inte att det är anledningen till min huvudvärk. Nej, jag kollade jobbmejlen. Ibland måste akuta åtgärder göras och svar skrivas ihop omgående trots att jag är ledig. Alla andra jobbar måndag till fredag, utom jag. Så jag får snällt jobba lite ideellt för att inte skapa kaos för mig eller andra. Dagens akutmejl gav mig huvudvärk. Hade jag varit på plats hade jag förmodligen sprungit i väg med kryckan i högsta hugg. Med betoning högsta hugg.

I morgon är jag också ledig. Då har jag bokat in en sovdag. Senaste veckorna har varit en pärs med extrem ms-trötthet där jag kräver mycket sömn men där tiden inte finns.

Nu väntar jag bara på hämndtjänsten. Min huvudvärk lär förvandlas till en riktig hjärnblödning.

Hm. Finns det inte en intellektuell tidning som heter Aktuell Rapport? Det hörs på namnet.

Vill man veta hur min dag var så får man läsa gårdagens text. Söndagen var en repris av lördagen.

Det är så typiskt. Nu ska jag vara ledig två dagar och kan surfa från morgon till kväll. I en perfekt värld. Världen är inte så perfekt. Någon gång under mina två ledighetsdagar ska elmätare bytas ut. Det tar en kvart, men jag vet inte vilken av dagarna eller när om dagarna. Så datorn måste vara avstängd mellan 07 och 16. Annars kan det gå riktigt illa. Störmrusningen som uppstår när mätaren byts kan bränna datorn så den blir obrukbar forever. Om risken finns för tvättmaskinen eller dvd:n också, vet jag inte. Med andra ord är det inte värt att jag utövar mina stora fritidssysselsättningar under dagarna två (jo, nattetid). Men typiskt nog så tror jag att strömmen går när hämndtjänsten ska dammsuga. Det skulle vara riktigt rysligt, för då kanske de försöker vara social och prata med mig. Och de kan lika gärna dra runt en strömlös dammsugare – effekten skulle vara den samma. Säger jag surt och vis av erfarenhet.

En lugn arbetshelg. Dagens insats var att gå igenom och röja i högarna som legat i månader på skrivbordet. Det mesta hamnade i papperskorgen. Nu ska jag bara göra samma sak med alla filer jag har sparade i privat nätverk, gemensamt nätverk och diverse usb-minnen. Jag hittar inte bland mina filer på jobbet då jag har kopior på allt och gör lite olika uppdateringar på olika kopior. Undrar om jag inte också har filkopior på hemdatorn och gamla hemdatorn. Och på externa hårddisken. Jo, jag behöver nog verkligen gå igenom och städa. Jag klarar inte av oordning.

Se detta som en fortsättning på mitt förra inlägg.

I dag köpte jag kaffe på Pressbyrån. Till min förskräckelse upptäckte jag att det var Gevalia när en gammal uteliggare plötsligt styrde sina steg mot mig. Hur det gick berättar jag inte, men han var tandlös vilket i vissa situationer är att föredra…

Först blev jag upprörd över Gevalias tv-reklam. Den som bygger på skrönan om att en helikopter fångar en grodman men som i det här fallet släpps i en bassäng (istället för att släcka en skogsbrand – dessutom har samma tema använts i CSI) och där den förvånade kvinnan i villan bjuder in på kaffe. Jo, jag blev upprörd över att det sista men hör och ser är kvinnan som fnittrar och släcker i huset.

Numera är jag istället upprörd över mina moraliska betänkligheter. Jag kan inte förstå varför jag lägger en värdering i det beteende som visas (eller antyds). För det första är det bara en reklamfilm. För det andra så får folk göra vad de vill. Varför reagerar jag? Jag kan inte svara på den frågan.

Men nog är reklamfilmen orimlig ändå.
1. Sedan när fyller man sin bassäng med vatten från en sjö?
2. Är det inte en orimlig kostnad att hyra in en helikopter för det?
3. Bjuder man bara på kaffe så leder det till sex omgående med en vilt främmande människa?

Den enda erfarenhet jag har av detta är att punkt 3 absolut inte stämmer. När jag studerade på högskolan bjöd karlen (ägaren) på Seven eleven mig på kaffe, vi känner inte varandra och vi hade absolut inte hämningslös sex med varandra. Så det så! Fast det är klart… det var inte Gevalia.

Kanske jag nu kommit underfund med varför jag tycker det är så slitsamt att jobb och samtidigt så slitsamt att vara ledig från jobbet. Det är tvärniten och rivstarten. På jobbet kör jag i 120 från första till sista sekund och plötsligt är jag ledig en dag. Och står frågande mitt på golvet hemma och undrar ”vad ska jag göra nu”? Efter ett tag sjunker jag ner i latheten där jag utför lite hushållsarbete, handlar, sitter lite vid datorn, gosar med kissen, sover ut och så plötsligt! Arbetsdag i 120.

