Månad: <span>oktober 2008</span>

Denna vecka innebär endast två arbetsdagar. Med fyra möten. Ganska otroligt hur mycket tid dessa möten tar i anspråk – före och efter själva mötestiderna.

Inför möte 1: Jag skrev ihop lite anteckningar med stolpar kring saker jag skulle diskutera kring. Tur var väl det, för premisserna stämde inte. Jag var inbjuden till mötet för att svara på uppkomna frågor, men när jag väl satt där skulle jag ”presentera” uppgifter som man inte ens i förväg bett mig ta reda på. Min kommentar var: Vilken tur att jag kan improvisera. Och så drog jag fram mina stolpar. För självklart hade jag misstankar om att det skulle bli tvärtom. Jag skulle föra samtalet, inte besvara frågor så som man ursprungligen bett mig om. Mina förberedande stolpar tog väl en halvtimme att tänka ut och få ner på papper.

Efter möte 1: Det fanns önskemål att jag skulle skriva ihop direktiven som de redan fått en gång. Nu kortfattat max en A4-sida, då ”man inte orkar bläddra i papper”. Det tog väl ett par timmar.

Inför möte 2: Min föreläsning. Den har jag arbetat med sedan i april/maj, så jag vågar inte säga hur mycket tid det tagit i anspråk. Timmar.

Efter möte 2: Inget arbete krävs av mig. Annat än att jag nästa vecka har fortsättning på min föreläsning och måste göra ett nytt grundmaterial. Jag tror jag hinner det på tisdag i nästa vecka. För sedan efter semestern har jag samlat på uppgifter som jag ska sammanställa.

Inför möte 3: Detta var en repris av möte 1 men med andra människor. Så det genererade inget förarbete då det redan var gjort. Men jag fick ta med mig den A4-sida jag presterat efter möte 1 som jag nu presenterade som tillgänglig.

Efter möte 3: Min A4-sida skulle omformuleras något och skickas ut på remiss för synpunkter. Så för tillfället har jag lämnat mig ifrån detta men lär återfå ärendet som jag ännu en gång får justera innan slutversion.

Möte 4: Plötsligt fick jag upp en mejl: Kom nu! Så jag fick släppa allt och traska iväg för ett enskilt möte om framtiden. Resten av året kommer detta möte påverka mig. Jag kommer att fundera dagligen på en problemlösning som jag inte vet om jag kan komma fram till. Många timmar kommer att försvinna på att försöka finna lösningar.

Mina fyra möten tog totalt 2½ timme. Men de har genererat säkert 40 timmar, minst. Det är inte konstigt att jag inte hinner arbeta. Alla möten gör att jag nästan känner mig som en ineffektiv chef, eller nåt. Men jag kan inte säga att allt det är i onödan, för det är det inte. Dock känner jag mig väldigt otillräcklig tidsmässigt.

Så fort jag hamnar i flärdtjänstbilen på morgonen så är jag redan mentalt på jobbet. Nu är det kväll och jag är hemkommen från jobbet. Ändå är jag fortfarande mentalt på jobbet. Det var så hektiskt att jag inte kände att jag fick ett avslut på dagen, så jag är fortfarande kvar på jobbet. Mentalt. Tröttsamt, för jag vill ju känna att jag har en ledig kväll.

I dag var det åter dags att ringa och ifrågasätta FK. Efter 19 veckor börjar där hända saker. I flera veckor har jag ringt och de har sagt ”ärendet är nu åter anmält till ansvarig enhetschef då handläggare inte påbörjat ditt ärende”. Dagens besked var ”i går fick en högre chef en anmälan om att ditt ärende inte behandlats”. Vad det betyder vet jag inte. Att jag får ringa om en vecka igen och fråga vad som inte händer?

På tal om jobbet. Det har den senaste tiden skrivits en del i media om stölder på arbetsplatserna – att man tar pennor och gem med sig hem. Själv stjäl jag ingenting. Åtminstone inte med mig hem. Istället, som i dag, stal jag en dator. Min är värdelös, så jag bytte den mot en fungerande dator. Bwahahaha! Tidigare har jag stulit hålslag och böcker från andras skrivbord. Man ska ju dela med sig. När jag stulit något brukar jag sedan låsa in det i min skrivbordshurts. Hur jag ska göra med datorn vet jag inte riktigt. Kanske är det tur att ingen vågar koppla loss sladdar ur en dator (inga datasnillen på jobbet) mer än jag. Problemet var att skrivarkopplingarna försvann då de är unika för dator och datauttag (nätverk) och att det krävs administratörskonto för att göra nya skrivarkopplingar. Så jag fick felanmäla min stulna dator. Coolt.