Det sliter nog onödigt mycket med dessa ständigt återkommande rivstarter och tvärnitar. Egentligen är det väl inget konstigt, för jag förutsätter att alla har det så. Att där går en skarp gräns mellan arbete och fritid. Mig passar det inte riktigt. Balans för mig är att ligga på samma nivå lagom, vilket inte existerar för mig. Mitt mål är att skjuta över lite energi från arbetslivet till ledigheten. Ungefär som jag hade det för 3½ år sedan innan jag drunknade på jobbet (okej, liknelsen bör väl vara att jag kämpar för mitt liv i vattnet för att inte drunkna). Tidigare har en folksamling stått omkring mig och tittat på min kamp (okej, liknelsen fortsätter) medan jag skrikit på hjälp. Det som hänt senaste tiden är att någon i folksamlingen står och håller i en livboj redo att kasta ut till mig. Därför känner jag mig förhoppningsfull. Hoppet finns där. Kanske det också är ett problem i sig. Jag ser bara alternativet livbojen. Vissa påstår att där är en grund botten och andra att jag kan ta mig till stegen vid kajkanten. Det vill jag inte lyssna till. Gör det mig komplicerad eller dum? Det var en retorisk fråga! Men jag tror på framtiden, ett liv i balans.

Inspirationen tryter men jag kom på en fiffig rubrik. Alltså måste jag försöka leva upp till den. I vanliga fall brukar rubriken skrivas sist, efter att jag skrivit min bloggtext.

Har jag ett mörkt förflutet? Svårigheter har vi väl alla haft. Dumheter har vi väl alla gjort. Så vad kan man då kalla ett mörkt förflutet? Sånt man vill glömma då det är dödligt pinsamt att erkänna? Det har man väl förträngt? Okej, jag kommer på många pinsamheter och mycket riktigt vill jag inte dela med mig av det. Just nu, åtminstone. Kanske där är något som jag gjort som inte är allmänt känt? Om det är så mörkt vet jag inte, kanske bara det att det ligger i det förflutnas skugga? Så vad har jag gjort som inte är så känt?

Ha! Jag kommer inte på en enda sak. Sorgligt nog har jag verkligen skrivit om allt i den här bloggen under årens lopp. Det känns patetiskt att jag lämnat ut mig själv till den grad. Jag borde håller mer för mig själv. Bloggen är verkligen en fullständig och komplett självbiografi där jag bara kan hoppas på nya erfarenheter att dela med mig av. Annars har jag verkligen skrivit slut på bloggen. Om jag inte övergår till att bli mediabloggare (som är det tråkigaste jag vet) och länkar till nyheter som alla redan tyckt och tänkt kring.

Så irriterande.

Tänk, jag märkte inte vad som hände utanför fönstret i går kväll. Tack och lov.

GP: Hund släpades med spårvagn.

Det är inte precis en raksträcka. Det är nedför backe, uppför backe, till vänster, till höger, under järnvägsviadukt, över E6/E20. Jag blir matt. Det får bli dagens samtalsämne på jobbet. Inte min matthet, det där andra.

Björn och varg har jag aldrig behövt oroa mig för. Däremot så fanns där andra djur som jag varnades för då jag var barn. Min fars fosterföräldrar bodde ganska ödsligt i skogen (okej, överdrift – där fanns stor landsväg, nära till samhällen och många granngårdar) och jag fick inte ensam gå ut på upptäcktsfärd. För där fanns vildsvin och lokatter. Numera en raritet i våra svenska fauna.

Okej, där fanns också älg, kronhjort och rådjur. Men de var inte lika närgångna (eller lika farliga).

Fast det tar jag genast tillbaks. Rådjur är otroligt farliga rovdjur som anfaller grillen när man kommer körande i 120 på landsväg. Särskilt när man kommer på Höge väg utanför Maltesholms slott. Inte för att jag körde så fort eller fick ett rådjur i grillen, men det har varit nära. Ökänd vägsträcka med skuttande rådjur. De är farliga. Gulliga, men farliga. Ungefär som gremlins.

Nå, men jag har lämnat det farliga Skåne bakom mig. Jag vet inte ens om rådjuren finns kvar, eller andra de andra djuren. Det är ett tag sedan jag var barn (på den tiden, kära barn, så fanns det snö!) och det är ett tag sedan jag körde bil (15 år sedan i år).

Och undrar man vad jag lämnat bakom mig till förmån av Göteborg, så följ länken i texten ovan (inte gremlins, den andra länken). *suck* Jag saknar bokskogarna.