Nu måste jag dock hitta på en bra ursäkt i morgon när personen som jag bytte dator med kommer. Kanske jag kan skylla på nattpersonalen och att allting var okej när jag gick i dag.

Äsch. Nu var jag kanske för dramatisk när jag tänker efter. Bytet av dator gjorde jag på uppmaning av supporten. Som sa att det inte borde innebära några problem (som med skrivarna). Min dator felanmälde jag för två år sedan, den har omformaterats men ingenting har hjälpt. Så de tyckte jag kunde byta dator, för ny får man inte. Man ska använda befintligt. En ny dator kostar 5 000 kronor, men det är man för snåla för.

Men nu har jag åtminstone – äntligen – en fungerande dator. Om man bortser från skrivaren. Och att webbläsarens favoriter försvann. Och att mina anpassade inställningar försvann. Och det som låg på hårddisken försvann (i form av dokument).

Jag lade precis in höstens alla möten och avtalade tider i Google Kalender. Öh, har jag inte brukat säga att jag har mycket möten inplanerade? Och att jag bara går på sådant jag anser viktigt? Hittills för hösten har jag haft, eller har, totalt 32 möten (då räknar jag inte sådant jag inte närvarar vid). Och de lär bli fler innan året är slut.

Kristianstadsbladet:

En pickup och en personbil krockade på måndagsmorgonen i korsningen Betaniavägen-Odenvägen i Tollarp.

Väldigt ointressant nyhetsförmedling. Dock måste jag säga att jag inte är förvånad över att det krockas i just det korset. Jag vet inte hur många gånger jag själv bevittnat det. Vartannat år, eller nåt? Trots allt så bodde jag vid den korsningen mellan åren 1976 och 1988.

På tal om att bevittna något i Tollarp. En gång rymde en fånge från ett närbeläget fängelse. Gissa vem som såg en misstänkt man i blå overall (fängelseklädsel) springa från en bil, stjäla en cykel, sedan hoppa in i en bil och åka i väg? Och i den efterföljande bilen var jag. Och jag såg var mannen hoppade av (några mil bort) och i vilket hus han gick in i. Nej, jag förföljde inte – jag bara observerade när jag själv var på väg till Malmö. Något senare, när jag hörde om rymningen och lade ihop ett plus ett, ringde jag ett samtal. Farbror polisen kunde återlämna fången till fängelset. När kan detta ha varit? Äh, snart 20 år sedan.

Det händer så mycket i byhåla. Även sedan jag flyttade därifrån. Jag är så glad att jag inte bor kvar där längre. Det är så mycket tryggare i Göteborg med alla skottlossningar, knivskärningar, yxmord och spårvagnsolyckor. Faktiskt.

I mars lovade jag att skriva en resumé i bloggen med anledning av att jag i januari raderade 5 000 inlägg från 1999 och framåt. Ändå tror jag att man redan fått en uppfattning om man är ny bloggläsare hos mig, för jag har skrivit en del sedan i mars och framåt. Men okej:

Jag får väl börja med bloggen, eller nätdagboken. Man får kalla den för vad man vill. Ordet blogg fanns inte 1999. Anledningen till att jag skriver beror på att jag har väldigt mycket tid till mitt förfogande. Eller, jag hade det åtminstone för tio år sedan. Tänk, jag var bara 28 år då. Då, hösten 1998, hade jag haft internet i ett par år och ville lära mig mer. Så jag gick en kvällskurs i html-kodning. Som sagt, ordet blogg fanns inte. Än mindre bloggverktyg eller webbsidor färdiga att ansluta sig till för att få en hemsida. Man fick snällt skapa sig sin egen sida. Men den där kvällskursen var väl ingen höjdare för jag visste inte riktigt vad jag skulle med mina nya kunskaper.

Det var då jag blev sjukskriven ett helt år och inte kunde aktivera mig. Se på tv gick inte. Läsa böcker gick inte. Men sitta framför en upplyst bildskärm gick utmärkt. Så jag började leka och plötsligt fanns där en hemsida, och dagen efter en dagbok. Sedan har det bara rullat på.

Detta var resumé del 1. Kanske jag också borde förklara syftet med bloggen i dag tio år senare? Det tar jag en annan dag. Men ser jag mig omkring på nätet så ser jag inte många syften mer än att det i dag är lika självklart att ha en blogg som det var att ha körkort och bil för 20 år sedan.

Ingen på jobbet är avundsjuk på mig när det gäller statistik. När jag sitter och räknar plus, minus, dividerar och tar fram procentsatser. Vad jag själv tycker om det vill jag inte ens tänka på. Det är avskyvärt. Men samtidigt ganska tillfredsställande. Om det blir rätt. Jag har ingen aning om det blir rätt.

Jag och matematik har aldrig haft ett gott förhållande. Två år på gymnasienivå. Samtidigt har jag läst två år ekonomi på gymnasiet. Och bokföring och statistik på Förvaltningshögskolan (ingick som en liten delkurs). Så med mina klena matematikkunskaper är det lite imponerande med allt det där andra plus att jag har det som arbetsuppgift. Men jag tror jag klarar mig – genom att jag lärt mig läsa och tolka statistik. Jag ser vad som är rimligt eller orimligt när jag gjort mina uträkningar. Sedan är jag också glad över att datorn har Kalkylator och Excel. Och i nödfall, när huvudet håller på att sprängas, kan jag alltid räkna manuellt cell för cell i Excel.

Det bästa med statistik är att man aldrig i efterhand ska ifrågasätta riktigheten i de grundvärden man baserat uträkningarna på. Bara själva uträkningarna. Så jag hoppas jag gör rätt. Men inte ens det ifrågasätts. Annat än av mig.

I dag satt jag med statistik hela förmiddagen på jobbet. Jag är nöjd med resultatet. Om man nu inte plötsligt ber mig räkna om det hela med helt andra parametrar.

Jag fick också frågan i dag om varför jag har detta som mina arbetsuppgifter. Hur det landade på mitt bord. Öh, jag vet inte? Ingen hade det som uppgift tidigare trots att det efterfrågades. Jag satt med grundmaterialet och tyckte då det var lika bra att jag också gjorde statistiken. För det var ändå mig alla ringde för att fråga ”vem kan räkna ut detta”? Jag hade ingen att hänvisa till, så jag kände mig väl mer eller mindre tvungen att ta itu med detta. Sedan har det växt. Plötsligt blev där ett verksamhetsbeslut på det hela. Jag fixar statistik på begäran. Kanske inte bäst lämpad, men med visst intresse (snarare; ser nyttan).

Ah, du ljuva hägrande fridag! Arbetshelgen är över.

Det är snart dags för ett utvecklingssamtal. Jag blir så konfunderad då jag inte riktigt vet vad jag ska ta upp. Facket har en lathund för hur samtalet ska föras samtidigt som arbetsgivaren har ett eget formulär. Inget av dem anser jag riktigt relevanta. Fackets är för allmängiltigt, arbetsgivarens för snävt. En fråga som jag verkligen kört fast på, är en som inte är relevant då den fanns på fackets formulär som inte ska användas. Ändå fick det mig att börja tänka över min situation. Frågan var ”Hur har jag utvecklats sista året”? Jag har absolut ingen aning. Har jag utvecklats? Hur kan man utvecklas om inget händer arbetsmässigt samtidigt som jag inte gått någon kompetenshöjande utbildning? Det enda jag kan komma på som skiljer sig från vardagslunken på jobbet, är att jag i mars var på en fyradagarskonferens. Men har den utvecklat mig? Jag tror inte det. Den var bekräftande, inte utvecklande, även om jag knöt kontakter. Som jag sedan inte haft samröre med.

Och här suckar jag djupt, himlar med ögonen och tittar efter Gazzy som har en mogen bajskorv i rumpan, färdig att plockas.

Nu är den borta.

Jo, men alltså. Vad går egentligen ett utvecklingssamtal ut på? Det är det jag inte begriper. År efter år går jag på samtalen men ser aldrig någon effekt av dem. Visst, där finns mycket jag vill ha bekräftelse i (saker jag gjort), samt mycket jag vill se förändras. Men det är alltid omöjligt. För en chef på mellannivå har inget att säga till om. Så samtalen är en papperskonstruktion utan förankring i verkligheten. Om det nu inte sker en förändring i och med årets samtal.

Och här suckar jag djupt ännu en gång. Över att jag ingenting förstår.

Jobbade. Fick början till migrän. Tog tabletter. Drack en liter kaffe på en timme. Jobbade. Förlorade synen under en timme. Jobbade. Hem till videobutiken för att lämna tillbaka filmerna. Hemma rakade jag huvudet och duschade. Nu vila. I morgon är det åter jobbet som gäller.

Ibland blir man bara så förvånad. Under alla mina år med internet har jag sökt efter mina finska släktingar på nätet. Utan framgång. Därför blev jag något förvånad över att en kusin addat mig på Facebook.

Det här är spännande. Jag tror det är en kusin. Har man samma efternamn och bor i Kuopio är chansen stor.